Köpes: större säng

Jag vet att jag kommit överens med alla inblandade om att Vajlo skulle sova i buren. Jag gjorde också ett ärligt försök att verkställa detta. Men sen hände visst något på vägen.

Sebastian går alltid och lägger sig sist, oftast ett par timmar efter mig och Movi. Så även igår kväll. Jag lade mig med Movi i sängen och bäddade in Vajlo i buren. Så långt bra. Sen att jag lämnat ett litet andningshål för nosen så att jag inte helt dragit igen dragkedjan är en annan sak.

Det dröjde ju inte många sekunder innan detta andningshål blivit så stort att en kelpie kunde ta sig ut. Så helt plötsligt stod Vajlo och tittade på mig vid sidan av sängen. Och där någonstans blev jag lite svag och kände att det skulle vara mysigt att få gosa en stund så jag klappade på sängen på Sebastians plats och Vajlo tackade artigt ja till inbjudan.

Så låg jag där med två hundar och mös i sängen. Movi var cool som vanligt och protesterade inte över det manliga sällskapet. Jag kom överens med Sebastian om att han skulle stänga in Vajlo i buren när han kom och lade sig.

Precis enligt plan gjorde Sebastian som vi sagt när det var dags för honom att sova. Det gick bra och vi sov alla vidare utan problem, i en, två, tre timmar. Det är ingen som hade koll på vad klockan var nära jag hörde ett litet gnäll och for upp ur sängen för att släppa ut Vajlo. Han kanske var kissnödig, han kanske kände sig instängd. Så var vi där igen. En kelpie som tittar på mig med sina snälla kelpieögon vid sidan av sängen. Men nu fanns det faktiskt ingen plats. Vajlo provade iallafall. Råkade kliva lite på Movi som blev väckt ur sin skönhetssömn och trött morrade till innan hon sov vidare.

Den som först tappade tålamodet var Sebastian. Han tog sin kudde och sitt täcke och lade sig på soffan. Vajlo hade så äntligen återfått sin plats vid min sida och natten kunde fortsätta. Ja, efter att han legat och stirrat på mig ett tag och lagt sin blöta nos mot mina läppar. Det är underbart att ha hund.

Ganska rejält dåligt samvete hade jag när jag vaknade några timmar senare och gosade med två hundar vetandes att Sebastian låg på soffan. Dock måste jag erkänna att jag också njöt av det sällskap jag hade. 

Det är svårt att säga när exakt det gick fel. Om det var när jag redan tidigare på kvällen uttalat skämtet att Sebastian skulle sova på soffan. Om det var när jag första gången bjöd upp Vajlo för lite mys i sängen eller om det var när jag lät vika mig för hans lilla gnäll. Hur som helst var jag inte så förvånad. Hur hade jag ens kunnat tro att jag skulle kunna motstå att bjuda upp ett sådant sällskap i sängen.

Sebastian gottgjorde jag genom att bjuda på frukost på sängen. Det hade ju då sin fördel att han sov på soffan. Det måste jag ju säga. Det var bara att duka upp the, smoothie, ägg, bröd, ost och smör framför honom och han var verkligen överraskad när han vaknade och inte hört något av allt mitt stök. Sebastian var inte alls sur när han vaknade, jag frågade flera gånger. Han var bara glad över frukosten och över att han fått sova.

Medan vi åt utvärderade vi första dygnet med kelpie. Vajlo hade vid det laget slocknat i min famn. Sebastian hade inte ångrat sitt beslut att ha kelpie, inte jag heller. Nu finns bara en sak att göra. Köpa större säng. Tills vidare får väl jag offra mig och sova på en madrass på golvet. Det blir trångt och mysigt när två hundar ska ligga på den.

Inflyttningsfest

Att Vajlo flyttat in firade vi med en inflyttningsfest. Våra hundkära grannar Dorit, Ludcy och Patricia kom och firade kvällen med oss. Vajlo charmade de alla med sina trick. Föll en stolsdyna ned på golvet var han genast där och plockade upp den. Vajlo passade också på att dra av gästernas strumpor både en och två gånger, assistanshund som han är. Och strumporna åkte av vare sig det behövdes eller ej men det var ingen gäst som protesterade så partytricket fungerade absolut.

Patricia som har bott i Australien tyckte det var extra kul att träffa Vajlo. Hon såg likheten med både dingon och vallhundssläktingen australien shepered, som Movi är. Ja, det är väl egentligen någon form av border collie i kelpien men det går på ett ut.

Dorit fick sin mage undersökt genom puffar med nosen, precis som jag fått tidigare när jag legat och vilat och försökt gosa med Vajlo. Då när jag försökt få honom att vila med mig hade han helt missuppfattat mina signaler. Vajlo hade då börjat med att försöka klä av mig tröjan och strumporna och sen gått över till att göra en rejäl undersökning av min mage. Jag hade då blivit orolig och undrat om han diagnostiserat mig som både rörelsehindrad och sjuk i magen. Tanken att han var utbildad även medicinskt hade slagit mig. Dorit, som nu fått en liknande undersökning, hade dock en annan teori när jag berättade om att han även varit på min mage. Dorit frågade om jag skulle ha mens snart och när jag tänkte efter så kom jag på att det stämmer.

Det var ju jäkligt smart att ha en hund som talar om när mensen ska komma. Det är inget som jag själv har koll på eller knappt känner av. Eller snarare, jag brukar fundera en gång i månaden över varför min mage känns så stor, och så tänker jag varje gång att jag kanske borde ändra kosthållning och träna mer. Först när mensen kommer inser jag att det är den och då släpper jag tankarna på att jag behöver äta och träna mig i form.

För mig är mensen som pollenallergin är på våren. Varje gång kommer det som en överraskning. Precis när våren spricker ut, då värmen och grönskan smyger fram och då kroppen börjar sprudla smäller det till och börjar klia i ögonen. Kroppen blir sedan trött av pollenmedicinen och jag tänker varje år "ja just ja, det var så det var med våren, den innebar ju kli i ögonen ja". Och det är där Vajlo skulle kunna dyka upp med en puff av påminnelse, precis innan björken spricker ut. Kanske med en burk pollenmedicin i munnen för att ta ner mig på jorden redan några veckor innan. "Glöm inte bort att dina ögon kommer klia snart, det är nog bäst att du tar en tablett" skulle han säga, på samma sätt som han nu sagt "kom ihåg att packa väskan med bindor och du, du behöver inte ändra din kost och träna som en tok, det går över snart".

Ja, det finns mycket att lära av Vajlo och Dorit är inte så dum hon heller som drog denna slutsats. Hur som helst så var alla gäster nöjda med kvällen. Utöver allt uppassande från Vajlos sida så gjorde han också några hundiga saker som att leka med en boll, skälla vid dörren då någon gick i trappen och att tigga mat, det senaste speciellt från hans favorit Ludcy men helt utan resultat. Att Vajlo gör sådana saker tycker jag är befriande, han är ju trots allt en hund, om än en väluppfostrad vallhund.

Red Dog har flyttat in

Så kom dagen som jag väntat och längtat efter. Red Dog har flyttat in. Red Dog i form av kelpen Vajlo. Vajlos matte Sara ska åka utomlands en vecka och jag och Sebastian ska vara hundvakt. Sara åker imorgon men jag lyckades tigga till mig Vajlo redan till lunch idag.

Efter att Sara och Henke åkt och när Movi morrat och gläfft klart åt sitt nya sällskap blev det riktigt trevligt. Vajlo charmade mig direkt genom att hon lyfte upp och gav mig min mobil som jag lagt på golvet i hallen då jag skulle ha med den ut i skogen. Vajlo är tränad till assistanshund så han tyckte väl inte att mobilen skulle ligga där och skräpa.

Jag hade lurat med mig grannarna Dorit och Ludcy ut i skogen och de blev båda överraskande av Vajlos sällskap. Dock gick det inte att lura dem att Vajlo var en ny familjemedlem då de kände igen honom sedan tidigare.

När vi kommit in i skogen lekte vi alla sök. Jag och Dorit började med att gömma oss och Ludcy släppte hundarna efter oss. Vi var alla helt imponerande av Vajlos kraft och fart. När Ludcy gömde sig drog Vajlo iväg ett par gånger innan han fått kommando. Han var så sugen på att leta men jag lyckades få tillbaka honom.

Efter denna lek gick vi vidare i skogen. Vajlo cirkulerade hela tiden runt oss och ville gärna gå först. Han var snabb och alert men kom som en blixt då jag ropade. Självklart hade jag hört mig för med Sara innan hur han fungerar. Movi gick som vanligt snällt bakom oss. Det var häftigt att ha en vallhund framför sig och en bakom. Snacka om två hundar som har koll. Vajlo ville jag dock aldrig släppa med blicken. Det insåg jag sen skulle bli svårare än sagt.

Vajlo skaffade sig snabbt en favorit och det var Ludcy. Så de två travade iväg lite för sig själva. Efter dem kom jag med Movi och sist kom Dorit helt själv. Skönt var det iallafall att komma ut i skogen, få frisk luft, lite sol och så härligt sällskap.

Hundarna är nu helt bekvma i varandras sällskap. Valjo slutade väldigt snabbt att uppvakta Movi sitt nosande och hon Movi morrar inte och fräser längre. Så nu är det bara mys här hemma och jag hoppas att detta blir en riktig lång vecka.

Luleå är en väldigt trivsam stad

Jag flög in över ett föga snötäckt Luleå strax efter lunch idag. Trots att det var mitt på dagen var solen redan på väg ner. Jag blev glad när jag från bussen på väg in till stan såg is på vägarna och i vägrenen.

Det är alltid lika trevligt att träffa kollegorna i Luleå. De är ett glatt gäng som sitter i den långa korridor där vi har vårt nordligaste kontor. Idag var inte alla på plats men stämningen var ändå hög.

Efter jobbet tog jag en springtur runt udden som har ett tyskt namn. Det är en vacker bit som går längs ett skogsparti och havet. Det var fridfullt att springa på det upplysta spåret och höra isen sjunga och frysa på.

Efter en dusch gick jag till en thairestaurang jag tidigare varit på och beställde samma rätt som jag åt då. Sen gick jag tillbaka till hotellet och fixade en termos till kvällsfikat. Nu blir det tv för resten av kvällen. Jag känner verkligen att jag kommit in i detta med att bo på hotell då och då. Till en början kunde jag tycka att det var ganska tråkigt. Det handlar förstås också på vart jag hamnar och Luleå är en väldigt trivsam stad.

Träden kommer, någon som kan tänka sig sluta äta kött?

Idag vaknade jag upp till en klar vintermorgon. Jag tog en promenad med Movi i parken när det börjat ljusna och åt sen frukost med Sebastian. Lagom tills jag skulle cykla till tåget hade några trädgårdsmänniskor börjat plantera träd utanför vårt hus. Jag tog med mig Sebastian och Movi ut för att ta del av denna glädje innan jag cyklade iväg. Träden var jag med och valde i början av hösten och nu ska de äntligen hemma på plats som ersättare för de gamla som var sjuka.

Solen sken, det är minusgrader och min förening får nya träd. Änn finns det hopp om livet och en bra vinter. Idag ska jag flyga till Luleå och det är mindre bra, iallafall för klimatet, men jag gör det för en god sak och det är för att lära upp de nya cheferna i de system vi jobbar i. Med deras kunskaper hoppas jag i längden att fler nyanlända ska få en bostad och kunna påbörja sin etablering. För att nå detta kommer det att bli ett jäkla flygande i vår verksamhet då vi nu har kontor i Malmö, Stockholm och Luleå. Jag hade önskat att det hade gått att ta tåg istället men då skulle till slut ingen göra något annat än att sitta på ett tåg. Det är för långa avstånd och för tidskrävande. 

Dock finns det en lösning på detta problem. Om alla slutade äta kött skulle vi fortsätta kunna flyga någon gång då och då när vi verkligen behöver. Vem kan tänka sig skriva under på detta?

Tack och förlåt.

Söndag kväll. För första gången på sjukt länge har jag noll energi att gå till jobbet imorgon. Det känns som att det inte var många timmar sedan jag satt fast på Stockholm Central och var på väg att inte komma hem på grund av storm och inställda tåg. Efter en väldigt kort helg som varit ohyggligt mörk och stormig är det snart återigen dags att resa till Stockholm. Vinden viner utanför fönstret och det stormar minst lika mycket nu som i fredags då jag var fast i Stockholm. Det som är bra är iallafall att jag är hemma så skulle tågen inte gå på måndag morgon blir jag iallafall kvar i min trygga vrå. Tyvärr är det nog så att de kommer att gå och då är det bara att rulla till jobbet utan att klaga.

Jag har kommit på att jag är otroligt beroende av vädret. Dels är det ju så att solen ger mig energi att göra saker, oavsett vad det är jag ska göra. Dels är det också så att min fritid är helt och hållet beroende av vädret. Det jag tycker är kul att göra handlar till stor del av att vara ute. Det är friluftsaktiviteter av olika slag tillsammans med min hund, sambo och vänner. Kan jag inte göra något av detta på en hel helg så blir jag helt seg och halvt nedslagen. Nu var jag iallafall ute ett par vändor, varav en gång uppe i skogen, men för mig räcker det inte med en blåsig promenad. Jag måste få vara ute i timmar och känna att jag kan njuta av det.

Det som gör mig mest nedslagen är att jag tänker att detta kommer vara vardag. Min föreställning av vad en vinter och sommar är kommer för varje år vara längre och längre ifrån verkligheten. Tolv grader varmt i december är inte normalt. Det är heller inte konstigt med tanke på hur mänskligheten lever och behandlar jorden. Att jorden en dag kommer att gå under är ett faktum. Att jag allt mer sällan, och kanske till slut inte alls, kommer att få uppleva barndomens vintrar är något som jag har sjukt svårt att förstå.

När jag idag plockade ner dagens skörd av pepparkakor i burken funderade jag över om jag på sikt kommer att behöva byta livsstil. Jag tänkte då inte på de vardagliga sakerna som att hushålla mer på resurserna, det ser jag som naturligt, jag tänkte mer på intressen och vad jag lever för. Kanske jag på sikt kommer att behöva söka mig till mer inomhusbundna aktiviteter. Kanske jag kommer vilja flytta högre norrut för att undvika ständig höst. Kanske jag kommer känna ett behov av att resa utomlands oftare för att någon gång uppleva sol och värme. Jag vet att just denna ekvation är svår men önskan kommer vara betydligt större än den varit tidigare.

Mina bekymmer är banala i jämförelse med de problem som uppstår i de delar av världen där klimatförändrigen slår som hårdast. Jag känner mig, mitt melankoliska tillstånd till trots, dock trygg i det land jag lever i. Sverige ligger så pass bra till geografiskt, att vi borde klara oss hyfsat bra då jordens medeltemperatur ökar. Detta läge är något som vi måste dela med oss av när klimarflyktingar lämnar sina egna ohållbara situationer. Att jag över huvud taget har haft den bardom jag har haft med hundar, villa, sommarstuga, båt och fjällsemestrar har jag att tacka de länder som nu tar den hårdare smällen. Tack och förlåt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sluta detta. Det blev lite om mycket eller kanske ingenting. Till ljudet av stormen Helga går jag nu och lägger mig. Jag undrar vad nästa storm kommer att få för namn.

Ett ljus i vintermörkret

Efter kelpiebesöket i storstaden var det mysigt att komma hem till Movi och Sebastian igen. Jag tog med mig Movi till parken där vi tränade lite moment i rallylydnad. Movi är ett riktigt ljus i vintermörkret med sin fina kontakt. Kylan har kommit tillbaka och det är åter is på vattenpölarna. Änn lyser hoppet om en kall och härlig vinter. December har bara börjat och jag tror att det kommer att bli en fin månad.