Stark dokumentär om syskonkärlek

Ikväll såg jag den starka dokumentären Tvillingsystrar om Alexandra och Mia som växte upp i varsin del av världen.  Deras föräldrar som adopterade från samma barnhem i Kina, möttes på barnhemmet och förundrades över att deras barn var så lika men personalen på barnhemmet förnekade att flickorna var tvillingar. Då flickorna kom hem till sina respektive hem gjorde föräldrarna DNA test som visade att flickorna var enäggstvillingar. Familjerna beslutade att ha fortsatt kontakt och systrarna skickade foton, brev och presenter till varandra. Så småningom kom de att träffas.

Det var intressant att se systrarnas olika levnadsvillkor. Alexandra växte upp på landet i Norge strax utanför ett mindre samhälle. Hon gick själv den långa vägen till skolan och på fritiden gick hon runt på gården där hon bor på jakt efter små saker att sysselsätta sig med, som att ta hand om en skadad mus och skriva brev till sin syster i USA. Mia växte upp i en stad i USA. Då hennes föräldrar var rädda att det skulle hända henne något körde de henne överallt, till fotbollsträningen, till dansen, till musiklektionen, scouterna med mera. Mia sysselsattes ständigt med aktiviteter och genom lekkamrater.

När systrarna blivit sex år bestämde sig familjerna för att träffas för första gången. Alexandras familj besökte då Mias familj i USA.  När Alexandra visade bilder från deras möte hade hon svårt att skilja på vem av dem som är vem. Två år senare besökte Mias familj Alexandra i Norge. Systrarna som var spända inför mötet fann snart varandra och lekte i samförstånd trots att de inte pratade samma språk. Föräldrarna beskrev att systrarna har samma kroppsspråk, samma energi och rörelsemönster.

Det var häftigt att se hur Mia som levt ett sådant olikt liv i USA kom till Norge och spenderade sommaren med Alexandra på landet. Jag kunde känna igen mig i den idyll som skildrades när systrarna cyklade runt på sommarvägar och lekte i en sjö. Alexandras liv påminde om min barndom, Mias liv var så annorlunda. När jag såg dokumentären blev jag påmind om mina lekar med min syster Sofie och min kusin Lisa som ibland också var som en syster. Jag kom att tänka på hur roligt vi haft och vilken förmån det varit att växa upp med dem nära. Jag funderar över hur kontakten med Sofie skulle sett ut om hon växt upp i USA, hur vi hade formats som personer om vi växt upp på olika håll. Jag funderar över vem Sofie varit om hon växt upp i en motsvarande miljö som Mia, i ett rosa flickrum i USA.

Jag förundras över slumpen som förde tvillingarnas familjer samman och jag tänker på vilket samvetskval de båda flickornas föräldrar måste ha hamnat i då de beslöt sig för att de båda bäbisarna skulle stanna hos sina respektive föräldrar. Ett beslut av både egoism och kärlek och som inneburit stor längtan och saknad hos de båda tvillingsystrarna. Om de beslutat att några av föräldrarna skulle ta båda flickorna hade en av flickorna inte fått leva det liv den har idag och inte fått ha de föräldrar den har idag. Vad betyder mest, en specifik förälder eller en specifik syster?

Dokumentären skildrade smärtan hos alla när tvillingsystrarnas familjer tog adjö av varandra efter sommaren i Norge. Genom systrarna har två familjer som innan adoptionen inte haft någon koppling till varandra förts samman. Det geografiska avståndet skiljer systrarna fysiskt från varandra större delen av deras liv men den starka syskonkärleken övervinner geografin.