Kvillingeförkastningen

Idag stodd cykeln och väntadee på mig i garaget på jobbet. Love och Sebastian mötte upp mig utanför. Det var dags för ännu en tur.

Sebastian hade packat väskan med picknick. Utflyktsmålet var redan bestämt. Vi cyklade Finspångsvägen mot Svärtinge och svängde in på Kvillingevägen. En mycket vacker väg att se från cykel. Väl framme i Kvillinge hade vi alla blivit riktigt varma. Vi parkerade våra cyklar och vandrade upp för den branta Kvillingeförkastningen. En skog med branter, berg och varrierad miljö.

Fikat tog vi med utsikt över Norrköping. Vi räknade industrier och funderade över hur landskapet skulle se ut utan dem. Love skyndade vidare hem till tvätten och jag och Sebastian värmde upp våra bärplockarfingrar.

När vi hittat rätt spricka mellan klipporna att plocka från blev vi kvar där tills vi fyllt våra burkar. Jag har aldrig sett så många och så stora bär på samma ställe. Vi plockade tills det började skymma och så plockade vi lite till.

På vägen tillbaka genom skogen fick vi för oss att prova en annan stig. När vi gått en bit och stigen aldrig började gå nerför blev jag nervös. Jag hade ingen lust att gå vilse i Kvillingeförkastningen en skymmande kväll. Skogen lär ju vara full av stigar så varför skulle just denna leda oss tillbaka till våra cyklar tänkte jag. Sebastian höll modet uppe och tyckte vi skulle fortsätta framåt. Så kom vi in på en stig som kändes gå åt rätt håll och lyckligtvis ledde den oss in på den stig vi kommit från.

Cykelturen hem gick förbi Jursla och genom Ingelstad. Efter drygt fyra timmars utflykt var vi nöjda att komma hem. Vi pustade ut i soffan bredvid vår port och tittade på paraplyträden som blivit svarta i skymningen. Denna sommar har vi verkligen utnyttjat till fullo reflekterade vi. Det var tillfredsställande och sorgligt påvsamma gång att tänka att jag kommer minnas denna kväll som en av sommarens sista.