En färgsprakande skara dansade gatorna fram genom Malmö

Som en del av den praktikantkurs jag läser fick jag lyckligtvis delta på Europeiska Sociala Forumet i Malmö. En del av mitt arbete var att dokumentera forumet och då blev följande text till (ja jag vet att några av mina läsare läst den men för er som inte gjort det):

Jag tittar ut över ett gigantiskt fält fullt av människor, banderoller och flaggor. Det är glädje och förväntan i luften. Jag är omringad av bekanta och obekanta människor som alla har liknande mål som jag. Det känns som att vara på festival fast bättre. Budskapet är politiskt. Alla har samlats för att föra fram att en annan värld bortom den rådande ordningen av global ekonomisk neoliberalism är möjlig.

Ett bolivianskt band som skulle tåga vid min sida i dryga tre och en halv timme har redan börjat spela sin glada trudelutt bestående av trummor och flöjter. Bredvid mig testas megafonen och slagord övas in. Längre bort i folkhavet har ett demonstrationståg redan börjat ta form. Svarta, röda och gröna banderoller. Dessa gigantiska tygstycken som ställt upp sig i olika skaror av enhetliga färger inger en viss respekt. Folk börjar röra sig. Sakta tågar de första blocken i demonstrationståget framåt. Spänning, förväntan. Känslan är obeskrivbar. Något stort är på väg att hända men jag kan inte greppa vad det är. Refrängen i Bob Hunds låt ”Nu är det revolution på gång” börjar snurra i mitt huvud. Jag som ska gå i det internationella blocket tillhör färgernas och mångfaldens revolution. Bland dessa demonstranter finns medlemmar och representanter från Latinamerikagrupperna samt gäster från Ecuador, Brasilien, Peru, Bolivia, Nicaragua och Honduras. Jag har lärt känna många av dessa människor i förberedelserna inför forumet och i arbetet under det. Gemensamt hårt arbete och skratt har förstärkt banden mellan oss. Känslan av att stolt representera och känna mig som en del av en organisation gör deltagandet i paraden extra meningsfullt.
Hela tåget har satts i rörelse och min marsch ut ur Rosengård har börjat. Min kropp spritter av glädje och energi när de bolivianska trummorna och flöjterna når mina öron. Traditionella dräkter och flaggor i regnbågens alla färger som representerar Latinamerikas ursprungsfolk tillfredställer mina ögon. Trots att jag lovat mig själv att spara på min hesa röst kan jag inte hindra mig från att för allt jag kan ropa ut ”globalizemos la lucha” (vi globaliserar kampen). När alla runt om mig svarar ”globalizemos la esperanza” (vi globaliserar hoppet) är tillfredställelsen total. Vi tågar fram på en motorväg som vanligtvis är fylld av bilar. Hastighetsskyltar och vägvisare känns i detta sammanhang absurda. På en gångbro ovanför mig står en skara människor och vinkar åt demonstrationståget. Det ger oss extra energi att ropa våra slagord som sedan ekar mot den betongmassa som bron består av. När vi närmar oss staden fylls våra fötter av ytterligare energi. Frontbanderollen med texten ”Internationell solidaritet till mänsklighetens försvar” börjar hoppa upp och ner. Hela främre delen av det internationella blocket övergår från att marschera till att hoppa och dansa fram. Energin känns än så länge outtömlig. Den hårda asfalten kom dock att slita även på de tapprastes fötter och ben. Den sista biten upp emot Pildammsparken, efter att ha tågat genom Malmös centrum kändes oändlig. Väl framme på den stora runda gräsmatta, som omringas av enorma pilar, har kontakten med gräset aldrig varit så underbar som den då var för min trötta kropp. Den glada musiken som spelats i tåget kom att snurra i mitt huvud flera dagar framöver och påminna mig om att jag inte är ensam i tron att en annan värld är möjlig.

Fotograf: Lina Lindgren