Jag, Sebastian, Sofie och hundarna. Det var vi och naturen i timmar. Ryggsäcken var packad med laxrullar och the. Vi hade inet speciellt mål och ingen tid att passa. Vi gick tills vi blev hungriga. Så åt vi och så vände vi hem.
Leden vi gick på heter Ljusbecksleden. Den går mellan Östa och Tärnsjö och det är varrierad terräng. Vi gick genom en mörk granskog där stenar och fallna träd täckts av en tjock grön mossa. Så gick vi upp för ett berg och förbi en av skvattram doftande mosse. Så tog naturreservatet slut och vi kom in i en tråkigare skog och så till en sjö.
Att gå i skogen är som att meditera. Jag mediterade för första gången här om dagen hos min granne Sanna. Hon guidade mig i meditationen och jag fick tänka att jag var ett berg. Nästa gång jag mediterar vill jag vara en sten i skogen. En sådan med ett tjockt lager grön mossa på. Då ska jag ligga där och lyssna på hur vinden blåser i trädtopparna och känna doften av fuktig skog. Har jag tur så kommer en hund och hoppar upp på mig för att få en godis, dess tassar lämnar små avtryck i den mjuka mossan som växer på mig och de dröjer kvar en stund efter att hunden hoppat ner och glatt svansat vidare. Jag ligger där i stillhet i en skog som aldrig sover.
Foto: Sebastian Estay och Jennie Åström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar