Att falla

Britta sitter bakom en stor ek och spanar på lejon. Vinden susar i den skimmrande kronan och sätter trädet i gungning så att rötterna knakar och brakar. Något stort flaxar till bakom hennes rygg. Hon vänder sig om och får se skymten av en silvrig Tukan. Sakta smyger hon sig upp för trädets stam för att se vart Tukanen tog vägen. I samma ögonblick passerar ett lejon under hennes fötter. Hon fryser till och ändrar färg på sin fjäderdräkt. Eken omsluter henne och hon blir ett med de tisslande och tasslande ljuden från diverse insekter och småfåglar. Helt stilla är hon, det är knappt så att hon andas. Så griper plötsligt trädet tag om hennes arm. Försiktigt försöker hon ta sig loss men greppet blir hårdare. Lejonet har passerat så flykten är fri. Blodet i armen pulserar och trycket ökar mer och mer. Hon drar med all sin kraft för att få bort armen. Ju mer hon kämpar destå hårdare blir ekens grepp, nu har den fattat tag om hela hennes kropp. Britta skriker och grimasherar. Det drar och sliter i hennes hud. Hennes svett bidlar en forsande flod på marken under henne. Trädet bedövar henne med en lukt av ruttna kemikalier.

Britta slutar kämpa. Hon ger sig hän åt eken.

“Nu kan du komma åt och tvätta under armarna”, säger assistenten på Skogslyckans äldreboende. “Hon har blivit svagare på bara några dagar”

När Britta släppt kontrollen tränger stammen in i henne med en enorm kraft. Svetten blandas med ekens säv och Britta blir kall i hela kroppen. Så lättar greppet och hon faller. Kroppen är fri och kan äntligen andas. Hon landar mjukt på en sovande brunbjörns rygg. Där ligger hon ett tag och känner in björnens djupa andetag.

“Vi får se till att hon får något lugnande innan vi byter på henne till kvällen,” är det sista som sägs innan trädet stänger dörren.

Skogen står åter tyst framför Brittas ögon. Hon återgår till att spana på lejon.

UngMun

Snön smälter långsamt i fågelgrytet trots att hålduvans nykläkta ungar värmer den tunga luften. De lätta fjäderdräkterna skuttar i takt med deras andetag. En vinunge tittar nyfiket in i den lekfulla atmosfären. Hålduvornas fågelmunnar smattrar i takt med varandra. En välkomstsång till vinduvan. Någon röd matta finns det ej att rulla ut men till fågelgrytet är alla ungmunnar välkomna.

En eftermiddag ramlade jag in på en författarskola på Kulturhuset. En övning jag fick göra var att dela på sammansatta ord och sätta ihop dem till nya. De nya orden imspirerade mig till dikten ovan.

Sömnlös

Jag vaknade på morgonen av att orden började ta plats. Min kropp strejkade efter nattens festligheter. Solstrålarna som nådde min säng satte fart på kreativiteten. En mening konstruerades och blev kvar i mitt minne. Jag somnade lättad om men vaknade en stund senare av att meningen ville ut och ner på papper. Min trötta kropp fick ge vika för orden. Dagen passerade i vänners sällskap. Sång till frukost, blommiga tapeter och salladsblad på mackan. Jag svävade.

När kvällen kom fanns det ätligen mer tid till att skriva. Oredn flög ut och letade upp sin rätta plats in meningarna. Tangenterna smattrade i timmar. Natten tog vid och trötheten fann min åter. Orden var dock inte klara med sitt smattrande och sängen blev stående tom i väntan.

Skapandet har ingen lag och kreativa hjärnor har inga behov.

Dagen efter kom med baksmälla.

Dagen då orden kom

Jag ska berätta för er hur det gick till. Som sagt hade jag levt med skrivtorka i månader men bestämde mig en solig vårdag för att det får vara nog. Till min stora lycka bjöd en skrivarglad kompis med mig på ett författarseminarium redan nästkommande dag. Seminariet i sin helhet tillsammans med inspirerande samtal med de vänner jag gick med hjälpte mig att kliva över den hindrande muren. Hur gör man för att komma igång att skriva?

Jo, jag gjorde såhär:

Lördagmorgon. Packa ner block och penna. Öppnar mina ögon för alla intryck som finns omkring mig. Stänger av den målfokuserade hjärnan som har siktet inställt på ett fysiskt mål. Travar iväg till Roslagsbanan som tar mig in till stan. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag tänkte nu samla citat från Stockholms gatu- och lokaltrafikliv. Den friska promenaden och de öppna tankarna fick mig att minnas ett citat jag hört på Roslagsbanan för månader sedan.

Det var ett barn som sagt följande till en person som jag tolkade var dennes mamma:

"Mamma du är en kille, mammakille"

Så fort citatet nu kom till mig stannade jag för att notera det i blocket. Här skulle inga potentiella skrivarstoft få flyga iväg. En vanlig dag då jag varit på väg till jobb eller annat hade en sådan tanke aldrig slagit mig. Att det skulle behöva dröja fram tills nu innan detta fantastiska citat skulle fångas in och bevaras till inspirationsbiblioteket.

Hela kollektivtrafikresan spenderade jag genom att förvandla utvalda delar av det jag såg och hörde till textsnuttar i min skrivbok. Det var en häftig känsla att sitta mitt bland de objekt som jag studerade och skriva ner dem på papper. Som om jag gjorde något hemligt förbjudet på öppen gata utan att bli sedd.

