Sista bussresan

En tva timmars busstur tillbaka till Quito fran Otavalo. Jag suger i mig av varje sekund. En gammal skranglig buss med nersuttna saten, en riktig bybuss ska ta oss in till storstan. Jag och Linnèa ar, enligt min bedomning, de enda utlandska pa bussen. Linnèa sitter langst fram och jag i mitten langst bak. Jag har utsikt over de fulla satena och mittgangen som fylls pa med resenaren under resans gang. Vi passerar sjon San Pablo vid foten av vulkanen Imbabura. Molnen har lattat och vulkanen blottar sin grona fot och morka maktiga avlagsna topp. Jag och det unga paret bredvid mig tittar med ett samforstaende leende pa varandra da den imponerande naturen nar oss dar vi sitter i bussatena. Mannen har en beby i sitt kna. Han fixar och baddar sa att den ska ligga bra pa sin filt. Barnet ar tva manader gammal berattar han da jag fragar. Stark nacke, konstaterar jag nar bussen skumpar fram och bebisen som nu ligger pa mage kampar upp med huvudet.

Efter att ha pysslat lite till med barbet ligger barnet nu pa rygg i pappans kna. Det tittar pa mig med stora ogon. Foraldrarna vaggas snart till somns av den skumpande bussen och bebisens ogon ar fortfarande klarvakna. Utanfor bussfonstret tornar berg och ater berg upp sig. I fjarran sticker en mork topp upp over ett molntacke. En flod rinner nere i en gronskande dahl. Mina ogon ar lika oppna som bebisens. Jag kan inte sova bort denna sista skumpande resa genom ett imponerande Ecuador.

Vi narmar oss Quito och faraldrarna vaknar till. Bebisen har slummrat nagra minuter under resan, efter att ha atit lite brostmjolk. No forbereder foraldrarna for avstigning och pappan lagger barnet, invirat i en filt, pa mammans rygg. Ett skynke sveps runt barnet och knyts over mammans brost. Den lille som varit tyst under hela resan borjar nu gny. Mamman ruskar sin kropp fran sida till sida och den lille stillas. Bussen rullar in pa stationen och jag tar farval av den lilla familjen samt av skumpande saten, grona landskap och nyfikna medresenarer.