Nu har vi haft storrensning här hemma. Lästa böcker och böcker som aldrig kommer läsas. Tygbitar som aldrig kommer få nytt liv, kassar av syltburkar som annars fylls på i en snabbare takt än vi syltar. Och så dessa skokartonger som Sebastian fått för sig att det kan vara bra att ha. Skokartonger i mängder varav ett par innehållandes några bortglömda skor som lagts där under tillfällig förvaring och försvunnit i mängden av tomma kartonger. Allt detta har fått nytt liv genom återvinning. Återbruket och välgörenhet nästa. Hemma finns det inte ett skåp, inte en bokhylla och inte ett källarförråd som gapar tomt efter denna rensning. Inga av dessa saker saknar oss. Det är luftigare. Grejer som används som annars drunknat i mängden av saker har fått andningshål. Det är lite mer ordning. Lite mer lugn. En bil full med bråte. Vi börjar så. Det är klart att vi hade kunnat rensa mer men vi är nöjda för nu.
Både jag och Sebastian älskar saker. Det är en motsättning eftersom vi också vill leva ett enkelt liv. Vi tycker om att köpa saker, samla minnen från utflykter i närtid, gärna användbara saker som trasmattor och koppar. Minnen från en svunnen tid kan också vara trevligt, inte minst om det ärsaker vi kan använda. Men det får inte bli för mycket av gamla minnen sombara står och samlar damm. Sakerna har ingen själ. Det är vi överens om nu. De personer som en gång gett oss sakerna blir inte mer ledsna av att sakerna åkt till återvinning än att det står undangömda i ett skåp. Det är vi överens om. Och detta gäller oavsett om de som gett oss sakerna är döda eller levande. Sakerna är lika döda oavsett.
Jag och Sebastian har kommit överens om att vi inte ska spara sånt vi inte använder. Ett par rullskridskor som provats en gång och sedan blivit liggande kommer aldrig mer att användas. Vi måste vara ärliga mot oss själva. Vill vi åka rullskridskor om tio år, då får vi skaffa oss rullskridskor då. Utrymme är också pengar. Saker som ligger och tar plats blir väldigt dyra i drift om en räknar på vad det utrymme saken tar kostar i månaden. Mörkrummet Sebastian fantiserat om kommer inte att byggas inom de närmaste åren. Alla intressen kräver sina prylar. Intressen som stagnerat måste få flyga sin väg. Jag ska inte behöva ramla över rullskridskor och framkallningsmaskiner i förrådet när jag ska ta fram cykeln eller vandringskängorna som jag faktiskt använder. Jag och Sebastian har kommit fram till det nu. Vi har tagit tag i saken och rensat. Vilken skön känsla det är att få rensa och klippa banden med det som varit liggande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar