Del två i flytten till Gävle

Inatt sov jag första natten i nya lägenheten. Det var så skönt att äntligen vara på plats, något jag väntat på och planerat inför länge höll jag på att skriva men egentligen bara några veckor, sedan jag fick besked om jobbet.

Jag har iallafall packat upp mitt lilla miniflyttlass som jag hade med mig i bilen. En madrass, en pinnstol, en utomhusfotölj, ett par lampor, en radio med cd spelare, en låda cd skivor, böcker, porslin, två kastruller, två lådor med sängkläder och handdukar, täcke, kuddar, en dammsugare och två svarta sopsäckar med kläder. Dessa saker har jag åkt runt med mellan Östa Tärnsjö och Gävle när jag pendlat ett par dagar från stugan jag har med pappa. Det var på tiden att få packa upp och det var skönt att slippa pendla. Det är inte direkt vilsamt att byta jobb och byta stad. Egentligen är det nu det börjar men jag ligger på madrassen på golvet i min halvtomma lägenhet och ögonen blinkar tyngre och tyngre för varje sekund som går. Jag skulle berätta om allt spännande som händer och så fastnar jag här i flyttlasset och alla vändor i bilen mellan Gävle och Östa Tärnsjö. Jag kan berätta att en dryg timme i bilen på morgonen och lika mycket hem på eftermiddagen det är inget jag skulle vilja göra varje dag. En halv vecka räckte. Imorgon ska jag köra hela vägen från Gävle till Norrköping och på lördag samma sträcka tillbaka. Då har jag iallafall med mig Sebastian. Sen är det värsta över. Sen kan jag fokusera på att starta ett nytt liv. Lägenheten i Norrköping är såld. Vi skrev papper för en vecka sedan. Det var också väldigt skönt att det blev klart.

Nu ska jag berätta om mitt nya jobb. Jag trivs väldigt bra på Arbetsförmedlingen i Gävle och i projekt Jämställd etablering. Kollegorna i projektet är trevliga, driva och kompetenta. De har tagit emot mig väl. Övriga kollegor jag har träffat i huset är också väldigt trevliga. Jag har inget att klaga på alls när det gäller den biten. Nu gäller det bara att försöka lära känna alla dessa människor, eller iallafall några av dem och lära mig alla namn.

Idag funderade jag ganska mycket på vilka som kan tänkas bli mina närmare vänner. Det är lite konstigt det där. I Norrköping hade jag ett gäng kollegor som jag kände att de var mycket närmare än bara kollegor. Och så hade jag ett gäng bra kollegor och resten var folk jag glatt hejade på och kunde växla några ord med i matsalen. Nu är iprincip alla av den senare kategorin och kollegorna i projektet är i den mellersta. Jag förutsätter att jag kommer lära känna mina nya kollegor mer, frågan är bara vilka av dem. Den tanken är både spännande och läskig. Jag kan ju tillägga att det finns crika 150 kollegor så det är inte självklart vilka jag kommer umgås med. Det finns en kvinna som jobbar i projektet, hon heter Marianne och sitter snätt mitt emot mig i vårat rum. Hon vabbade för sitt barnbarn min första dag men min andra dag när jag kom till jobbet fick jag en ordentlig kram och välkomnande när jag steg in genom dörren. Vi har pratat ganska mycket dessa dagar och vi hjälps åt i jobbet. Hon är duktig på kontakten med arbetsgivare och jag har bidragit med mina kunskaper i system och administration. Jag är väldigt glad över att jag har Marianne och jag tror att jag kan lära mig mycket av henne.

Mitt största dilemma just nu är om jag ska gå på den där rockfesten som personalklubben anordnar. Jag tänker att det borde vara ett bra tillfälle att gå på en fest om jag vill lära känna mina kollegor. Sen tänker jag att mitt bästa jag kommer inte att komma fram på en fest, allra minst en rockfest. Jag ställer mig också frågan om en rockfest, eller var det till och med en hårdrocksfest, kan förstöra bilden av mina nya kollegor. Jag kanske nöjer mig med den bild jag får av dem på jobbet så länge. Bäst att komma på någon bra ursäkt så att jag inte framstår som en tråkig person och sen hoppas på att det kommer fler evenemang som kan spegla min personlighet lite bättre.

Alla förändringar en sån här flytt innebär behöver jag ta i små steg känner jag. Det går inte att stressa på sociala kontakter. Jag är rätt slut efter alla intryck när jag kommer hem från jobbet. Igår satt jag och letade hundvakt till Myra via Facebook. Jag hade förberett lappar jag skulle sätta upp på Coop och lite anslagstavlor häromkring. Jag insåg ju rätt snabbt att jag var ganska gamalmodig i tänket. Det fanns inte ens någon anslagstavla vid Coop. I föreningen finns två anslagstavlor, de sitter inne i de två sophusen så nu sitter Myra ovanför kompostpåsarna i sophusen istället för på Coop. Jag kände att jag behövde komplettera denna annonserig och då kom jag att tänka på Facebook. Så många praktiska problem som går att lösa via Facebook nu för tiden. Jag letade upp några grupper för hundfolk och hundvakt kring Gävle och publicerade ett par inlägg. Jag fick napp direkt. Nu har jag två träffar inbokade med potentiella hundvakter på söndag och fler finns att kontakta om det skulle vara så. Jag känner att jag kan vara nöjd vad gäller mina sociala framsteg så här långt efter en knapp vecka i Gävle. Lite längre fram ska jag ta och anmäla mig till någon kurs med Myra eller någon friluftsgrupp. Men just nu ska jag landa i det som sker. Det kan räcka så länge att lära känna 150 nya kollegor. På fritiden är jag ganska nöjd med att umgås med mig själv. Och så kommer Myra på lördag. Det ska bli väldigt roligt att promenera Gävles gator fram tillsammans med henne. Det är tack vare dessa Facebookgrupper som jag kan hämta hem lilla Myra. Annars hade hon fått stanna en vecka till hos pappa och Ritva.

Nu bjuder jag på lite bilder från min promenad hem från jobbet idag genom Boulogerskogen som för visso är mer som en park än en skog men dock väldigt fin.

Mitt område, det vita huset i mitten bor jag i

 Min balkong längst ner till vänster

Lite inifrån lägenheten

Del ett i flytten till Gävle

En ständig melodi av en random låt har gått runt i mitt huvud i ett par veckor. Som en skiva som hakat upp sig. Hastigheten runtomkring är hög medans ljudet strömmar ut ur mina inre högtalare. En ständig hejarklack som inte sviker mig förrän jag är i mål. Undrar vilken låt som kommer för att fira när detta lopp är över. Jag börjar tröttna på denna melodi.

Vilka intensiva två veckor jag haft. Tisdag och torsdag har varit de avgörande dagarna två veckor i rad. Sen har det hänt massa saker däromkring. Förra veckan med skypeitervjun på tisdagen. Den gick bra. Så där bra så att jag började ta ut glädjen i förskott. Tur att jag inte behövde vänta längre än till torsdagen med att få bested. Ett första delmål avklarat. Jag kunde andas ut lite och fira.

Mötet med banken på onsdagen gick bra. Vi fick gemensamt lånelöfte för dubbla boenden. Fotograferingen av lägenheten på fredagen gick bra. En veckas städande och röjande gav fina bilder som resultat. Lönesättande samtalet gick bra. Det var förra veckan.

Denna vecka var det visning av lägenheten i Gävle på tisdagen. Vi hade velat åka upp redan helgen innan men fick ingen förhandsvisning. Så vi fick snällt se till att gå tidigare från våra jobb och sätta oss på ett eftermiddagståg mot Gävle för att tillsammans med massa andra trängas i den lilla tvåan under max en halvtimme. För mig var det ganska viktigt att vi skulle både gilla och sedan få just denna lägenhet. Det var den enda lägenhet som var ute just då som uppfyllde våra krav på närhet till grönområden och jobb samtidigt som månadskostnaderna inte skulle bli allt för höga så att vi kunde fortsätta spara till det där fritidshuset vi drömmer om.

Jag hade fått reda på av min chef att hon kunde släppa mig för nya jobbet inom sex veckor så ett boende snabbt var viktigt såvida jag inte ville pendla från stugan vid Nedre Dalälven i en, två eller tre månaders tid.

Visningen gick bra och ja det var mycket folk. Sebastian såg små detaljer han inte gillade. Fönsterbrädorna var inte breda som hemma. Fönstren var inte delade och de öppnades inåt. Det var inte bra. Inte som hemma. Gävle var trevligt men vad Norrköping är vackert. Och när vi mitt i natten kom hem till vår gata kände han att vad lugnt och härligt det är på vår gata. Jag sa att det blir bra i Gävle också. Jag sa att fönsterbrädor i marmor inte heller är fel. Jag sa att vi vänjer oss nog med att flytta lite på blommor när vi öppnar fönstren. Jag sa att det är ovanligt lugnt på vår gata hemma så här mitt i natten. Jag sa att vi vänjer oss säkert vid de ljud som är där borta. Jag sa jag håller med om att Norrköping är vackert.

Mitt uppbrått med Norrköping och längtan tillbaka har jag redan haft under halvåret i Västerås. Nu är jag redo att flytta och jag ser mig redan gå runt på gatorna i området kring lägenheten, gå upp och ner för halvtrappan till lägenheten, in och ut med hundarna. Sittandes i solen på den stora balkongen. Ätandes vid bordet i köket. Tänk ett kök med fönster och plats för ett bord. Tänk ett vardagsrum med fönster från två håll. Tänk en hall med plats för förvaring. Fönster i badrummet fanns också, det gillade Sebastian.

Budgivningen började på onsdag förmiddag. Samma dag fick jag reda på av min blivande chef att hon kommit överens med min nuvarande chef om att min tjänst flyttas över helt till Gävle. Det tackade jag för eftersom det var en tidsbegränsad projektanställning på ett knappt år som jag sökt. Med detta hade de även kommit överens att jag skulle börja tidigare, redan nionde mars i Gävle. Nu var det bara att buda på och hoppas att vi slapp betala överpris för lägenheten. Eftersom säljaren redan flyttat ut visste jag att det kunde bli snabb inflytt.

Jag och Sebastian hade kontakt hela dagen. Så fort vi fick ett sms med nytt bud kom vi överens om vad vi skulle skicka in. Det var aldrig mer än en halvtimme emellan att det kom ett bud tills att vi lade ett nytt. Vi snabbade på budgivningen. Det var inte många minuter under dagen som inte vårat bud var det högsta. Det kändes bäst så i magen.

Trött efter resan till Gävle dagen innan passade jag på att köpa lite snabb energi på vägen hem. Det blev två semlor från ICA. Vi hade då skickat in ett bud som var precis på gränsen för det pris vi fortfarande tyckte var okej. Jag såg framför mig en kväll med tuffa ekonomiska beslut. Hur nära vår smärtgräns skulle vi behöva gå. Jag hade skickat iväg ett sms till mäklaren för att förbereda säljaren på att om vi vinner budgivningen kan vi skriva papper redan till helgen och skriva tillträde 11 mars. Det var den tid vår bank behövde på sig för att handlägga lånen.

Jag hann inte ens kliva innanför dörren och ställa ifrån mig semlorna förrän mäklaren ringde och berättade att vi låg bra till. Den vi budat mot hade dragit sig tillbaka och det fanns en till intresserad men den hade inte allt med lånen klart. Tröstsemlorna kanske skulle kunna bli firarsemlor. Mäklaren föreslog att vi bokade en tid för kontraktskrivning på en gång. Sebastian tittade upp från datorn och förstod ingenting. Var det redan klart, ska vi kunna jubla.

Kontraktskrivning på lördag kändes aldelens för osäkert. Allt skulle kunna hända tills dess. Vi hade budat upp priset med hundrafemtiotusen men det fanns fortfarande utrymme för någon galning att lägga över oss. Jag messade mäklaren och frågade om vi kunde skriva redan på eftermiddagen nästa dag. Säljaren gick med på det och det blev till att sätta sig på tåget på torsdag efter lunch med en fullmakt påskriven av Sebastian i väskan.

En kvart tog mötet med mäklaren och säljaren. Resan tur och retur med väntetid tog åtta timmar. Men vi fick vår lägenhet och jag kunde äntligen slappna av. Delmål två var avklarad och därmed är de mest avgörande pusselbitarna i vår flytt till Gävle lagda. Sebastian har jobb. Jag har jobb. Vi har någonstans att bo. Jag kommer bara behöva pendla från stugan vid Nedre Dalälven i två dagar.

Del två i berättelsen om flytten till Gävle kommer. Nu ska vi ha visning och förhoppningsvis även försäljning av vår lägenhet. Sen ska vi genomföra flytten upp. Efter det ska vi förbereda och genomföra försäljning av sommarstugan. Dessutom ska vi påbörja och komma in i våra nya jobb. Och så har vi även ambitionen att skaffa en valp, något vi planerat långt innan vi bestämde oss för att flytta.

Det känns som att det kommer att bli en spännande och minst lika intensiv vår. Bäst att laga skivspelaren i huvudet för annars finns det risk att melodin fortsätter spela utan slut.

Vi får se hur det går med allt det där

Denna helg har mest bestått i att städa och rensa i lägenheten. Movis fotölj har fått ett nytt hem och ett antal saker har åkt ner i källaren. Jag har tvättat fönster och dammat högt uppe på köksskåp och rör. Till middag igår åt jag två ägg med majonnäs på. Så lite tid och lust hade jag över till att laga mat. Sen blev det en paus från allt fejande när jag, Sebastian och Myra åkte iväg till bastun vid Över Glottern. Det var mysigt att göra en utflykt i en mörk skog och få uppleva värme och kyla mot en trött kropp.

Nästa vecka blir en riktigt spännande vecka. Det är en sån vecka som jag både ser fram emot och längtar tills den är över. Mycket avgörande saker sker då. På tisdag har jag skypeintervju för ett jobb som jag hoppats så mycket på men som jag trodde att jag inte fick. På onsdag har jag och Sebastian möte med banken. På fredag har jag lönesättande samtal. Samma dag på lunchen kommer fotografen och ska fota vår lägenhet. Till helgen hoppas jag att vi får gå på en förhandsvisning av en lägenhet som skulle passa oss väldigt bra.

När denna vecka är över hoppas jag att jag kommit lite närmare flera av de mål jag har just nu. Det kan väl inte vara så mycket begärt att få bo på en plats där jag trivs, jobba med saker jag tycker är viktiga och ha en ekonomi så att jag kan spara undan några slantar för att sedan kunna bygga det där fritidshuset i anslutning till vacker natur och friluftsliv som jag och Sebastian pratat så länge om. Jag tycker inte det. Vi får se hur det går med allt det där.

Klippa mig och skaffa mig ett riktigt yrke

Idag när jag vaknade passade jag på att stanna i sängen en timme extra eller var det kanske två. Jag kände mig extra tom inombords denna morgon och tänkte att det gör nog inget om denna gråa dag i januari passerar snabbare än andra dagar. Det har gått en aldelens för lång tid nu när jag kännt att jag inte haft fast mark under fötterna. På jobbet går dagarna utan att jag egentligen vet vad jag gör. Jag gör massa saker hela tiden men allt är så ogreppbart. Och så ointressant. Nu är det ett år sedan jag slutade jobba i projekt Mirjam. Ett år sedan jag sist kände mig uppskaddad på jobbet och kunde känna att det jag sysslade med gav mervärde både åt andra och mig själv. Ett år av förvirring och försök att hitta ett nytt sammanhang där jag kan vara mitt bästa jag. Det kan verka som en sorglig situation detta men jag tror att det är precis tvärtom. Det är nu jag på riktigt kan börja planera mitt liv. Det är nu jag kan klippa mig och skaffa ett riktigt yrke.

Då när marken under mina fötter började skaka, efter att projektet tagit slut och när varslet kom och tog bort alla arbetsuppgifter som var roliga samt satte ett hot om uppsägning hos mig och mina kollegor. Allt detta kom ett år för tidigt. Jag stod redan då i stargroparna och stampade. Redo att flyga och börja ett nytt kapitel av mitt liv. Jag sökte jobb i halva Mellansverige och jag tänkte att jag kan börja lite i förväg. Sebastian hade ett drygt år kvar av sin utbildning men jag var redan på väg bort.

Så kom erbjudandet om jobb i Västerås och jag tackade ja nästan direkt. Ett halvår som både var roligt och tufft passade. Vad jag gjorde i Västerås förstod jag aldrig. På jobbet fann jag till viss del min plats men inte i staden. Jag valde att återvända till ruta A. Sebastian hade ett drygt halvår kvar av sina studier och jag kom snabbt in i mina nygamla arbetsuppgifter. Allt jag gör är bekant men dagarna innehåller bara små glimtar av det som är kul. Fåtalet möten med människor där mina sarka sidor ibland gnistrar till och vaknar till liv, annars mest administation där jag jobbar på och glömmer att andas.

Ett år har gått och snart är vi framme vid målet. Jag var ett år för tidig. Eller Sebastian var ett år för sen. Snart möts vår tidräkning och vi kan börja på nytt vid ett gemensamt noll. Sebastian kommer att vara klar med studier och börja jobba. Jag har kommit på att det kan vara dags för mig att skolan om till ett riktigt yrke. Den tanken har slagit mig några gånger de senaste månaderna och igår blev den klarare än någonsin. Jag insåg att jag inte kallats till intervju för ett jobb jag sökt i en annan stad inom min egen myndighet. Ett job inom ett projekt liknande det jag gjort tidigare. Det är få jobb inom mitt yrkesområde som jag ens vill ha. Det här var ett av dessa få. Jag är så trött på att söka jobb inom ett överskottsyrke. En förändring är nödvändig.

Det som är bra med mitt jobb är att de jag jobbar med är experter på att ge råd och stöd i val av yrke och studier. Så fort en tanke kommer till mitt huvud så har jag berättat om den för halva min arbetsplats. Ett tag skulle jag bli folkhögskollärare. Alla var jätte pepp. Det kommer passa mig perfekt fick jag höra. Och bara ett års studier, det är ju inget att fundera över, kör. Så mycket uppmuntran och mina tankar gick på högvarv. När jag börjar tänka på något ser jag bara fördelar. Jag låter tanken vara kvar i mitt huvud tills min hjärna öppnar upp sig för ett större perspektiv. Nu har jag kommit på att det skulle vara ytterligare ett val i den riktning mina tidigare studier gått. Det låter väldigt roligt och bra i teorin. Men hur ska jag kunna omsätta det i verkligen. Jag kommer behöva flytta runt halva Sverige för att få jobb. Så många folkhögskolor finns det inte och så ofta anställer de inte personal.

Så min hjärna har tagit sig ytterligare några varv kring ämnet möjliga yrken för mig nu när jag äntligen ska växa upp och skaffa ett ordentlig jobb som jag kan leva och må gott inom ända fram till pension. Då tog hjärnan fram ett riktigt ess ur rockärmen och flera av mina kollegor satte kaffet i halsen och menade att det kan säkert bli bra men det var något helt annat än det du pratat om innan. Jag försökte förklara hur jag tänkte, alla fördelar med mitt nyfunna kall och även att det faktiskt är ett jobb som jag egentligen skulle ha valt redan som ung om min mamma inte hade sagt "bli aldrig sjuksköterska" bara för att hon själv var det och tyckte att det var så dåligt betalt.

När jag satt där och radade upp argument började jag fundera över om det var mig själv eller mina kollegor som jag försökte övertala. Men det som förvånar mig mest är ändå att det var så många som blev förvånade över mitt val. Nu när jag tänker på det själv känns det som det mest självklara valet. Det har alltid funnits där i bakhuvudet som en trygg kudde att luta mig mot. Skiter sig allt kan jag iallafall utbilda mig till sjuksköterska. Och hur många gånger har jag inte tänkt att om jag vore sjuksköterska hade jag kunnat jobba även utomlands.

En annan tanke kom upp som jag aldrig delade med mig av till mina kollegor. Alla jobb jag har haft har varit mer eller mindre viktiga för människor och samhället. Det jag gjort och även nu gör i mitt jobb kan indirekt ha en påverkan på människor, både positivt och negativ. Jag kan känna att i den värld vi lever i nu, med både krig och miljöförstöring så kan jag inte längre försvara för mig själv att gå runt att göra saker som kanske är bra. Jag vill göra saker som har en direkt påverkan på människor. Jag vill göra skillnad i vardagen.

Sjuksköterska ska du inte bli om du vill ha ett okej jobb att gå till. Då kan du lika gärna jobba kvar här sa en kollega. Sjuksköterska kan du bli om du verkligen vill bli sjuksköterska. Och ja, det kanske är så. Det kanske är ett kall.

När jag pratade med min mamma sa hon så här. Jag vet att jag sagt till dig att du aldrig ska bli sjuksköterska. Det är ju inget yrke som man blir rik på. Där ska jag tillägga utifrån mina egna erfarenheter att för det första blir en inte heller rik på att jobba för staten. Och för det andra så kan en bra lön inte kompensera för känslan av meningslöshet. Jag har haft en förhållandevis bra löneutveckling på min arbetsplats men jag är inte lycklig för det. Jag frågade iallafall mamma om hon tycker att sjuksköterska är ett bra yrke. Ja jag trivs sa hon. Det är klar att hon gör. Det har hon alltid gjort.

Idag när jag till slut tog mig upp ur sängen blev det en riktig bra dag. Sebastian och jag gick på stan för att handla jeans. Det gör vi ungefär en gång vart femte år så nu hade tyget blivit bra tunnt i de två par jag äger. Vi passade på att äta soppa på ett koreanskt ställe som vi båda gillar. Sen gick vi hem och sysselsatte Myra lite samtidigt som vi städade och rensade i källaren. Det är något som legat över mig länge och nu har jag äntligen lyckats säga hej då till ett antal saker som legat där och tyngt mig. Jag hittade också på mina gamla gymnasiebetyg och det kändes riktigt bra att jag nu har dem i tryggt förvar.

Nu var det ju ett antal år sedan jag gick ut gymnasiet så jag hade glömt hur mina betyg såg ut. Jag blev ganska överraskad när jag såg att jag hade högre betyg i matte än i engelska. Att de estetiska ämnena tillsammans med samhällskunskap, sociologi och arbetsmiljö & säkerhet var mina starkaste ämnen förvånar mig inte. Att jag däremot hade högsta betyg i naturkunskap B hade jag inte kunnat gissa.

Jag fick faktiskt stipendium för flit och framsteg i skolarbetet. Det syns så tydligt på mina betyg att jag av någon anledning steppade upp sista året. Första och andra året hade jag medelbetyg i alla ämnen, ett par G och tre MVG. Sista året gick jag ut med tolv MVG, tre G som hängt med från år ett och två samt resten VG i fjorton ämnen.

Det är tack vare att jag läste en estetisk linje där jag fick värva teoretiska ämnen med praktiska. Jag är inte gjord för att sitta still hela dagarna, varken i skolbänken eller ute i arbetslivet. Så jag tackar min studievägledare på högstadiet som rådde mig att läsa ett gymnasieprogram som jag tyckte var roligt. Det har jag nytta av nu sjutton år senare när jag äntligen ska välja yrke.

Med Myra på ängarna

Solen sken från klar himmel för första gången på länge. Vi passade på att åka till landet och tog med oss Myra och systemkameran på en promenad. Jag tog några bilder på Myra men tröttnar snabbt när de blir suddiga i rörelse. Vi landade i att det funkar bäst när jag dirigerar Myra och talar om för henne när hon ska springa, gå sakta eller stå still och att Sebastian fotar. Han har mer erfarenhet av att följa objektet i rörelse för att kunna få hyfsat skarpa bilder och jag av att styra Myra. Att fokus på ögat i rörelse är nästan omöjligt med vår kamera men det är värt ett försök. Jag fick till ett par bra bilder då Myra stod still. Det är kul att fota när allt funkar och så härligt det var att vara ute på ängarna denna dag. 

Det blev en välsignad jul och lite trauma

Julaftonsmorgonen bjöd på ett par efterlängtade minusgrader. Igår kväll såg vi stjärnorna på första gången på månader. Det är en mäktig upplevelse att stå här uppe på en sluttning bakom stugan vi hyr i Bjursås. Framför oss ser vi staden nere i dalen som i sig lyser som en hel stjärnhimmel och bakom oss lyser vintergatan upp himlen.

