Hundarna jag levt med

Dagen i skidspåret gjorde mig en aning nostalgisk. Jag tänkte på familjens draghundar och blev tvungen att gå ner i källaren och rota fram mina fotoalbum. Här kommer lite bilder av grönlandshundarna Unni och Avaq som valpar och vuxna (den sålda brodern Noqi är också med på ett par bilder) och på cairterrierna Rufus och Angus. Syster, mamma, pappa och jag är också med. 

Så kom hundarna

Idag fick vi sällskap i spåret med Anna och Timbastian. Ellinor sov skönt i vagnen omringad av den friska luften. När Anna och Sebastian drog på tog jag ett varv med Timbastian. Han var kul sällskap.

Vi alla blev överraskade av Linda och Christoffer när de svängde in i spåret med sina hundar. Christoffer med sin samojed och Linda med sin dansksvenska gårdshund. Så fick jag ett varv med deras sällskap. Jag kunde knappt slita min blick från hundarna som med sådan glädje drog fram i snön.

Morgonstrech

Skidåkningen tar ut sin rätt. Strechningen vi aldrig gjorde igår känns välbehövd. Snart ska vi ut i spåret igen.

Skidlycka

Första turen på skidor för i år och även för sesongen. Jag brukar åka skidor kring jul och nyår och vissa andra helger i min stuga. I år blev det inget av det. Och skidorna stod kvar i stugan trots att snön föll hemma i Norrköping.

Nu efter att ha hämtat hem skidorna med hjälp av min kära syster märker jag vad jag genom den snöfattiga julen missat. Att min mage blivit lite extra rund i år efter all julmat är ingen slump. En promenad i skogen är inte jämförbart med en rejäl tur på skidor. Att med bra före glida fram i spåret och känna hur värmen sprider sig för varje stavtag. Efter att kroppen blivit varm känns det som att luften är sommarvarm fast det ligger vit snö på marken. 

Det är först i samband med fikapausen som min kropp vaknar upp till den vintriga verkligheten. Kylan har trängt sig in innanför kläderna och händerna värker och är stela. Jag faller i den första kurvan då jag tappat kontrollen över min kropp. Jag reser mig och stakar på. Skidorna får fart och snölandskapet passerar vid min sida. Värmen återvänder sakta till kroppen och händerna börjar sticka. Jag åker uppför och nedför och på en raksträcka. I backen mot det sista varvet återvänder värmen helt ända ut i fingertopparna. Jag kan åter njuta av den fina fören.

Sebastian som är inne på sin tredje sesong på skidor gör allt han kan för att undvika nedförsbackarna. Den första biten i spåret sker med full koncentration och viss stelhet. Det är svårt att säga när det sker men efter en stund går det som tåget. Han ligger strax för mig och jag känner hur jag skjuter på med all kraft för att hinna med. I ett vips har vi tagit en kurva och Sebastian har helt glömt bort att han tycker det är svårt att svänga. Det sista varvet åker Sebastian av ren viljekraft. Musklerna är ovana och höfterna bränner. Sista backen hade han kunnat vara utan, men nu när vi är hemma i värmen kanske det är just den som gör att kroppen känner sig nöjd och kinderna bränner av lust att leva. 

Åka hem

Nu sitter jag på tåget för tredje gången idag. Besöket i Eskilstuna bjöd på promenad med systerprat och en middag kryddad av hunden Murphys kärlek. När det är fin besök får hundar sitta i knät när man äter. Jag fick också med mig skidorna som var syftet så nu blir det åka av i helgen.

Tåget styr mot Norrköping där dagen började. Nu ska jag smälta dagens möte i Stockholm där jag träffat många nya kollegor. Murphys pussar och vita små hår på kläderna tar jag med mig som en oundviklig påminnelse om hans kärlek.

