Att kunna åka skridskor trots att det finns snö är fantastiskt. Jag och Sebastian hade läst på Internet att det nu fanns en plogad bana på Svängbågen så vi bestämde oss för att åka dit. Min erfarenhet av plogade banor är att de inte är speciellt långa och att en får åka runt runt i knaggliga spår. Att så inte var fallet skulle vi allt få erfara.
Ingen av oss hade egentligen någon uppfattning om hur lång banan var. Vi hoppade på banan på sjöns ena ände vid parkeringen på väg 55, så följde vi banan uppåt förbi Tjalvestugan och en bit till. Sebastian hade klagat på att det brännde i fötterna redan från start men efter en stunds åkande kom han igång. Jag tänkte efter ett tag att spåret borde vända och var berädd på att vi skulle svänga om efter varje ö men det bara fortsatte. Vid det här laget började Sebastian nämna att han var trött och han frågade mig om vi kanske var nära parkeringen där vi ställt bilen snart. Nej tyvärr fick jag förklara, vi är så långt från parkeringen vi kan komma.
Så kom vi till banans slut som också var Svängbågens yttersta vik. Banan gick inte runt som jag trott så vi fick vända om. Vi bestämde oss för att åka en bit till innan vi fikade så att det skulle bli närmare tillbaka efter fikat. Sebastian stålsatte sig och kämpade på framåt. Muskler i anklar och fötter som jag byggt upp sedan jag var liten höll han på att bygga upp i åkandets stund.
Fikat avnjöt vi vid Tjalvestugan när vi åkt tre fjärdedelar av vår tur. Det var skönt att sätta sig på bankarna vid den nyligen använda bastun och se ut över den ö vi simmat till i somras. Den medhavda lingonkakan och thet smakade fantastiskt och det gav Sebastian rejäl kraft ända ner i benen. Den sista fjärdedelen tillbaka till parkeringen gick med en fantastisk fart.
När vi kom hem kollade vi tidigare färdrapporter från denna tur och den är 2.5 mil lång. Det är Sebastians längsta tur hittills och vi ser redan fram emot att göra den igen. Då ska vi starta tidigare på dagen och ta med fika till två stopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar