1Q84

I veckan läste jag ut den tredje och sista delen av Haruki Murakamis 1Q84. Ända sedan i våras har jag bara läst böcker av samma författare: Norwegian Wood, Kafka på stranden och så de tre delarna av 1Q84. Murakami skriver enkelt. Han är duktig på att beskriva och har intressanta karaktärer. Hans berättelser berör alla en förvrängd verklighet. Temat oförlömlig och oundviklig kärlek går som en röd tråd i de böcker jag läst. Att läsa ut en bra bok lämnar alltid en tomhet efter sig. Karaktärerna i böckerna blir som vänner och det ä inte allt för lätt att kort där efter göra sig vän med nya karaktärer i en ny bok där en helt annan berättlese spelar upp sig. Jag lämnar nu Murakamis gåtfulla värld bakom mig med ett stort sug att läsa vidare. För att inte bli besviken på de nya vänner jag genom texten kommer att umgås med väljer jag Jonas Gardells nyskrivna verk Torka aldrig tårar utan handskar. De unga män som här beskrivs har jag redan bekantat mig med genom SVT´s storsatsning. Efter att ha sett sista delen av den serien hade jag bara en tanke i huvudet: "Jag vill ha mer!" Den första delen av Gardells skrivna serie är både luftig och inte särskilt tjock. Ack så låångsamt jag måste läsa om den ska räcka ända till våren 2013 då del två publiceras. Det känns i luften att denna vinter kommer bära med sig fler känslor av tomhet i berättandets värld.  

En fasan bland hundratals gäss

Idag gick Sebastian och jag en långpromenad till Himmelstalund. Luften var krispig och solen kittlande. Vi var inte ensamma om att suga i oss de ljus och värme som denna söndag hade att erbjuda. Stigarna runt strömmen och ut mot Himmelstalund fylldes av soldyrkande norrköpingsbor.

Himmelstalundsfältet hade denna höstdag blivit en temporär landnings- och viloplats för hundratals gäss som troligen påbörjat sin resa långa söderut. Fåglarna brädde ut sig över fältet i långa rader och de bildade där de låg för vila samma V-form som flygande flyttfåglar skapar i luften. En lös hund på fältet fick hela flocken fåglar att lyfta och de hundratals individerna seglade trumpetande över våra huvuden där vi stod på fältet. Vingslagens brus vibrerade i luften som en svärm flygande humlor.

Gässen landade en bit bort på fältet och deras läten tystnade. Jag och Sebastian närmade oss långsamt den stora flocken igen och såg då en ensam fasan springa runt bland de hundtratals gässen. Fasanen utmärkte sig från flocken både i form, färg och rörelse då den med snabba rörelser löpte fram mellan de nu stilla gässen. Jag och Sebastian som promenerat de cirka 7 kilometer från Hageby fick ny energi av att se den utstickande fågeln. Med kvicka ben och fixerade kroppar förvandlade vi oss till två fasaner som gled över det fuktiga höstgräset. Sebastian bar med sig känslan av att vara fågel hela vägen hem till Hageby då det under mössan växt ut en fasanfjäder i hans mörka hår.

Bilder av skogen

Den ena bilden är från skogen i Tortuna, den by där jag växte upp. Det är inte just den skog där jag bodde utan skogen nära min dagmamma och min barndomskompis. Skogen vid mitt barndomshus är inte längre mycket skog att tala om. Den är på sina ställen fälld till gapande tomt kalhygge. Min barndomsskog är bland de vackraste  skogar jag minns med kuperad mark och lummiga mossgröna stenar. När jag som barn gick i skogen med mina föräldrar och hundarna brukade jag ofta hamna på efterkälken och och en frasen "Väänta på miig" ropade jag så ofta att den nästan blev som en sång. Att komma in till ett tryggt hem och laga i ordning varma mackor med stuvad svamp och te var det bästa efter en lång skogspromenad. 