Blocket i min väska hindrar mig från att springa fram. Det får mig att sätta mig på en parkbänk och minnas dofter från min barndom. Det får mig att se skrattvecken under ögonen på dem som sitter bredvid mig på tåget. Det får mig att se livet och påminner mig om att leva det.

Russin

Jag vet inte om det var alla resor på de serpentinformade vägarna, pelikanerna på stranden med det glittrande vattnet i bakgrunden, den stilla havslinjen, de mjuka bergtopparna eller det mer avslappnade livet i sig. Under mina månader i Latinamerika producerade min hjärna ständigt meningar som ville ner på papper. Det fanns alltid en historia som ville berättas.

Livet i Sverige får min penna att klumpa sig. Min skrivarhjärna har torkat ihop till ett litet russin. Också all denna reklam i brevlådan. Jag har glömt att sätta upp en skylt. Men "ingen reklam, tack" hjälper inte om jag prenumererar på DN. Slår upp tidningen på morgonrn i gott hopp om att ta in någon spännande nyhet. Och det slår aldrig fel. Mina ögon faller automatiskt på första bästa reklaminslag. Den stjäl all uppmärksamhet av det som händer i världen. När jag stirrat tillräckligt länge på de sportskor som reas ut med medföljande text är morgontheet snart uppdrucket och det är dags för nya uppdrag. Detabbartiklarna och världsnyheterna får samsas om den sista slurken.

Nu är det slut på russindagarna. Jag gick till biblioteket och lånade en bok. Varken världsnyheter eller Stadiums realisation gör mig tillräckligt inspirerad. Och orden måste få cirkulera. Livet blir mer spännande så.

Looking behind my back

IGE Nordics plans of minebreaking in Rönnbacken outside Tärnaby might provide 250 jobs. 20 miljon tonnes will be broken every year wich would be the largest mine in Västerbotten history.

Sigrid Strångberg from Tärnaby in the south of Vilhelmina, Sweden.

The quotation above taken from the newspaper Västerbottens-Kuriren might be written in a positive way but tis large-scale braking of the mineral nickel will affect the minority of same that live in this area. When I for the first time looked behind my back I saw that a global problem I'd been caring for in other countries is about to happen in the country that I call my own.

I've been living in Ecuador and Chile learning about the indigenous people and their struggle against international companies exploitation their land. I've also red a lot about the organisation MST in Brasil and how they by land occupations are fighting for their constitutional rights.

The world is all connected and I know that my consuming habits do affect minority's over the world. We live in a global network and caring about farmers in Latin America do make sense. What really made me feel ashame though is when I first heard about the plans of mining in Västerbotten in the north of Sweden. It was on a lecture arranged by Latinamerikagrupperna that works with indigenous people in Latin America. The'd invited Sigfrid Strångberg from Tärna in South of Vilhelmina where this miner is going to take place.

Sigfrid Strångberg is working for the rights of same and is herself identifying as a same. Her story about how the same where she lives have lost the possibility of fishing and caring reindeer really affected me. According to the law, only the families that worked with raindeers when the latest law about same was written 1971, are allowed to be called same. Only the juridical accepted same are allowed to have reindeers. That means that being a same is something that you inherit from your parents. It doesn't matter weather you culturally live like- and identify yourself as a same, you wan't have the right to work and farm as your cultural origin if you aren't a same on the paper.

Not being able to have raindeers is one of the discriminating facts that had affected the family of Sigfrid Strångberg. She also talked about how international companies had affected their area by not taking responsibility of the roads that their machines had destroyed and about the loss of fishes in the lakes because of the contamination.

With the mine industry the same in the area are about to loose everything. 250 new jobs isn't worth much if the natural and cultural multitude is being destroyed. The same in the area has given their last word in this question by appealing the construction of this big-scale mine to the authorities. Their own municipality hasn't done anything against the mine.

"A group of young people visiting us in tis part of North Sweden reacted with: Is this really Sweden?", Sigfrid Strångberg said. I told her that I identified with that reaction and that I really appreciated her lecture about minorities in my country.

Let's make the struggle global! Let's make the hope global!, is a well known quotation for those who work for indigenous rights in Latin America. In my picture of a global world I want to add my neighbors in the north. I hope that affected minorities will unite their voice and start chairing their experiences over the nations. Let's all open our eyes to include local as well as global in our conception of the world. Together we are stronger!

Text and photo: Jennie Åström

The hunger of the city

When I saw this photo at the exhibition at Kulturhuset in Stockholm I just couldn't stop looking. So many details. I just found one person popping out of a window doing some strange thing, pulling something like, but even though he was the only one visible at the photo I could imagine someone in every window, behind every curtain. I's unbelievable how many persons that are living in one building. That's what's so fascinating about this photo. The huge number of tenants, the details, the pattern that makes the individuals disappear behind their curtains. They are all a part of the anonymity of the city, and they will still be as long as the city is hungry for more. I wounder for how long we will accept to be a part of this machine, to eat and be eaten in the wheel of over consumption. Those who win today might loose tomorrow. The only thing that doesn't change is the anonymity.

The name of the photographer is Jens Assur and the exhibition can be seen at Kulurhuset in Stockholm until the 26th of September 2010.