Zapparen

Idag kom jag som vanligt hem till lagad mat. Jag hade jobbat till sent och var peppad på mys hemma. Matoset slog emot mig som en vägg när jag öppnade dörren till lägenheten. Det är alltid lika spännande att se vad som serveras.

Ugnsluckan öppnades och ut kom ett gäng knaprig klyftpotatis tillsammans med skivad palsternacka som förkolnat i kanterna. Detta tillsammans med en sallad. Och var är innehållet frågar jag förvånat. Själva maten, var är den. Framdukad och klar. Detta är vad huset bjuder. Vi skrattade och satte oss och åt. Tur att jag köpt hem ostkaka och grädde. Det blev ännu en kväll med handen i syltburken. Sylt är dock ingen bristvara i detta hus. Inte ännu iallafall men då har hösten inte ens börjat.

Medan vi avnjuter ostkakan med en skvätt sylt av björnbär från St Annas och ett par skedar sylt av svarta vinbär från Sjöberga försöker vi dela in våra sylter i kategorier efter lyxighet. Björnbär och hjortron är för lyxiga. De kan vi inte bjuda på börjar jag. Svartvinbärssylten är också en smak favorit fortsätter jag med undertonen att inte den heller kan vara bjudsylt. Jordgubb och plommon är väldigt söta. Du är ju förtjust i jordgubb så vi kanske kan bjuda på plommon. Det gick dock inte hem för Sebastian tycker mycket om den också. Så fortsätter vårt samtal denna fredagkväll och vi kommer inte fram till något klokare än att köpa bjudsylt.

Jag må ha skrattat åt maten jag blev bjuden på men klyftpotatisen var helt fantastisk. Krispigt seg utanpå och söt mjuk inuti. Maten och ostkakan intogs framför tvn. Enligt mig är SVT guds gova till mänskligheten och reklamkanalerna djävulens. Sebastian håller med om det första men inte det andra. Vi tittar först på ett program om en dansk bonde i vår ålder som brukar jorden enligt gammalt vis. Som klistrade sitter vi framför tvn medan han rustar upp gamla maskiner och slår sin åker med lie.

Programmet tar slut och fjärrkontrollen åker fram. Jag hejdar Sebastian sekunden innan han hinner byta kanal med lockelsen att vänta och se vad som kommer efteråt. Det är ett program om modernistiska hus i USA. K special. Jag är förtrollad igen. Vackra grönskande trädgårdar blandas med räta linjer, öppna ytor och ljusinsläpp som bildar konst i de rum som visas. Det är som att långsamt bläddra i en dyr inredningstidning. Jag smeker sidorna och läggerbmin kind mot formerna.

Under programmet, trots att jag ät fängslad, tar jag några vändor till köket för att laga the, vispa grädde, värma ostkaka och så vidare. Det ligger i släkten att vara lite rastlös. Så fort jag rör mig hinner Sebastian byta kanal. Han zappar snabbt och smidigt genom halva utbudet under samma tid som jag hinner öppna och stänga ugnsluckan. Min harmoniska känsla av att bläddra i en kvalitetstidning, mysfaktorn som de tända ljusen skapar, lukten från ugnen, allt detta raseras inom loppet av en tiondels sekund.

Varför gör du så, snäser jag irriterat åt Sebastian. Tycker du inte om programmet vi tittar på. Blev det tråkigt. Vadå svarar Sebastian oförstående. Det var bra men jag ska bara titta lite på dehär kanalerna. En snabb bil dundrar fram diagonalt över skärmen. Den har ingen ljudisolering i karossen. Häftigt, berättar Sebastian. Han är på riktigt imponerad. Jaha svarar jag inte lika road. Jag sitter spänd som en fiolsträng i soffan. När ska du byta tillbaka då. Har du sett klart nu eller.

Så blir fikat till slut framdukad och avstickaren från det tvprogram vi tittade på avbryts. Jag sjunker ner i soffan och landar mjukt mot Sebastians axel. Bilderna av grönskande trädgårdar och stilfulla hus pressar sig in i min hjärna och tarcöver allt annat. Vi tittar på programmet till sitt slut och låter undertexten rulla. Så kommer nyheterna. Underbara bildande nyheterna. Som att läsa en morgontidning men att slippa fastna med ögonen på den luckande pockande reklamen för att det blir för jobbigt att läsa. Att nyheterna kan få mig och Sebastian att skratta högt ett par gånger är bara det en bonus. Reportaget om tågen som i framtiden ska komma i tid är för dråpligt. Hela Sverige får titta på när Kleti och Pleti missar tåget och när deras kusin snubblar i trappan i klippen som visas när reportern berättar om denna nyhet. Varken jag eller Sebastian lyssnar på det som sägs. Vi kommenterar bara bilderna.  Detta är humor det. Nyheterna. Att meteorologen gör en piruett på väg in i bild när hon ska till att berätta om vädret är droppen som får oss att konstatera att de är ett gäng riktigt sköna människor som ligger bakom nyhetssändningarna.

Efter denna tv kväll är vi båda mätta i två bemärkelser. Nu har bloggar och böcker åkt fram och lägenheten är åter tyst. Den insikt jag fått av denna kväll är att att zappande verkligen inte är min grej. Ett tvprogram ska ses till sitt slut om det är det minsta bra. Annars ska ett snabbt byte ske med minimal omställningstid till ett bättre alternativ. Att hitta det nya programmet ska inte bahöva vara så svårt eftersom det bara finns typ tre kanaler att välja mellan. Public service, ja tack!