En resa tillbaka till min badomsby. Det var en duggande höstdag i sällskap av mamma och Sebastian. Vi var bjudna på fika och svamptur till min barndomskompis mamma och begav oss till byn utrustade med regnkläder och svapkorgar. Det var efterlängtat att kunna visa Sebastian det ställe där jag växt upp. Bilden av att, med honom vid min sida, glida förbi mitt barndomshem har lekt med mina tankar sedan jag reste från Chile och vi skildes från varandra första gången. Jag trodde då aldrig att bilden någonsin skulle bli verklig. Denna regniga lördagen blev min läntan så verklig den kan bli. Upplevelsen av en plats som haft betydelse kommer aldrig kunna översättas till en annan människa. Jag pekade entusiastiskt ut den tomt, den skog och de åkrar jag lekt och levt på och berättade om den stora ek där pappa brukade duka upp porslin och våffelgärn och grilla våfflor till hela familjen om våren. Det hus med spetsigt tak som nu står på tomten har ersatt mitt barndomshus då den torpstomme som vi bott i, efter min familjs tid, fattat eld och vattenskadats av brandkårens släckningsarbete. Sebastian lyssnade och tittade och mamma fyllde i mina meningar.

 Det gula hus där min dagmamma bodde stod hade inte förändrats och gården och grusgången där jag envist rullat fram med en trehjuling fanns kvar. Min dagmamma var hemma och ett spontant besök ledde till skratt och glada miner. Tänk vad åren har gått och vad liten jag var då vi sågs sist. Och dagmamma har blivit mindre på både längden och brädden och har ändrat hårfärg och frisyr. Men rösten och gesterna är precis de samma och om jag blundat hade jag lika gärna kunnat vara fyra år och tjurigt förstökt styra trehjulingens grova hjul genom gruset på grusgången. Man jag var inte fyra år och jag pratade med min dagmamma om allt och inget. Och jag glömde berätta att jag ännu idag inte ätit så goda pannkakor som hon lagar någon annan stans. Jag gick från den gård där jag spenderat flest dagar i hela min barndom utan att egentligen sagt någonting alls om hur mycket jag avgudade min dagmamma. Min mamma pratade desto mer och Sebastian stod tyst vid min sida och försökte förstå vad alla sade.

Den andra bilden är från Vrinneviskogen där jag bor idag. De cirka170 km från den skog i Tortuna där jag är uppuxen bjuder även den på kantareller och mossigt lummiga stenar. Men ingen skog är den andra lik och min barndomsskog har länge bott i mitt minne som den gönaste av de grönskande skogar. Att skogsmaskiner nu den har förstört påminns jag om endast då jag ser den. Ingen plats kommer någonsin att kunna återskapas till det den en gång varit. Därför är den skog jag nu bor vid mitt nya hem. Vrinneviskogen är utmärkt som naturreservat och där ska inga skogsmaskiner någonsin köra. Det är när jag med höstsolen i ansiktet och en tygkasse fylld med frostbitna svampar som jag åter bli påmind om en tanke jag tidigare snuddat vid; den plats jag kallar mitt hem är inte mer fysisk än jag själv och inte större än att den ryms i mig och de personer jag lever med. Då förstår jag också att jag kan återskapa drömmen om att visa Sebastian den barndomsskog som inte längre existerar. Platsen har förflyttats och bor nu här med oss i Vrinnevi.

Mitt i dessa tankar om platser och hem och med höstsolen bländande i mina ögon stöter jag på vägen tillbaka till min lägenhet på Carolina Klüft i skogen. Hon är nyinfkyttad i stan och går där med en stor hund och en den man som lär vara den som fått henne att flytta hit. Det var även det en märklig upplevelse. Jag undrar vad Carolina har för känslor för skogen. Jag fortsätter att fundera på det ett tag medan jag bär med mig mina frusna svampar hem till en studerande Sebastian.

Kom igen svenskar!

Jag höll på att sätta gröten i halsen imorse när jag läste i min morgontidning att svenskarnas konsumtion av kött ökar för varje år. 83 kilo kött per invånare under år 2009, 85 kilo kött per invånare under 2010 och den beräknade siffran för 2011 är 86 kilo per invånare. Det blir i genomsnitt 1,6 kilo kött i veckan. Då får vi också tänka på alla svenskar som avstår att äta kött vilket betyder att medelköttätaren äter betydligt mer än ett 1,6 kilo per vecka. Duktigt!

Denna ökade köttrend är ärligt talat grymt onödig. Det finns roligare sätt att slita på vår miljö på om vi nu alls ska slita på den. Jag är medveten om att vissa människor njuter av att sätta tänderna i en köttbit och jag kräver inte att hela Sveriges befolkning ska sluta på stört. Jag ber bara att varje person drar sitt strå till stacken och försöker minska sitt frossande istället för att öka det. Forskning visar att kött inte ens är nyttigt. Rött kött ökar cancerrisken betydligt och begränsningar till ett halvt kilo i veckan eller inget kött alls rekomenderas. Snätta, kom inte med argumentet att du behöver dina proteiner. Det finns andra sätt att inte proteiner på som inte utmanar miljö, djur- och människohälsa på samma sätt. Bönor och nötter är utmärkta proteinkällor och med frukt och grönt kan vi få i oss en mängd mineraler och vitaminer. Jag tänker även på argument jag hört liknande "men jag äter inte så mycket kött, jag äter kyckling". Visst kyckling är inte rött kött och det må vara bättre för din hälsa men djurhållningen lär värst i klassen. Den som följde SVT's serie om kött i Sverige kunde se hur tätt sammanpackade kycklingar sopades upp med borstliknande armar för att sedan föras till slakt. Köttätande är en sanslöst sjuk industri. Det tror jag var och varannan svensk har vett att förstå men varför fortsätter vi att blunda? För den som inte klarar av att leva utan kött verkar forskning kring odlat kött öka. Jag hoppas innerligt för dessa personers skull att kött snart kan odlas tillsammans med kol och morötter på den egna bakgården. I väntan på detta rekomenderar jag varmt marinerad tofu (se bild nedan). Dock är detta livsmedel inte heller oproblematiskt då soja odlas där regnskog tidigare växt. Men det är iallafall förstahandsnäring och vem vet vad kossorna köttätande svenskar äter har satt i sig.

Färglägg så din tallrik med mer frukt och grönt! Toppa med bönor, frön och nötter. Tillsammans kan vi vända trenden. Varje kilo gör skillnad!

Hemma i Sydamerika

Äter frukost i mitt nya hem i Hageby. Mormors tallrikar, farmors bestick. Många frukostar har jag ätit på detta porslin innan. Både på besök och i mitt eget hem. Mitt kök är fint. Ett riktigt kök där jag har mitt bord. Jag ser ut mot en gård, ett träd, ett hus och en väg. Det känns mysigt. Mitt rum är fullt av kartonger. Jag är trött i kroppen. Efter resan och tidsomställningen. Efter att ha flyttat. Jag vill inte titta på kartongerna. Bara packa upp.

För en dryg vecka sedan låg jag på en strand och tittade upp på palmer. Jag flöt runt på botten av ett hav och beskådade färgglada fiskar. Sedan hamnade jag på ett grönt berg tillsammans med färgglada tyger. Nu är här i Hageby. Det går så snabbt att fysiskt förflytta sig. I Ecuador hälsade jag på alla på spanska. Det är så trevligt att säga God morgon, god eftermiddag och god kväll. I Sverige säger vi Hej. Är det verkligen så vi tar kontakt med varandra?

Mina grannar pratar spanska. Jag tänker att de är från Chile. Var och varannan människa i Hageby centrum pratar spanska. På sommaren växer det palmer vid centrum. Jag var besviken då jag kom hit och såg att de tagit bort palmerna. En underlig del av mig trodde att allt var möjligt. Att det kunde växa palmer på vintern i Sverige. I sommar ska jag drick en apelisnjouce under en palm och lyssna på mina grannar då de pratar spanska. Jag är säker på att jag kommer att trivas här. I sommar är också Sebastian här. Jag ska visa honom allt det grönskande.

London Heathrow

Da har jag flygit over hela Atlanten och ar nu ater i Europa. Klockan var bara en timme over midnatt, ecuatoriansk tid, nar jag landade i London sa jag har inte sovit en blund pa hela resan trots att det i London ar morgon och natten ar forbi.

Pa langflyget han jag se tre filmer och dricka ett antal glas vetten, the eller jouser. Jag borjade att titta pa filme One day som var over forvantan bra. Nar jag laste boken tyckte jag att den var allt far tralig. Jag vet inte vad det ar med mig nu for tiden, om det ar aldern, distansforhallandet eller resor med manga moten men en film eller bok om karlek eller relationer kan allt locka fram en och annan tar. Sedan tittade jag pa filmen Dolphine tale. Den handlade om en delfin som raddats ur havet och far en ny fena. Da jag halsat pa delfinerna i Ecuador kandes denna film extra fin och jag hannn falla manga tarar under dess gang :) Sist tittade jag pa actionfilmen Drive som jag tyckte var riktigt bra. Blodig och hemsk men ocksa vacker med bra musik med mycket kansla.

Nar jag satte pa telefonen efter landning kom verkligheten ifatt mig. En malare fran Norrkoping har hort av sig och vill att jag ska valja tapeter da han ska tapetsera idag eller imorgon. Darfor sokte jag i panik upp Internet for att fa nagon idé om vilka tapeter det finnns att valja mellan. Illa att hyresvarden inte informerat mig om detta!!!! Jag fragade dem om tapeter men de sade da att det inte behovdes.

Vi ses snart i Sverige!

Sista bussresan

En tva timmars busstur tillbaka till Quito fran Otavalo. Jag suger i mig av varje sekund. En gammal skranglig buss med nersuttna saten, en riktig bybuss ska ta oss in till storstan. Jag och Linnèa ar, enligt min bedomning, de enda utlandska pa bussen. Linnèa sitter langst fram och jag i mitten langst bak. Jag har utsikt over de fulla satena och mittgangen som fylls pa med resenaren under resans gang. Vi passerar sjon San Pablo vid foten av vulkanen Imbabura. Molnen har lattat och vulkanen blottar sin grona fot och morka maktiga avlagsna topp. Jag och det unga paret bredvid mig tittar med ett samforstaende leende pa varandra da den imponerande naturen nar oss dar vi sitter i bussatena. Mannen har en beby i sitt kna. Han fixar och baddar sa att den ska ligga bra pa sin filt. Barnet ar tva manader gammal berattar han da jag fragar. Stark nacke, konstaterar jag nar bussen skumpar fram och bebisen som nu ligger pa mage kampar upp med huvudet.

Efter att ha pysslat lite till med barbet ligger barnet nu pa rygg i pappans kna. Det tittar pa mig med stora ogon. Foraldrarna vaggas snart till somns av den skumpande bussen och bebisens ogon ar fortfarande klarvakna. Utanfor bussfonstret tornar berg och ater berg upp sig. I fjarran sticker en mork topp upp over ett molntacke. En flod rinner nere i en gronskande dahl. Mina ogon ar lika oppna som bebisens. Jag kan inte sova bort denna sista skumpande resa genom ett imponerande Ecuador.

Vi narmar oss Quito och faraldrarna vaknar till. Bebisen har slummrat nagra minuter under resan, efter att ha atit lite brostmjolk. No forbereder foraldrarna for avstigning och pappan lagger barnet, invirat i en filt, pa mammans rygg. Ett skynke sveps runt barnet och knyts over mammans brost. Den lille som varit tyst under hela resan borjar nu gny. Mamman ruskar sin kropp fran sida till sida och den lille stillas. Bussen rullar in pa stationen och jag tar farval av den lilla familjen samt av skumpande saten, grona landskap och nyfikna medresenarer.