När regnet strilat klart plockade jag och Sebastian fram gummistövlar och svampkorgar och cyklade till skogs. Vi ställde cyklarna vid skogskanten och promenerade till ett ställe där vi plockat förr.
Till en början såg det rätt tomt ut, som det oftast gör när en med ovana ögon kliver in i skogen. Sen började svamparna ploppa upp ur mossan. Movi fick plocka med mig. Vi fortsatte att öva på kantarellsök. Hon hade kommit så långt att hon förstått att hon skulle lägga sig ner när jag hittat en svamp och visat henne den. Inte allt för sällan lade hon sig på svampen utan att ge själva sbampen särskilt mycket uppmärksamhet, hennes insats var alltså inte till så stor hjälp.
Dagens svampsök resulterade i små framgångar. För att få henne att verkligen lukta på svampen lade jag en blodpuddingbit under svampen. Hon luktade då noga på svampen, åt blodpuddingen och luktade lite till. Sen lade hon sig och jag klickade med klickern och hon fick sin belöning. Efter några sådana vändor luktade hon på svampen direkt när jag visade henne den och så lade hon sig, jag klickade och gav belöning. Jag kastade också ut lite blodpudding på måfå i mossan för att hon skulle få roa sig på egen hand lite.
När vi övat några gånger till satte Movi fart med nosen i marken som om hon scannade av skogen. Jag följde efter över mossa och ris och tänkte att nu är det något stort på gång. Movi fick styra oss runt en stund och detta resulterade i att jag hittade en bunt med stora välvuxna kantareller, hon hade dock gått vid sidan av dem. Movi och jag fortsatte att öva på samma sätt som innan några gånger och jag är glad över de framsteg vi gjort. När hon på riktigt luktat på svampen innan hon lägger sig hamnar hon sällan längre på svampen.
Jag är glad att svampsäsongen ännu är lång och att det är betydligt lättare att hitta svamp att träna med nu när trattkantarellerna kommit. Det ska bli väldigt spännande att se vad denna träning resulterar i, om Movi kommer kunna fungera som ett par extra svampögon i skogen. Det skulle också vara roligt att kunna ge även hennes nos en uppgift när jag och Sebastian går runt och njuter av svampletandet.
På vägen hem hade dimman börjat lägga sig över de öppna fälten i skogen. Gul lövskog blandades med dunkla barrträd och solen som långsamt gick ner bakom molnen kastade en strimma av rosarött sken på himlen. Det var magiskt att gå tillbaka genom skogen samt att cykla hem i takt med att mörkret föll över oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar