På mitt jobb träffar jag människor. Jag träffar människor precis som de människor är. I alla variationer. Jag träffar glada människor, ledsna människor, arga, irriterade, nöjda, roliga, förvirrande. Jag träffar människor som pratar hål i huvudet på mig och människor som är sparsamma med sina ord. Jag träffar stora och små, människor med olika former. Jag träffar människor med långt hår och med kort hår, med mycket och med lite hår. Med och utan hår på huvudet, på bröstet, på hakan, på läppen, på kinden, på örat, på handen. Jag träffar människor i mycket kläder, i lite kläder, i stora, små, förgglada, färgnedtonade, slitna, rena, hela och trasiga kläder. Jag träffar människor som luktar olika. Svett, parfym, schampo, kryddor, sött, surt och allt där emellan. Jag träffar människor som människor är. Ett kollage av människor. Jag fascineras av variationen. Vissa människor fascinerar mig mer än andra. Oftast variationer jag allt för sällan ser i samhället i media i mitt privata liv. Tänk vad många människor det finns i världen. Tänk vad få människor jag stöter på under de smala stigar jag vandrar. Det är häftigt och roligt att det finns variationer. Det är när jag tänker på samhället som jag blir ledsen. På arbetsgivare som anställer och som inte anställer. På media som visar och inte visar. På bostadsbolag som hyr ut och inte hyr ut. Hur allt detta sker som sker när människor trycks ut och ihop marginaliseras och blir mer eller mindre osynliga för en stor del av världen. För folk som bestämmer, för dem som har makt, för dig och för mig för folk som sitter hemma i tv soffan.
Titta på bilden nedan och säg vad ni ser. Vilka får plats? Vilka får inte plats? Vilka likheter finns? Vilka olikheter? Vad tillåts och vad tillåts inte?
Detta är en arbetsplats. En vanlig arbetsplats i mångfaldens Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar