Första september idag. Luften känns krispig och kylan i vinden kivas med solens strålar i frågan om den upplevda temperaturen i luften. Söndag, ledig dag. Sebastian och jag passade på att göra ännu en utflykt. Vi ville uppleva Kvillingeförkastningen igen. Skogen vi nyligen upptäckt. Tänk vad vi missat under dessa år. Bara ett stenkast bort. Denna gång var cykelturen kämpig. Cirka femtio minuters trampande i rejäl mot- och sidvind. Att komma fram till den lugna soluppvärmda skogen var en fantastisk belöning.
t
Skogen bjöd på mycket. Vi plockade oss fram på den slingrande stigen.
Passerade lövträd, barrträd, klippor och vackra mossor. När jag ser en
mossa vill jag gärna känna på den. De kan ha så många härliga
konsistenser. Svampig, mjuk, fuktig och sträv. Ibland är de toppiga som
moln, andra gånger ligger den tätt längs marken. En mossa vi hittade
stod upp i små bullar. Jag fantiserade att jag klappade en råtta då jag
strök min hand över den. Råttan var mjuk och stilla så det var inte
läskigt. I skogen hittade vi en perfekt tältplats som vi provlåg. Den var mjuk och skön. Vi tillät oss vila en stund på mossan efter att ha fyllt de första två literburkarna med blåbär. Totalt plockade vi under denna tur sex liter bär. Vi kalkylerade att vi skulle behöva tjugo liter blåbär om vi ska kunna äta en halv deciliter var om dagen fram till nästa vår. Så skulle vi få i oss ett dagligt behov av c-vitaminer och antioxidanter under nästan ett år utan att nämnvärt belasta varken miljö eller plånbok.
Blåbärsplockare behöver även de en riktig picknickrast. Sebastian hade precis beskrivit att han ville fika på en plats med utsikt över en sjö när vi steg upp på denna klippa. Här värme solen rejält och träden som omringade oss gav skydd mot vinden. Det var bara att hälla upp theet och njuta av den milsvida utsikten över åkrar, skogar och sjön Glan.
Tiden går snabbt när man ha kul. Fem timmar i skogen känns som ingenting. När jag blundar ser jag blåbärsris så det var i riset tiden sprang iväg. När vi var som längst in i skogen, vilket inte var många kilometer bort, kom en slända och ivrigt slog med sina vingar runt oss. Vi trodde först att den blivit utsänd av en häxa för att locka med oss ner i ett hål. Vi blev rädda att den skulle ta både oss och blåbären med sig ner i hålets gap. Efter några envisa närgångna försök till kontakt flög sländan iväg. På vägen tillbaka funderade vi också om sländan samarbetat med en hare och genom att distrahera oss gett haren tid att stjäla våra cyklar. Dock kom vi hela och med alla liter blåbär tillbaka till cyklarna som även de stod kvar. Det var inte förrän vi kom tillbaka och såg regnet falla som vi insett vad sländan velat meddela oss. Vi fick stå vårt kast som med överdriven fantasi feltolkat sländans varning så det blev en blöt tur hem till Norrköping.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar