I fredags gick jag från jobbet drygt en timme tidigare för att åka tåg. Jag gick med snabba steg mot tågstationen trots att jag hade många minuter extra till mitt förfogande. Detta i enlighet med mitt gamla jag.
Sebastian och jag som skulle åka tåg tillsammans hade pratat med varandra under dagen via sms och bestämt tid för vår avförd. Jag väntade på honom vid biljettautomaten redo att köpa biljett då han gled in.
Minutrarna gick och jag väntade. Tåget rullade in på stationen och jag väntade. Sebasian kom gående mot stationen minuten för tågets avgång. Jag köpte snabbt två timbiljetter för att chansa på att hinna med.
Biljetterna ramlade ner i luckan samma minut som ett långt X200-tåg rullar in på stationen och blockerade gången över till vår perrong. När tåget parkerat var vårat tåg borta. Om en timme skulle nästa tåg gå.
I stressen att köpa biljett hade jag inte hunnit hälsa på Sebastian och än mindre skällt ut honom för att han var sen. Så många gånger vi tillsammans tagit fel på tåg, missat och varit på väg att missa ett tåg.
Så många gånger jag tagit kombinationen mig, Sebastian och tågresa med ett skratt. Så många gånger så att droppen nu rann över. Här och nu när jag åter igen var mitt gamla jag som aldrig kommer försent till en tid.
Sebastians svar när jag argt ställde mina frågor om varför han var sen var enkelt: Jag kunde inte komma i tid. Det obrydda svaret gjorde mig änn mer irriterad. Detta handlade inte bara om en timme utan en livsstil.
Hur ska jag någonsin kunna planera en grej med dig, hur ska vi kunna åka på en resa, passa ett flyg. Mina frågor var många. Sebastian hade inga svar.
Vi gick bort från stationen utan att säga ett ord till varandra. Sebastian satte sig på en parkbänk och jag fortsatte att gå, satte mig på en bänk några hundra meter bort.
Tiden gick långsamt där jag satt. Jag väntade på att få lust att prata igen men lusten kom inte åter. Jag vände tillbaka mot Sebastian. Jag satte mig bredvid honom och stirrade in i järnvägsparkens blomsterrabatter.
Kom så går vi till stationen uppmanade jag Sebastian. Nästa tåg går om en halvtimme informerade jag honom då han frågade. På hans fråga om det inte var lite tidigt svarade jag kort att det är lika bra.
Vi gick tysta tillsammans mot stationen. Vi stod tysta bredvid varandra på perrongen. Jag gick tyst till en annan del av perrongen. Tåget rullade tyst in och vi närmade oss tyst varandra.
Jag stack tyst åt Sebastian sin biljett när vi gick på tåget. Vi gick i trängseln tyst in i olika vagnar. Tåget blev fullt och vi stod tyst i varsin vagn då tåget rullade iväg. Folk gick av och tyst blev vi kvar i olika vagnar.
Efter halva resan kom Sebastian med en fikalåda till mig. Där låg en knäckemacka med getost, två äppelbitar, en havrekaka och ett plommon. Jag skämdes lite över att jag var hård men var fortfarande sur.
Tåget rullade in mot Eskilstuna. Jag gick in till Sebastian och talade om att vi skulle gå av tåget. Nu hade det gått tre timmar av nästan total tystnad. Min surhet hade lättat lite. Jag kunde fråga och lyssna.
Jag lyssnade till Sebastian. Det var inte fikalådan som gjort honom sen för den hade han förberett redan på förmiddagen. Sebastian hade cyklat på fel sida av vägen fast han inte gjort det. Det var fredagen den 13:e.
Jag och Sebastian gjorde upp om regler för hur vi ska hantera denna form av situation. I förebyggande syfte om det uppstår igen. Jag är säker på att vi kommer att få användning av våra regler.
Sebastian har skrivit om denna dag på sin blogg. Jag skrattade då jag läste det han skrivit. Sebastian är kass på att planera sin tid. Han är fantastisk på att vara rolig och på att skriva. Här kan ni läsa vad han skrev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar