måndag 11 januari 2010

Anderna i alla des former och ljus














































































När jag mitt i natten vaknar på en buss där jag sovit relativt skönt, för att byta till en mycket kallare, kissluktandebuss, som ska föra mig de sista kilometrarna till den busstation där jag ska vänta i två timmar till ytterligare ett byte, frågar jag mig varför jag egentligen är ute och reser. Likaså när jag klockan 07.15 precis vaknat efter en djup sömn på den tredje bussen och inser att jag är framme och går av i en till synes karaktärslös by där alla sover. Varför utsätter jag mig för detta när jag har ett eget tryggt och trevligt hem med en vardag som är relativt stimulerande?

Svaret kommer när min resekamrat Minna och jag vilat ut och genomlidit den värsta höjdchocken, då vi på den sena eftermiddagen tar oss ut på en promenad i eftrsvallet av en het dag. Luften är fortfarande ljummen men betydligt friskare. Efter att ha följt ett gammalt järnvägsspår en bit ut ur staden kommer uppenbarelsen. Att stå där på en så otippad plats som ett järnvägsspår som fortsätter milsvis rakt ut i det torra oupptäckta landskapet som vi har framför oss. Att se en flock får korsa spåret eller gå förbi två åsnor som står och kliar sig emot varandra. Den friska luften blåser i min kjol och jag njuter för fullo av min existens, mitt sällskap och den plats jag befinner mig på.

Samma kväll brinner den nedgående solen på en himmel som är på väg ner bakom horisonten. Jag och Minna vandrar samhället fram för att söka oss till en högre höjd som vi kan se skådespelet ifrån. Vi klättrar upp på en mur och kommer genast i bättre höjd. Från ett hus innanför muren kommer en man som talar om för oss att där får vi inte vara. Jag ursäktar mig och förklarar vår vilja att se solnedgången. "Hade ni frågat hade ni fått komma in", svarade han som jobbade på denna plats som var en väderstation, belägen på en perfekt utkikskulle. Jag frågade då snällt och vi fick hoppa ner från muren till kullen.

Från denna plats fick vi sedan se ett brinnande, blixtrande skådespel som inte går att beskriva med ord. Med ett tafatt färsök kan jag återge de djupgrå målnen vilka det kom långa smala blixtar ner från, hela vägen till den horiont som brann i orange-gula färger. Efter en stunds väntan fick även bergen i bakgrunden färg av den nedgående solen och blev röda.

Plats: La Quiaca, Argentinas nordligaste stad, gränsande till Bolivia.

4 kommentarer:

Sofie sa...

Wow!!! Bilden på solnedgången ser helt otrolig ut. Kan nog inte föreställa mig hur det såg ut i verkligheten. Var det åskväder också?

Skulle också vilja följa ett gammalt järnvägsspår och träffa lamor ;)

Jennie sa...

;)

Charlotte sa...

Bergen som veckar sig ser fantastiska ut! Längtar verkligen efter att komma till dig och få resa runt =)

Jennie sa...

Jag är hemskt ledssen men jag jag längtar INTE efter att resa runt just nu. Valparaíso är UNDERBART!