Mot Eskilstuna

Åker tåg igen nu själv. Sträckan mellan Stockholm och Eskilstuna. Även idag var jag på plats 20 minuter innan tåget skulle gå. Väntade nere i gånen på centralen. Gick upp till spåret tio minuter innan avgång. På skylten stod det Eskilstuna och ett tåg var på plats. Denna gång var tåget inte tomt och det var fullt av folk som gick på. Till synes stressade människor. Efter tågäventyret Åka tomt tåg kände jag mig mycket tveksam till att kliva på tåget så många minuter före avgång. Det är så mycket som ska stämma när man åker tåg. Rätt tid, rätt riktning, rätt destination, rätt tåg. Och hur kommer det sig att dessa människor är så stressade då det är nästan tio minuter kvar till avgång? Jag tog det säkra före det osäkra och fågade en av de stressade resenärerna som var på väg att kliva på tåget "ursäkta, går detta tåg till Eskilstuna?" Jag kände mig dum i samma sekund som jag ställt frågan. Svaret ja var inte direkt oväntat. Jag inser att jag måste arbeta med förtroendet, SJs skyltning på spåret stämmer 99 gånger av 100.

Nya jobbet kom med varsel

För en vecka sedan fick jag det glädjande beskedet att jag skulle få ett jobb. Jag hade sedan en tid tillbaka sökt jobb och bland annat haft kontakt med ett bemanningsföretag och nu kom beskedet jag väntat på. Tidigt i måndags morse, ett par timmar innan solens uppgång, cyklade jag iväg till bemanningsföretaget för att möta upp min rekryterare och en tjej som skulle börja tillsammans med mig. Vi åkte tillsammans ut till fabriken, min arbetsplats de kommande sex månaderna. Det var en spännande känsla att komma till en ny arbetsplats fullt av människor som jag inte känner. Jag hade ingen bild av arbetsplatsen och visste inte vad jag skulle förvänta mig. Jag möttes av trevliga kollegor som passade på att vila medan de tränade upp mig och som även blev lite lätt upprörda när produktionen gick långsammare under denna första dag. Jag märkte direkt att mina nya kollegor är vana vid att arbeta utan stopp och att de är ovana vid att titta på.

Jag kände mig mycket nöjd efter min första dag på jobbet. Att arbeta med att montera är intressant för mig som studerat elektronik. Jag får prova på olika delar av processen då en elektronisk produkt sätts ihop. Arbetet kan vara både socialt och självständigt då det finns kollegor som pratar med varandra och dem som arbetar med hörlurar. Jag tycker att det är skönt att man kan välja.

Idag var min tredje dag på jobbet. När jag cyklade till fabriken tänkte på att jag på vilka uppgifter jag ville sätta mig in i. Under förmiddagen var jag fokuserad på att jobba. Jag började känna en lätt smärta i min armbåge då den ovan att arbeta började vakna till och inse vad den kommer att hålla på med den närmsta tiden.

Efter lunch kom team ledaren och uppmanade oss att gå till ett möte. Utan att veta vad det skulle handla om gick vi gick in i ett stort förvaringsrum. När våran grupp kom dit hade redan en arbetsgupp om tjugo personer samlats där. Sen kom administratörer och så flera arbetsgrupper. Rummet fylldes hela tiden av flera medarbetare tills alla 3-400 anställda var på plats. Jag hörde kollegor viska och prata med varandra i skämtsam ton och orden “nu stänger hela skiten” samt “alla ska bli uppsagda” cirkulerade runt i rummet. Dock hade ingen någon aning om vad som kulle ske. Jag frågade om det är vanligt att man samlar hela fabriken och fick till svar att det är helt ovanligt.

Viskningarna tystnades av en arbetsledare som uppmanade alla att forma en ring runt en mikrofon som fanns i rummet. Den som talade stod på ett improviserat altare i form av en låda. “Detta ska jag ta på engelska för det är något seriöst”, sade talaren på lådan och avbröt massan av tisslande arbetare. Jag undrade om man inte kan prata seriöst på svenska. “Man samlar inte folk för att ge bra nyheter”, fortsatte han. Så kom beskedet, ledningen har bestämt att stänga fabriken efter att ha funderat och tänkt över läget. Han punkterade att de försökt rädda situationen under de senaste två åren med tanke på medarbetarna men detta utan resultat. 

Alla var knäpp tysta efter att beskedet kommit. Mötet avslutades med att talaren spontant steg upp på lådan och uppmanade alla arbetare att ta hand om sig själva och sin hälsa för att det inte ska uppstå några olyckor. Jag tänkte på hur ett besked som detta påverkar människor och att det bakom varje person i detta rum finns ett liv och en familj.  

Då jag kom tillbaka till min arbetsplats mötte jag en kvinna som körde truck. Jag har mött henne förut och hon har alltid ett gosedjur fram på trucken. När jag tittade närmare på henne såg jag att hon grät. Flera medarbetare var arga och upprörda över situationen. Ett par arbetare vid min linje sade med besvikna blickar till team ledaren att de skulle gå hem då de inte kände någon mening med att stanna. På andra produktionslinjer var det redan tomt. 

På vägen mot cykeln när jag slutat för dagen möttes jag av en reporter som riktade en mikrofon rakt i mitt ansikte och frågade om jag ville säga något. Utan att vänta på mitt svar frågade hon mig hur det känns. Hon följde mig flera steg mot min cykel innan hon insåg att jag inte var beredd att prata. På vägen hem insåg jag hur stort detta är och jag funderade över vad detta kommer att betyda för min stad. Jag kände mig ledsen över mina kollegor och det kändes konstigt att jag inte påverkas på samma sätt som dem som arbetat där i många år. Den gemenskap som skapades på arbetsplatsen påminde mig om den gemenskap som bildats i samband med den kris som uppstod under jordbävningen i Chile. Alla pratar med varandra och ger varandra stöd.

Trött efter tre arbetsdagar på mitt nya jobb och efter detta oväntade besked somnade jag på soffan där hemma. Innan jag somnade funderade jag över hur det kommer att bli på jobbet i morgon, vilka som kommer att vara på plats och vika som stannar hemma. Min sambo väckte mig försiktigt och viskade att maten var klar. Vi åt och tittade vi på nyheterna och sen skrev vi tillsammans denna text. I morgon är en ny dag, klockan ringer klockan fem.

Fortsättningen som följer på Åka tomt tåg

Efter att taxin släppt av oss utanför vår dörr hemma i Norrköping packade vi upp våra saker och gjorde i ordning lite nattmat. Jag skrev färdigt del två av tågdramat Åka tomt tåg och kom i säng framåt småtimmarna. Att skriva och publicera mina blogginlägg uppfyller en gång som denna ett terapeutiskt syfte. Jag kände mig såtillvida tillfreds med mitt äventyr efter att jag fått tillfälle att skriva ner det.

Mamma och Sebastian föreslog att jag skulle dela min berättelse på SJ's facebooksida så den sista punkten var ännu inte satt. Jag gjorde som de förslagit och fick direkt svar.

Staffan från SJ's kundtjänst ringde upp mig några minuter efter att jag mailat mitt telefonnummer. Han var häpen efter att ha läst på min blogg och jag fick under samtalet beskriva min och Sebastians resa igen. Eftersom jag i mitt arbete dagligen ställer frågorna och lyssnar är det en speciell upplevelse att få vara den som blir lyssnad på. Staffan frågade och funderade. Han tyckte att det var synd att mina byxor gått sönder och att mamma hade fått köra så många vändor med sin bil. Staffan hittade så en lösning för att kunna återköpa en resa vi tidigare bokat och köpt ut och på så sätt skicka en slant till mitt konto. Innan jag tackade och lade på fick jag lova att köpa en bukett med fina blommor till mamma.

Med detta inlägg vill jag tacka Staffan som tog dig tid att lyssna och fundera. Tack även till mamma och Sebastian för att ni uppmuntrar mig att skriva. Med orden kommer uppgörelsen.

Åka tomt tåg (del 2)

Jag fortsätter att banka på dörren till det som borde vara förarhytten. Bankar och ropar utan svar, utan respons. Jag och Sebastian befinner oss på ett tomt rullande tåg utan distination och som så verkar även utan förare.

Jag har redan försökt att ringa sj's kundtjänst och fått svaret att det har öppet dygnet runt via internet, välkommen åter. Jag ringer mamma i brist på annat men vad kan hon göra.

Tåget har stannat. Jag tycker på öppningsknappen till dörrarna. Provar båda sidor. Ingen respons. Jag går tillbaka till Sebastian som fått samma idé. Dörrarna förblir lika stängda när han provar. Vi tittar ut, ser ett tågstall, flera spår, inga människor. Hur får man tag på sj efter att kundtjänst har stängt? Hur kommer man av ett övergivet tåg som ställts på en depå för natten?

Jag ringer 112. Förklarar att jag inte befinner mig i en nödsituation men dock i knipa. Min röst spricker av stressen. Efter att ha förklarat blir jag kopplad till Västeråspolisen. Jag förklarar min situation för en polis och får till svar att han hoppas kunna hjälpa mig. Polisen lägger på för att ringa några samtal. Jag och Sebastian väntar med hopp.

Vi fortsätter att titta ut genom fönstret på dörren. Inget liv utanför. Sebastian föreslår att vi ska öppna dörren med nödhandtaget och att vi ska gå tillbaka längs spåret. På tågets ena sida ser jag flera spår, på den andra ett staket som troligen inte öppnar sig förrän spåret kommer till station. Vem vet hur långt vi rullat. Dessutom är jag rädd för att det ska finnas el runt spåret.

Telefonen ringer. Det är mamma som vill informera om att hon ringt sj's kundtjänst och att de informerade om att det är öppet dygnet runt via internet att det inte finns en jävel att prata med. Tack för informationen mamma säger jag vänligt men bestämt. Vi kan inte prata om du inte har något av vikt att berätta, jag måste lägga på om polisen ringer.

Väntan fortsätter. Polisen ringer inte tillbaka. Vi hittar en larmtelefon i tåget som vi ringer på. Det ringer och ringer utan svar. Vi överväger igen att öppna dörren med nödhandtaget men avvaktar. Några minuter till och Sebastian utropar med lättnad att här kommer det folk. I gånen på tåget kommer våra räddare. Två män som arbetar på depån. Det öppnar dörren och jag tar det stora klivet ner på spåret. Mina byxor spricker.

Vi är räddade från det tomma tåget utan destination eller förare. Vi är ute. Vi är kvar i Västerås. Sista tåget till Norrköping har gått. Jag jobbar imorgon och jag står här med spruckna byxor och händerna fulla med packning.

En av de som räddade oss ringer ett samtal till sj's trafikledning. Förhoppningen är att sj ska lösa med transport hem men samtalet slutar inte som han önskat. Sj tyckte att det var vårat fel och uppmanar oss att bekosta en taxi till stationen och själva reklamera resan. Om stationen är öppen vet inte den vänliga man som hjälper oss. Att sista tåget gått är fortfarande ett faktum.

Jag ringer mamma så att hon kan hämta oss från depån. Vi får en beskrivning av vart vi geografiskt befinner oss och blir utsläppta från området.

Mamma kör oss tillbaka hem till sig. Tillbaka till ruta ett. Jag förbereder mig på en natt i Västerås och sen ankomst med spruckna byxor till jobbet. Väl uppe i mammas lägenhet ringer ett 010-nummer till min mobil. Det är killen från sj's ledning som försökt förstå sig på vad som skett och nu upprepar det för mig. Då han spårat faktumet att de skyltat Eskilstuna Linköping innan tåget som skulle till depån lämnat spåret är han nu beredd att erbjuda oss den resa hem som vi väntat på.

Mamma sätter sig nu en tredje gång i bilen för att köra oss. Denna gång går vi enligt instruktioner på tåget till Eskilstuna. Väl i Eskilstuna ska det vänta en bil. Allt är ordnat. Kvinnan som jobbar på tåget känner till vårt fall. Ja det ska stå en taxi utanför stationen, chauffören har ditt nummer. Ja jag kan ringa och kolla om ni kan bli körda fram till dörren.

Två timmar efter beräknad ankomst blir vi avsläppta med våra ryggsäckar, böcker och tavlor hemma på Lagergrensgatan. Vi tackar den trevliga taxichauffören för turen. Av stiger jag lite mer informerad om hur det är att jobba som taxichaufför i Eskilstuna. Tillbaka åker han nöjd efter detta uppdrag denna annars lugna kväll och natt.

Tack till mamma som körde fram och tillbaka i Västerås, tack till polismanen för att du ringde dina samtal, tack till mannen på tågdepån för dina samtal med sj's trafikledning och för att du erbjöd oss skjuts till tågstationen, tack till kvinnan på tåget för att du såg till att vi kom hela vägen hem, tack till chauffören på Eskilstuna taxi för en trevlig tur, tack till sj för att äventyret fick ett slut.

Åka tomt tåg (Del 1)

Jag och Sebastian sitter på ett tomt tåg som rullar mot okänd destination. Stressen hos mig växer då vi inser faktum att det inte finns någon tågpersonal så långt ögat och våra röster kan nå. Jag lämnar Sebastian med all packning och går mot tågets färdrikning fram till den dörr föraren borde sitta bakom. Mitt rop och bankande på dörren har ingen mottagare. Jag och Sebastian fortsätter att vara ensamma på det långsamt rullande tåget. Sj's kundtjänst har stängt för dagen.

---------------------

På vägen hem från stugan stannar jag och Sebastian till hos mamma där vi äter, fikar, skrattar och pratar. Mamma som har rensat ut kassar av böcker låter oss gå igenom dom. Vi tar plockar ut ett gäng som vi lägger till vår redan fulla packning. En sväng ner till källaren och vi får med oss ett par tavlor som också ska följa med på färden.

Efter att ha lovat oss själva att aldrig mer missa ett tåg anländer vi numer med god marginal till våra avgångar. Mamma släpper av oss och all vår packning vid centralstationen i Västerås 20 min före avgång.

Vi köper timbiljett och inväntar vårt tåg som ska avgå från spår 5 enligt annonsering på sj's informationstavlor. På skylten på perrongen står det ankommande tåg från Stockholm. Ett tåg rullar in på perrongen och passagerare går av. Skylten på perrongen byter så småningom namn till Eskilstuna Linköping. Tåget står kvar på perronhen. Vårt tåg.

Lättade av att kunna kliva på några minuter innan avgång sätter jag och Sebastian oss till rätta på tåget med all vår packning. Vi kan välja och vraka bland sätena då vi är först på tåget.

Tio minuter innan ordinarie avgång börjar tåget rulla och vi är fortfarande själva i vår vagn. Ingen informationsskylt som visar tågets slutstation lyser. Ingen personal så långt ögat kan nå. Tåget fortsätter att rulla mot okänd destination.

Mörkrets färger

Jag vaknar till en tjock dimma som ligger över åkern. Till frukost vilar jag blicken långt bort utanför fönstret. Sjön är disig och träden på andra sidan är grå. Av isen som långsamt smält bort under de dagar jag spenderat här finns endast ett tunt lager kvar längst inne i viken. Dimman tystar och dövar.

Små droppar av fukt landar på mina kläder då jag går ut trors att det inte regnar. Jag lämnar nyanserna av brunt och grått som åkern och sjön bjuder på och styr mot skogen. Det svaga dagsljus som dimman och träden släpper igenom landar på en kaskad av färger som skogen bildar. Jag ser mossor och lavor i en rik kombination av nyanser och färger. Ljust gråa, näst intill vita och mörkt gråa tillsammans med ljust gröna, näst intill gula och mörkgröna. Mossor och lavor blandas med blåbärsrisets kala gröna stam och lingonrisets blanka mörkgröna blad. Tittar jag noga bland bladen hittar jag ett par röda lingon som fortfarande hänger sig kvar på riset.

Tallstammarna byter färg från svart med grå mossa närmast marken till ljusbrunt från mitten och upp till toppen. Tallskogen bildar en sal av brunmelerade pelare med en spräcklig matta i grått och grönt. De kvistar som ligger utspridda över den böljade salsmattan är svarta av fukt.

I granarnas skog förändras färgerna. Trädens täta stam och dess närhet till varandra gör att skogen släpper in än mindre ljus. Den gröna färgen är dock mer intensiv. Vi har nu klivit in i naturreservatet. Den gröna mossan ligger som en tät enfärgad heltäckningsmatta. En matta som tagit sig en bit upp på trädstammarnas ena sida och även omfnat de stammar som fallit. Här och var stöter jag med blicken på gamla döende granar som bytt ut sin gröna barr mot klasar av lätt och fuktigt grått skägg.

Skogen byter ständigt skepnad och färg. Jag promenerar på små och stora stigar, genom gläntor, förbi täta och glesa partier. Efter en stund kommer jag ut på en grusväg och skogen öppnar upp sig för en åker. Dimmans närvaro gör sig åter påmind och skogens gröna färg möter åkerns beiga bruna. På vägen hem funderar jag över hur jag vill bo om jag flyttar till landet. I mina tankar finns både åkern, skogen och sjön med. Dess kontraster kan ge även den mörkaste av dagar färg och liv under de timmar som det något försiktigt tilltagna dagsljuset svävar ovanför oss.

Dimman ligger kvar fram till att mörkret åter faller över åkern, skogen och sjön. Träden på andra sidan sjön går innan mörkrets utbrott endast att skilja som en något mörkare grå skugga mellan den himlen och sjön.