Pa besök högt upp i bergen

I slutet av förra veckan akte jag och Asa för att hälsa pa Johanna och Linnéa i deras byar högt uppe i Chimborazos berg. Vi blev varmt välkomnade av Linnéas familj och när vi den tidiga torsdagsmorgonen stigit av i marknadsstaden Guamote. Efter frukost i en liten lya som de hyr där begav vi oss ut pa marknaden. Gatorna var nagorlunda tomma men allt som den kyliga morgonluften började försvinna blev folkmyllret och marknadsstanden med hantverk, frukt, bröd, grishudssoppor och prylar tätare. Pa djurmarknaderna klungades människor i hattar runt oxar, far och kycklingar. I ett gatuhörn kunde det ligga ett par gradaskiga far med fastbundna ben och brottas med de rep som snörats runt deras tunna ben.

Asa och jag hade blivit förfragade att ta med de traditionella dräkterna fran Saraguro för att ha pa mötet i Quito tillsammans med de andra handledarna. Da vi tog fram dessa för att visa Linnéas familj blev de myckst imponerade och fick oss att klä pa oss hela utstyrseln och beträda marknaden i. Det var kul att ga timmsammans med familjen i Saragurokläder. Folk vände sog ocm och log samt drog i sina vänner för att även de skulle fa en chans att se den märkliga företeelse med utomprovinciala kläder som dessutom bars av folk i annan hudfärg.

Pa kvällen när vi kom till byn bgöds det pa ris och kycklinggryta i Johannas hus. Da Johanna och Linnéa som själva var vegeterianer innan de kom till Ecuador nu vackert äter av bade komagar och inälvesoppor tyckte jag att en trevligt tillagad kycklinggryta utan farligheter inte var nagot jag med gott samvete kunde tacka nej till, sa at jag. Gott var det, lika sa kycklingen som lag i soppan jag fick till lunch dagen efter. Men köttatandet uppe i dessa höga bergstoppar är nu ett minne blott och det är tack och lov ingen ny vana jag startat.

Linnéas pappa Carlos var sa glad och entuseastisk. Linnéa hade fatt ett paket fran Sverige med godis som hon öppnade i familjens sällskap. Han var helt lyrisk över paketöppningen och när godispasen packades upp var han som ett litet barn. Jag själv är ju rätt trött pa det konsumtionshysteriska samhälle jag kommer ifran men att fa se denna unga pappas spralliga blick över ett paket med godis fick mig ända att se nagot fint studner av materiallt pakatöppnande.

Linnéas hus som jag bodde i var litet, kallt men mysigt. Köket saknade bord och frukosten intogs pa pallar eller upp och nervända hinkar dár en vikt ylleponcho värmde rumpan. Toaletten som man kom till genom att vandra en liten bit pa en lerig stig bestod av ett trangt hus med hal i marken. Det gick förvanandsvárt bra att besöka den och sällskapet av en ungtjur som tittar pa mig när jag besökte den värmde. Händerna blev iskalla nár de tvättades under kranen utanför huset. Hela känslan av att bo sa högt uppe i bergen var som att vara pa en kylig tältsemester. Allt var aningen mer besvärligt men dock sa mysigt och annorlunda.

Kusten i bild

Tänkte dela med mig av nagra vackra stunder fran min underbara kustsemester. Da jag inte vet var bilderna hamnar i förhallande till texten skriver jag pa med förklaringar. Staden med mycket vita hus, pa en halvö är Bahia de Caraquez. Där var klasskillnaderna stora. De rika fladiga husen vätte mot stranden medan det blev allt fattigare ju närmare bärget man kom.

Det mer avslappnade turistparadiset är Canoa där jag firade in det nya aret. Därifran tog jag, Johanna och Linnéa även en kajakutflykt för att utmana havet sagor samt beskada häftiga klippor och grottor. Tva bilder är även fran Guayaquil, allt för att bevisa att jag rest runt:) Den ena är fran ett berg där slummkvarter rustats upp till lyx (ni ser en gatulykta med en stjärna i förgrunden och höghus i bakgrunden). Den andra bilden är fran en park där vi stötte pa ett helt gäng stora ödlor som kravlade runt pa marken och som bodde i träden. Säkert inplanterade stackare som aldrig fick vara ifred.

en restaurnang som stack ut

Efter glada fester och nätter pa natbussar har jag atervant till Saraguro och familjen i byn. Det var härligt att se lillebror Daniels söta leende och fa en varm kram av lillasyster Sisa. Mamma Carmen var mycket imponerad av bilderna jag visade henne fran kustens stränder och klippor. Havets vagor dröjer sig kvar i nattens drömmar och efter 12 timmars sömn är jag berädd att fortsätta det liv i byn som under en veckas tid kännts sa oerhört langt borta.
Tänkte skriva nagra rader om en restaurang som vi at pa i Guayaquil. Den lag centralt i ett fint omrade pa en gata som nagot mer vittnade om fattigdom än den upppiffade paralellgatan. Servitören som tog var beställning var klädd i jeans och skjorta. Skjortan var uppknäppt bade uppe och nere. Han hade langa rosamalade naglar och rörde sig som en kvinna. Jag var mycket imponerad över att han som servitör pa en restaurang i ett omrade där normen för övrigt verkade halla sig till den heterosexuella identiteten kunde vara sa öppen med sin identitet. Denna restaurang som serverade vällagad snabbmat var även väldigt solidarisk. När vi satt och at gick en kvinna i tasiga och smutsiga kläder förbi ett par ganger för att se om vi hade ätit klart. Jag tänkte att da kan vi ju ta med en doggybag pa vägen ut till henne sen. Tva sma killar kommer sedan in för att be om Asas tallrik som hon lämnat med ganska mycket mat pa. Lite tveksamma om hur personalen pa resaturangen skulle reagera räckte vi fram den till dem. Glada satte de sig vid ett bort och strax däresfter stack en annan gäst fram sitt halvdruckna glas dricka till pojkarna. De fick även en till tallrik mat som de bad en annan gäst om. En servitör kom fram till pojkarna med en nyöppnad cola och tva glas. Han tog, med lite protest fran pojkarnas sida, kechupflaskan fran bordet fört att strax atervända med den nypafylld. Jag vet att det inte löser nagra problem att tigga och att det är förnedrande att äta fran andras tallrikar men jag blev ända varm i hjärtat av att se dessa pojkar fa sittappa en restaurant och känna sig välkommna. Jag tror att personalen pa denna restaurant visste hur det var att vara utstött och brottas med normer, sexuel identitet som rikedom. Inte kunde de köra iväg pojkarna som likt dem dagligen blev sparkade pa av personer som själva uppfyllde normen. När jag ätirt klart kom kvinnan i fönstret in. Snabbt tog hon min tallrik och gick till ett annat bord där hon tog en annan tallrik med mat, öste över min och började äta. En servitris kom med en plastpase till kvinnan som stod upp i restaurangen och ósta i sig resterna. Kanske blev det lite för mycket av välgörenhet. Sa hon fick äta sin mat ute. Jag undrar om detta var en engangsföreteelse eller om de som bor pa gatan i nÑärheten aterkommer. I sa fall är det ju ocksa konstigt att inte fler personer kom för att äta rester pa restaurangen, det maste ju finnas ett rykte om dess vänlighet som sprids. Hur som helst var det fint att se hur bade gáster och personal delade med sig till dem som var hungriga.

Ett stopp i storstaden

Det nya aret firades in med dans pa klupp och gitarrsang pa en nattsvart strand. I Canoa har jag solat badad, provat pa att vagsurfa samt paddlat havskajak till klippiga klippor och grottor med faddermoss i. Det var en riktigt haftig tur som jag gjorde med Johanna, Linnéa och en guide. Havets vagor stormade nasr vi skulle ta oss in mot klipporna opch en stor vag svepte med min och Johannas kajak in mot stranden. En bit surfade vi pa vagen och tyckte att det var grymt kul innan vi isag vad som skulle kunna handa om vi sveptes in i en av stenarna som stack upp ur vattnet. Vi hann intre tanka sa langt innan vagen svepte over oss och tumpade oss runt ett par varv i havet. Vi kande botten med vara fotter och dess vassa stenar gjorde att vi forsokte halla oss sa nara ytan som mojligt. Att ta sig upp i kajaken igen var inte latt da det standigt kom nya vagor som svepte undan kajaken for oss da vi vant den till ratta for att kliva upp. Men in till land kom vi tillstlut och dar mottes vi av grottor med fladdermoss samt klippor som med dess gropar sag ut som ett manlandskap. En mycket haftig och aventyrlig resa som var ett bra avslut pa en nyarshelg som annars bara spenderats pa stranden, dansstallen och restauranger.
Nu befinner jag mig i storstaden Guayaquil och ska provva nattlivet har. Fick se standen fran ovan idag och den ar oerhort stor och haftig. Onskar att jag hade mer tid att utforska denna kuststad men saraguro kallar och jag tar nattbussen hem imorgon natt.

kusten diggar

Ljummen kustluft sveper in genom det öppna bussfönstrena. Den sveker mina trötta kinder som värmts upp an en hel natts bussresa. Utanför fönstret seglar ett bekant landskap förbi. Varm kust. Grön grönska. Centralamerika 2005. Inte alls olikt. 15 timmar pa buss med tva byten gjör mig mör. Den avslappnade reggeatonmusiken gör mig lugn. Folket ser annorlunda ut. Luktar nyduschat och värme. Jag är utomlands. Bergen är det bekanta hemma. Lyckan över att vara framme haller känslan av upprördhet över att min mobil försvunnit under resan borta.
I Bahia de Caraguez star de vita lyxlägenhetskomplexen och tittar ut över havet. Längre in mot havöns hals trängs de fattiga husen med lappade tak. Vi festar men överklassen. Whiskey pa flaket av en bil. Havets vagor beusar i nattens mörker. Jag vill inte lära mig att dansa reggeaton. Det spelar ingen roll hur det tjatar. Sex med kläderna pa är längre än vad jag kan sträcka mig. Jag snackar spanska och syskonen bredvid mig flytande amerikanska. Pa semester fran plugget i USA. Slaggar i kompisens vindssvit pa toppen av ett vitt lyxhus. Pengar fattas nog inte här. När solens stralar stekt färdigt mot mitt vika skinn lockar andra stränder.
Turistporren har nott sin topp i Canoa. Husen av bambu flirtar med vara ögon. Den vita sanden pa vägarna lockar mina fötter att skippa sandalerna. Strandbarerna kastar ut svängiga toner. Surfarkillarna har seniga kroppar med rutor pa magen. Sanden letar sig in i minsta lilla klädesplagg. Dethär är semesterparadiset i en liten ask.

Wikis och maktpositioner i en jul utan snö

Sahar det varit jul igen och jag är full av skriv i fingrarna. Tror jag ska börja med självaste julafton som egentligen inte är nagon festdag här i Ecuador. Men min handledare hade dragit igang en fest tillsammans med en skola som halls av FIIS. Mamma Carmen hade fatt uppgiften att laga mat. Festen i sig var jättetrevlig. Precis som jag gäo i Sverige at jag mig proppmätt samt tittade pa killarna pa FIIS vanliga gamla langdragna tal och en uppvisning i traditionell dans. Sedan dansade alla och denna gang var barnen de viktigaste som fick dansa i mitten. Till lunch cerverades det en mastig bönsoppa till alla samt matvete med ost och bröd. Efter den allmänna cermonin gick Asas och min familj med upp pa FIIS för att genomlida ännu en matcermoni med den mat Carmen tagit med. Denna inleddes genom att Delia, som jobbar pa FENOCIN i Quito men är fran Saraguro, höll ett tal om Asa och mig och tackade vara familjer som tog emot oss. Vi kände oss väldigt välkomna och faktum är att det bara är Delia som visar intressa för oss när FIIS samlas. Det var hon som sett till att vi hamnat här. Sedan bärjade de andra halla tal om den viktiga politiska processen alla runt bordet bidragit till. Da uteslöts helt plötsligt Asa, jag och vara familjer da vi inte alls varit delaktiga i nagon politisk process. När maten kom in blev det en väldig ritual. Innan skalarna fick ställas pa bordet skulle de cirkulera mellan händerna pa de viktigaste personerna i organistationen. Det var Potatis, mote (majs), ett marsvin som alla skulle dela pa, ost och bröd. En som jobbar i organisationen började ösa upp mat i stora lass. Den första tallriken med potatis, en stor bit ost, marsvin och en stor bit bröd gavs till kandidaten till kommunvalet. Han tog emot den och gav den till ordförande för FIIS som gav den tillbaka till kommunkandidaten. Tydligen är det en väldig prestige i vem som far mat furst. Alla tallrikar gick samma väg genom händerna pa kommunkandidaten, till ordförande och sedan till de viktigaste personerna i FIIS. I tur och ordning. När bitarna marsvin minskat radikalt och bötjat delas, likasa osten och brödet bärjade andra personer i FIIS fa sina tallrikar tilldelade sig samt vara familjer. Absolut sist när allt bröd och marsvin var slut fick jag och Asa vara tallrikar. Jag var oerhört frustrerad över denna tydliga hirearkiska uppdelning som visade sig i en banal matcermoni. Fran första början var denna fest en idé som kl¨ckts av min familj och som endast avsettde Asa, mig, vara familjer och handledare. Da min familj fragat FIIS om ekonomiskt stöd för festen var det de som drog igang den och gjorde den till sin fest för att de skulle kunna finansiera den. Nu satt allts vi som egentigen skulle ha varit ärade gäster längst ned pa maktstegen och slickade de andras fat. Saliven de lämnat efter att girigt ha slevat i sig den fina maten hade en besk smak av falska ord om solidaritet och dela lika at alla. Min respekt för FIIS minskade i takt med att jag insag att Asa och jag bara är sma fläckar i hörnet som kommer och tittar pa och beundrar den stora maskulina politiska process som dessa mäcktiga män starkt ochansvarsfullt, pa ett sätt som bara män kan, lyckas föra framat.
Snäll som pappa Miguel är gav han sin lilla marvins köttbit till mig och sade lär dig att äta marvin. För första gangen pa ar stoppade jag en seg bit kött i min mun och tuggade. För visst ville jag ta tillfället i akt och smaka av den omtalade fetmaten marsvin da jag troligtvis bara firar jul i Ecuador en gang i mitt liv. Precis som jularna i Östa blev magen mätt och rund. Den traditionella kjolen anaca satt at hart runt min midja. Mamma Carmen och jag letadre reda pa en säng och vilade middag precis som det ska vara pa jul. Matkoma och mys i soffan.
Juldagen firades med mässa i kyrkan. Den var smockfull. Bade kvinnor och män talade i talarstolen. Det sjöngs sanger till inspelad musik som var upppoppad som sjutton. Jesusbarnet sod placerad i en stor krubba gjord av naturens växter samt dakorerad med lampor som blinkade i tusen olika takter. Massor ljus tända ljus konkurrerade om julstämningen tillsammans med kyrkans lysrör. Pakostade blommarrangemang var utplacerade i hela kyrkan precis som vid alla andra söndagsmässor under aret. Det var bade sämningsfullt och osmakligt pa samma gang. Att Ecuador är ett fattigt land syns inte under ett besök i kyrkan. Religionen är allt nagot som är värt att lägga pengar pa när folk väljer att olagligt imigrera till USA för att söka sig en bättre tillvaro.
Pa eftermiddagen satt jag och Carmen och handarbetade i hennes säng. Jag berättade en historia om hur jag pa morgonen skulle frakta maträtten tamales pa bussen till hennes barn i Saraguro. Hur jag bett busscaffören att vánta en snabbis pa att jag skulle springa av bussen och ropa pa Asa. Hur jag sprungit där och ropat pa en ASa som redan akt medan jag sag bussen rulla igäg med familjens tamales. Hur jag sprang i den stekande värmen med en underkjol som begränsade mina steg för att inse att bussen var langt bortom räckhall. Hur jag senare hoppat pa en annan bil för att se att bussen med mina tamales star och tankar. Hur jag slángt mig av bilen i jagkten pa tamalesana för att pringa rakt i famnen pa en wiki (man som klätt ut sig till jul) som ville ha bade mig och pengar. Hur jag sprungit upp pa bussen och greppat min pasa, sprungit iväg i riktning mot Saraguro med en wiki som haänger mig i hälsenorna och vill ha mig samt det jag har i pasen. Jag berättade om hur han bett om att bära min pasa och jag sagt att det gör jag bäst själv. Jag berättade om hur han bönat och bett om att fa bara en av det jag har i pasen men jag sagt att det är till min familj. Om hur jag stängde porten i näsan pa honom da han ville föjla med in i huset i Saraguro. Carmen skrattade pa det glada flamsiga sätt som hon gör när hennes barn berättar historier. Hon kunden inte fa nog av mina äventur med wikisarna, hur de vill dansa med mig och bli fotade med mig. Jag blir varm om hjärtat när jag inser att jag blivit en del av familjen som gar att vara avslappnad och glad tillsammans med.

