Ännu en resa in i glappet mellan verklighetens definierade nu och drömmandets svävande tidlöshet. Nu var det upp på den torra, gråa delen av Anderna, den som tar mig till gränsen mellan Chile och Argentina, resan bar. I sju timmar satt jag under dagstid på en buss men tiden flög förbi med ett chwiss.
Vad händer egentligen på en resa, där vi tillåts ägna oss åt oss själva under så många timmar. Gotta oss i, eller lida av våra egna tankar. Färsvinna bort och vara närvarande. Leva och se.
Jag hamnar alltid i tankekonflikten mellan att jobba och resa. Leva och slita. Finner dock aldrig något svar på frågan om hur livet äventyrslängtan ska gå ihop med behovet av en ekonomisk trygghet och stabilitet.
4 kommentarer:
vivir y ver, me gusta eso
Superhäftiga bilder! Gör nu inte allt som du vill göra och se INNAN vi kommer...vi vill oxå kolla runt!
vill ni se bolivia sa finns det ju som sagt kvar... ;)
jag tror inte det finns något svar på din fråga, Jennie. Den frågan ställer jag mig också ganska ofta. Kanske om du lyckas med frilasandet och kan tjäna ok med pengar på det så du inte måste jobba jämt när du reser...
Skicka en kommentar