I och kring mitt huvud

Nu har jag varit i Västerås i tre dagar. Jag tänkte på det när jag gick genom staden till mitt tillfälliga kontor i måndags att de sista jag såg av denna stad var egentligen när jag tog studenten. Jag har inga starka minnen från efter studenten till att jag sedan lämnade staden och flyttade till Irland. Antingen var det väldigt få veckor däremellan eller så hände inte mycket.

När jag går genom staden vandrar mina tankar till min gymnasietid. Jag ser huset där en av mina bästa vänner bodde och tänker på hur mycket varma mackor vi lagat i det köket. Jag har inte ägnat många tankar åt min gymasietid och alla vänner jag hade då sedan jag lämnade denna stad. Nu är jag tillbaka femton år senare och ska passande nog jobba med ungdomar i gymnasieåldern. Nästa vecka ska jag till mitt gamla gymnasium och samverka. Där har jag inte varit sedan jag i täten med hela min klass bakom mig sprang ut på trappan med betygen i handen.

I det material jag läser in mig på nu som är kopplat till den metod vi ska använda när vi stärker ungdomars egenmakt finns en fråga för reflektion. Jag minns inte frågan ordagrant men det går ut på att tänka på en vuxen person som bidragit till att stärka min egenmakt när jag var ung och fundera över vad den sagt eller gjort. När det gäller skolans värld tänker jag på två personer.

Den första är en studie och yrkesvägledare som jag mötte på högstadiet då jag skulle välja gymnasium. Jag minns inte alls hur personen såg ut, om det var en man eller kvinna eller övrigt vi pratade om. Jag minns bara att hen gav mig rådet att välja gymnasieprogram utifrån intresse. Jag valde då teater och blev uppmuntrad i det valet. Det var det bästa jag gjort. Mina tre år på gymnasiet var fantastiska.

Detta får mig utsökt in på nästa vuxna person i skolvärlden som bidragit till att stärka min egenmakt. Eller snarare självförtroende och självkännedom men med detta kommer egenmakt. Det är en person som jag har en mycket tydlig bild av i mitt huvud och det är min teaterlärare Kjell som jag hade både under min gymnasietid och även på fritiden under högstadiet och gymnasiet. Den inre resa som han guidade mig och mina klasskamrater igenom är något helt otroligt. Alla fantastiska samarbetsövningar, improvisationsövningar, röst- och rörelseövningar. Utan dessa erfarenheter hade jag garanterat inte varit den person jag är idag.

Jag skulle ju inte försjunka mig i för mycket nostalgi. Nu är jag här och nu och jag har börjat ett nytt jobb. Det känns väldigt spännande att börja samverka med skolor,  kommun och föreningar bland annat och sedan starta upp vetksamheten med ungdomar i vårat projekt. Just nu är jag själv i Västerås då jag väntar på att en kollega ska rekryteras. Det är en enorm skillnad att vara ensam från att ha haft ett par hundra kollegor.

På mitt tillfälliga kontor i Västerås ska det finnas en till person som jobbar på Rädda barnen, hon har dock varit ledig denna vecka. Så jag har valt att jobba hemifrån större delen av veckan med Myra som närmsta kollega. Det har varit väldigt lyxigt att kunna ta rasterna på balkongen och lunchpromenader i solen samtidigt som det har varit ganska ensamt. Min syster berättade att hon blivit bjuden på påsktårta på sitt jobb. Hemma hos mig bjöd ingen på påsktårta sa jag men däremot gick jag till butiken över gatan och köpte skorpor till förmiddagsfikat. Det fick duga det med.

Ja det var lite gott och blandat kring vad som händer i och kring mitt huvud denna vecka. Jag glömde dock att skriva att jag även testat två MTB spår här i krokarna. Ett som syster yster tog mig med till som var ett väldigt snällt och trevligt spår fast en bit bort från mig. Och ett som jag körde idag som ligger bara några minuter härifrån men som har svårighetsgraden svår och som var väldigt svårt. Men det ska tydligen också finns ett mindre svårt spår bortom det svåra som också är lätt att ta sig till från mig. Det ser jag verkligen fram emot att prova.

Jag skulle skriva en rad om hur det känns att vara inneboende igen. Det har jag inte varit sedan tiden då jag bodde i Chile och i Stockholm och flyttade runt mellan tillfälliga boenden. Det är speciellt ska jag säga. Som att vara student på nytt. Det bara kliar i fingrarna på mig att rensa ut och flytta om möbler men jag är bara inneboende i någon annans hem, min pappa i detta fall, så jag ska inget röra. Det är en utmaning för en kräfta som mig att inte boa in sig med sina egna saker.

Jag tänker på den tiden när jag skulle flytta in på den folkhögskola som jag läste ett år på efter att jag pluggat och bott fyra år på universitetet i Norrköping. Trots att jag bara skulle bo där några månader, eftersom en del av kursen var förlagd i Ecuador, stod jag där på grusgången framför skolan med både tre flyttkartonger, blommor och en cykel. Mina kurskamrater hade inte mer saker med sig än de själva kunde bära. Jag hade fyllt en hel bil. Men det steget var stort från att ha bott fyra år i en och samma etta till att flytta in på ett rum på en folkhögskola. Jag älskar nya utmaningar samtidigt som jag har svårt för att bryta upp och lämna en trygghet och ett sammanhang jag haft. Det är en paradox men också en möjlighet att utmana mig själv.

Fet är ungefär den resan jag gör nu som när jag lämnade Norrköping första gången. Fast denna gång är inredningen nerbantad från tre flyttkartonger till tre saker. En thekopp i keramik som mamma och Sebastian köpte till mig när vi var i Skåne och hämtade Myra, en liten växt jag fått av en kollega och en prydnadshäst  som jag fått av en av kvinnorna som deltagit i projekt Mirjam. Tre små saker som är mina, varken mer eller mindre.

Med detta säger jag god natt, det är en dag imorgon också.