Nu är det jul i byn

Nu sitter jag och skriver i nyköpt traditionell hatt. Jag hade egentligen inte alls tänkt köpa hatt men turisthatten jag gatt runt i tills nu kändes allt för trist och att ga utan hatt i denna stekande ekvatorsol är inte pa fraga. Asa har gatt utan hatt tills nu med flagnande harbotten som resultat. Sa vi traskade in i en liten klädaffär här i Saraguro och köpte oss en varsin hatt för $11 var. Inte alls sa dyrt som vi hört talas om.

Nu har det varit jul i dagarna tva i bade min och Asas by och vi har deltagit pa bada festerna. I min by var det rätt bra drag med levande musik och barn som dansade och lekte och ungdommar som söp sig fulla. Till skillnad fran sverige där julen är en familjehägtid firas den pa Ecuadors landsbyggd tillsammans med byn. Flickorna var uppklädda i vackra kläder och pojkarna var utklädda till djur och valdnader. Könsskillnaderna stora med andra ord. När flickorna dansade var det vackra inövade uppträdanden och nar pojkarna dansade skuttade de omkring. De som hade buskliknande dräkter ruskade dem sa att mossan de var gjorda av svängde at alla hall. Jag blev uppbjuden av en valdnad som kallas Wiki. Det var riktigt kul att skutta omkring inför byns alla glada och nagot häpna ansikten till spelande trumpeter och trummor som gjorde att det spratt i hela kroppen. Efter en gemensam lunch som bestod av ris tillsammans med potatis som kokats med kött begav jag mig till mitt hus för att träffa Carmen som atervänt fran Saraguro efter att hemtat hem den traditionella anacan (kjolen), blusen, underkjolen och halsbandet till mig. Hatt blev jag utan men pa kortet jag lägger upp har jag satt pa mig hennes hatt för att utstyrseln ska bli komplett. När vi atervände hölls en cermoni och nagra tal. Sedan blev det ringdans tillsammans med den vuxna delen av befolkningen. Den liknade varan midsommardans nagot till skillnad fran att det knappt var nagra barn som vagade sig in i dansen. I en mindre mittenring dansade de viktigaste personerna i byn tillsammans med ordförande (el presidente) som hade sin maktstav med blommor pa i högsta hugg.

Efter dansen intogs honungssoppa med bröd. Den fuktiga och kyliga dimman som de senaste eftermiddagarna letat sig upp i bergen i Oñacapac jagade oss hem innan dansuppträdandena hade börjat. Men julen i Oñacapac var minst sagt lyckad. Annat var det i Tuncarta där Asa bor. Den festen hade mer en picnickänsla där folk satt och at samt spelade boll hela dagen. Inte förrän pa eftermiddagen drog det igang med lite uppträdanden som skolbarnen i de olika klasserna övat in. Men festen var stundtals mysig da vi försiktigt socialicerade oss med den minst sagt lugna byn. Jag lärde känna en liten flicka som i sina traditionella kläder sag ut som en liten docka. Hon stod tillsammans med nagra andra barn som vi hängde med ett tag. Jag tog upp henne och satte henne i mitt knä. Snällt och fint utan att protestera satt hon kvcar och plockade med mina fingrar. Med den lilla vänstra handen greppade hon mitt pekfinger sa att bara fingertoppen och nageln stack ut. Den stoppade hon i munnen för att bita lite pa för att sedan trycka min pekfingernagel mot sin högra handflata. När hon gnitit min nagel mot sin handflata ett tag sag jag att hon hade en liten röd prick där hon tryckt in mitt finger som säkert kliade. Kanske ett litet loppbett.

Jag har märkt en viss skillnad jämfört med Sverige da man här släpper sina barn fört att springa fritt precis som hundarna. I Sverige är det ständig övervakning över de sma som varje gang de gar utom synhall verkar närma sig döden. Tillexempel sa gick den lilla flickan jag träffade i Tuncarta helt "lös" och sag egentligen rätt ensam ut även fast hon studntals gick med andra nagot äldre barn. Ocksa pa festen i Oñacapac tog jag och Asa sällskap med min "boror" Juan och hans systerbarn som ocksa heter Juan. När Asa och jag ätit lunch sag vi att stora Jaun letade efeter den lille. Vi blebv gensat oroliga över att den lilla tvaaringen gatt och ramlat ner för ett stup och att vi skulle fa ta del av en familjetragedi. När vi letat igenom hela festan utan resultat sade Juan den store att han säkert bara var och lekte nagonstans. Han verkade obernekligen rätt obekymmrad. Väl hemma för att möta Carmen, ett möte jag da fasat lite inför ("Vart är Juan?" "Jo vi tappade bort honom") satt den lille och lekte pa marken bredvid Carmen som glatt stod och tvättade. Inte alls arg över att hon hittat den lille ensam pa väg hem fran en fest han tröttnat pa.

Ett annat exempel är igarkvall när jag, Carmen, Sisa och barnbarnet Danilo satt och lagade mat och at en hel kväll inne i den varma stugan i tron att lillebror Daniel var ute och lekte i mörkret och kylan. Sisa ville ga ut och leta när vi ätit upp men Carmen menade att det var för kallt. Istället började hon och Danilo leka i sängen som star inne i det provisoriska andra rummet som gjorts för att göra den enrummade stugan till en tvarummad suga. Kan ni gissa vad de hittar där om inte en sovande Daniel. Han var da inte alls ute och lekte som Carmen hade fatt för sig utan hade sovit sa sött i den lilla stugan hela kvällen. Det är ända en rätt skön syn pa barnen och samtidigt sm de leker och har kul är de anda rätt ansvarsfulla. Sisa som är att ar är en riktig storasyster at Daniel som är fyra och ett halvt. Hon hjälper ocksa till att städa tvätta och hämta saker Carmen behöver i Köket. Da ska ni inte tro att det bara är för att Sisa är tjej hon är göra allt detta. Nej Carmen har även uppfostrat storebror Brauley att laga mat, sopa, tvätta och bädda sängen sa att det ser ut som att man ärpa ett hotell. När han är hemma duger inte min bäddning utan da är det ombäddat när jag kommer tillbaka till min säng efter frukost. Nej, Carmen är en bra mamma som när jag pratat med henne verkar ha rätt bra insikt om omämlikheter mellan kön. Men sa finns det ju en och annan av sönerna som inte lyfter ett finger i koket och bara blir cerverad.