Tjejen som ingick en heterosexuell tvåsamhet

Det är jullov. Hon har tagit sig till en fest som hålls av en av hennes nya vänner i den stad hon bebott i dryga fyra månader nu. De senaste veckorna har hon träffat mycket nya människor. Men det är svårt att få nya vänner på fester. Hon dansar och har kul. Hon smälter in och hon skrattar. Men någon djupare kontakt blir det aldrig. Eller iallafall sällan.

En kille hon inte hälsat på dyker upp framför henne. Ännu en person att bolla ord med. Att spela festspelets spel med. Hon är ju så social och trevlig. Inte den som står i ett hörn och tittar på. Så in i smeten och konversera. Beta av frågorna om härkomst och sysselsättning utan att knappt minnas namnet på den hon pratar med.

Denna konversation börjar med fokus på henne, till skillnad från så många andra. Jorunaliststudent som hon är intar hon annars ganska snabbt rollen som intervjuaren som genom att ständigt ställa nya frågor håller samtalet flytande.

Han frågar henne vad hon gör.

”Jag skriver en bok”, säger hon stolt.

Så kommer frågan vad den handlar om. Hon har övat på det nu. Att lägga fram ämnet som om det vore något självklart.

”Den handlar om människor som lever partnerfria.”

Hon hämtar snabbt andningen och fortsätter innan eventuell kritik hinner läggas fram.

”Jag tycker att det är viktigt att lyfta fram även det sättet att leva på för det är så många som gör det. Men jag tycker att det finns en norm i samhället som säger att man ska leva i par.”

Han tittar på henne med fast blick. Till hennes förvåning fortsätter han att intresserat ställa frågor om boken.

Bland festande människor står det under en mörk decembernattshimmel och utbyter sina tvåsamhetkritiska tankar. Hon pratar sprudlande om fördelarna med att vara oberoende. Han lyssnar och delar med sig av sina tankar. Ordbytarleken leker sig själv då konversationen spinner iväg och berör ämnen som kittlar hennes tankar.

Musiken höjs och alla sluter upp till dans. Hon lägger sina händer mot hans midja i skapandet av det människotåg som drar genom festen tills alla deltagare kopplats samman.

Några veckor senare har hon fortfarande inte lyckats ta bort sin hand från hans midja. Tiden står stilla. Orden är inte längre tillräckliga. Med blicken av ett nyfiket barn upptäcker hon en ny form av vänskap. Hennes ögon vilar stilla i djupet av en skogstjärn när hon trevande formar sina läppar till ord hon aldrig uttalat. Hon snubblar till på en mossbeklädd sten. Skrattar högt och hoppar sedan vidare på nya okända stigar. Hon låter vägen bestämma hennes riktning. Den tidigare hanterbara verkligheten dränks i ljuset av det fantastiska nya. För en stund hålls det lekfulla barnet tillbaka när hon åter greppar efter den förlorade kontrollen. Försiktigt lägger hon sig ner i den mjuka mossan. Lyssnar till suset av tallar som svajar i vinden. Sakta intar ruset av det nyutforskade åter hennes kropp. Hon släpper greppet om motståndet och låter den nya känslan fylla henne. Kanske hon lär sig att hantera den.