Kalfjället kallade

Idag kom dagen som vi alla väntat på. Sol och klar himmel. Äntligen skulle vi få en skymt av utsikten och omringade fjälltoppar. Termometern visade minus tretton grader så vi klädde på oss rejält samt packade picnickryggsäcken i vanlig ordning.

Jag kände mig som en michelingubbe när jag skidade iväg. Men jag tackar mina kläder för att jag höll en lagom temperatur hela dagen. Händerna blir så klart kalla ibland men aldrig för kalla.

Var det någon dag som vi skulle ta oss upp på fjället så var det idag. Vi tog så klart tillfället i akt. Kalfjället kallade på oss och vi valde en relativt brant stigning mellan fjällen Blåkläppen och Västra barfredshågna. Utsikten var magisk när vi kom upp. De ena fjället efter det andra tornade upp sig. Vi kastade oss ut i ett vitt landskap som omslöt oss i sin famn.

Fikat intog vi vid Oskarsstugan och vi var inte de enda som vågat sig upp till fjälks denna dag. Det var hundar, vuxna och skrikande barn som intog fika, pausade och lekte runt. Vinden blåste snålt så vi försökte gömma oss bakom en husvägg. Att våra egna två terriers rök ihop i en fight gjorde inte pausen mysigare. Det var nog dags för oss att åka vidare.

Vi tog vägen hem mellan Västra barfredshågna och Östra barfredshågna. Sebastian började åka från leden och upp mot Västra berget. Vi andra hakade på och plötsligt var vi ute på topptur. Vinden hade mojnat, solen gassade och här var vi ifred. Vi tog en andra fika uppe på berget och hundarna passade på att vila på riktigt. Eller alla utom Myra vilade.

Så skulle vi ta oss ner för berget. Det var brantare än vad det såg ut så det gick bara fortare och fortare om vi försökte åka rakt ner. Minna valde att ploga ner och vi andra åkte slalom. Jag har inte åkt slalom många gånger i mitt liv och detta var första gången på längdskidor. Som jag skrattade.

Resten av färden bestod av en härlig lagom brant nedförsbacke i mjuk snö. Murphy och Presley fick åka ryggsäck men Myra plöjde fram som vanligt genom snön. Hon tar sig fram äverallt den hunden och vi behöver aldrig vänta på henne. Vanligast är det hon som väntar på någon av oss.

Vi hade sagt idag att vi hellre skulle ta det lugnt och njuta än att åka långt. Nu blev det iallafall så att vi gjorde båda. När vi kom ner från fjället kände vi oss sugna på en extra runda så vi avslutade mef femkilometersspåret i Lövdalen. 

Totalt blev det två mil idag och vi fick massor av frisk vind och sol i ansiktet. Denna dag var värd varenda mil i bilen upp.

Vi snuddade vid Norge

Idag var det vindstilla och ingen snö. Himlen var grå men vi tänkte iallafall att vi skulle få en skymt av landskapet runtomkring oss så vi valde att ta en tur där vi kom upp lite på fjället.

Spårmaskinen åkte förbi oss precis när vi skulle skida ut i spåren utanför stugan. Den första biten ned mot Storsätern bestod av bara nedförsbackar. Det fick vi betala med en lång och seg uppförsbacke upp på fjället igen. Där blev det fika innan vi åkte vidare och njöt av bedförsbackar samtidigt som vi snuddade vid gränsen till Norge. 

Vi åt nötter i Valdalsbyggets raststuga där det fanns en sprakade brasa och några grillade korv. Efter det blev det bra mycket uppför igen innan vi nådde Köldyllen som var den sista och andra toppen för denna tur. Vi fick återbäring genom världens längsta nedförsbacke som bara fortsatte och fortsatte. Väldigt härlig och lagom brant så vi behöde inte åka och bromsa så mycket.

Innan sista uppförsbacken hem till Björnliden, som skulle bli en tre fyra kilometer lång, laddade vi med en till fika vid Storsätern. Sen var det bara att bita ihop, detta var det sista vi gjorde idag. Spåren var nypistade igen och hårdare än dem som var uppe på fjället. Det underlättade lite. Låren och stjärten fick jobba rejält men vi tog oss upp även för denna sträcka. Då återstod bara sista 1,4 kilometrarna hem till stugan och den sträckan bjöd på en skön nedförslutning så det var bara att spurta och hundarnas ben gick som trummpinnar ända in i mål. 

Nya kameran

Sebastian köpte en ny kamera resan till ära. Här kommer några bilder från den.

Snö, vind och fantastisk före

Stugan vi hyr i Björnliden är mysig. Öppen spis, bastu, träpanel och tapeter från sjottiotalet. Precis som det ska vara. Runt hörnet finns fina skidspår. När vi började åka var det nyspårat. Det snöade och blåste lätt hela dagen så ju längre dagen led desto mer igensnöade blev spåren. Vacker natur fanns det ingen brist på, inte heller underbara nedförsbackar och jobbiga uppförsbackar. Till fikat fick vi sällskap av ett trevligt par som utgick från STF Grövelsjön.

Sebastian och Minna valde att åka raka vägen hem efter fikat. Hag som precis fått upp värmen i händerna och kände att äggmackorna gjort sitt vad gäller energipåfyllning kände inte att jag var klart. Jag lurade med mig Sofie och Murphy på en extra runda runt Lövåsen. Om möjligt var den ännu vackrare än den rundan vi redan åkt.

När vi kom hem efter totalt dryga två och en halv mil var bastun varm och det sprakade i brasan inne i vardagsrummet. Trots ihålligt snöande och vind var föret väldigt bra. Människor och hundar är mycket nöjda efter en första skiddag på fjället.