Tack vare den klara natten och kylan frös allt vatten som låg uppe på isen på sjöarna ihop. Vi kunde på självaste julafton ta en ordentlig skridskotur utan att bli blöta om fötterna. Redan klockan halv tio var vi ute på isen och åkte. En dryg mil på sjön Bjursen och sen en knapp mil inne i vikarna på den större sjön Rogsjön. Sen var det dags att åka hem och göra iordning julmaten. Den satt riktigt fint efter skridskoturen.

Jag och mamma erbjöd oss att rasta hundarna medans Sofie och Sebastian plockade undan maten. Jag tog den vita som var kopplad så att mamma kunde koncentrera sig på att gå med stavar på den hala vägen. Grannens bulldog som Myra hälsat på första kvällen kom springande emot oss. Den lilla vita som jag höll i tål inte andra hundar så han gick igång och skällde. Vi höll oss en bit bort från de andra så jag lät honom skälla. Vad jag glömt bort är att en rädd och arg hund väljer att bita det som är närmast och det var så klart mitt ben. Två gånger gjorde han det dessutom och det med besked. Jag blev så arg på hunden att jag tog ett grepp om honom och skakade honom. Sen gick jag in i stugan där julefriden ännu låg som ett varmt täcke över allt och lämnade tillbaka den vita till hans matte.

Efter Kalle bestämdes det att vi skulle sova middag i tjugo minuter och det var ganska passade. Jag kröp med svidande ben ner i sängen tillsammans med Myra och Sebastian och började genast drömma att jag föll. Jag ryckte till, vaknade och försvann bort i en okontrollerad dröm igen. Sen kom mamma upp och deklarerade att det hade passerat femtio minuter och att det var dags för fika och julklappsöppning. Julefriden infann sig snabbt i stugan igen. Jag och den lilla vita hade lagt eftermiddagens trauman bakom oss. Vi har för visso gjort slut eftersom båda konstaterat att vi inte är bra för varandra men eftersom vi tillhör samma familj och eftersom det trots allt är jul behöll vi en professionell relation till varandra.

Julklappar delades ut till höger och vänster. Myra är nog den som väntat mest på att få öppna paketen. Hon gick helt sonika fram till julklaposhögen igår och började slita i ett hörn av paketen. Myra fick så klart hjälpa mig att öppna just det paketet som var till mig från mamma. Varför hon varit så intresserad av det kan jag inte begripa då det innehöll en näskanna i plast. Jag har dock förstått att Myra tycker om att öppna paket för paketöppnandets skull så denna dag var minst sagt rena julafton för henne.

I ett av paketen låg ett sällskapsspel och vad är inte mer passade än att avsluta en så händelserik dag med kvalitetstid i form av ett sällskapsspel. Ingen av oss hade spelat Ticket to ride förut men när vi efter ett bra tag läst in oss på reglerna blev vi alla rejält engagerade i spelet. För att sammanfatta det hela kan jag säga att det blev en välsignad jul trots lite trauma. Det blev skridskor på fina isar, god mat, klappar till alla och till och med kom det snö på eftermiddagen. Jag hade så klart inte förväntat mig något annat än att en jul i Dalarna skulle bli fantastisk.

Efter en regnpromenad

Husse och matte släpade med mig på en ordentlig vandring i en regnig skog. Trots att det var väldigt blött var det ändå mysigt och skogen blir så vacker när det regnar. Vi grillade vid ett vindskydd och husse stekte pannkakor på trangiaköket. Till slut när alla ätit klart fick jag och min hundkompis Mo dela på en riktigt tjock pannkaka. Vi svalde våra bitar i ett nafs så ingen av oss kände smaken. Men jag tror att det var gott för matte tjatade hela tiden när hon åt hur gott det var med nystekta pannkakor utomhus och hur hungrig hon var. Jag som var ännu mer hungrig fick sitta som en hund och bara titta på när de åt. När vi kom hem gick jag och matte till hundvakten och lämnade en julgåva. Det var trevligt för då fick jag både pussar och godis. Nu är jag tillbaka hemma och tänker inte röra en tass resten av kvällen