Lukta och känn

Försäljarskrik. Trafikbrus. Skosuleklapp. Doften av urin fräter på de smutsade gatustenarna. Parkgräsets ovårdade strån sprakar när en trött kropp trycker dem mot jordens hårda yta. Snart är de gröna stråna lika torra som hennes fotsulor. Fiskresternas selta fräter på hennes sträva tunga. Den spritfyllda kroppen bredvid snarkar tungt. Han känner inte längre att huden kliar då byxorna klistras mot hans lår. Gatustenarna, hennes tunga, hans byxor. Alla dofter ter sig lika för den turist som närmar sig med kameran på magen. Hon fastnar på bild. Han också. Det blir smaskiga minnen från en semester i varm sol och tvättmedelsdoftande hotelsäng.

På dagens frilandsträff fick vi uppgiften att beskriva en plats utifrån fler sinnen än bara synen. Texten som presenteras ovan är mitt resultat av uppgiften. Platsen är Plaza Echaurren, Valparaísos äldsta torg.

Den skrivande pilgrimmen

Själen vill stanna. Synen vill vidare. Magkänslan vill hem. Hjärnan räknar minuterna för att inte missa bussen. Fötterna njuter av stegen mot sanden. Näsan drar in doften av det oupptäckta. Kinderna är mätta av intryck. Armarna slappnar av. Ögonen känner sig otillräckliga, de kan inte ta in allt. Öronen vill bara krypa in i en snäcka och höra havets brus. Kroppen kan inte få nog. Jag kan inte få nog. Kroppen har fått nog. Jag vill hem. Jag vill stanna. Jag vill vidare. Jag vill ha mer. Det räcker nu. Jag vill bosätta mig här. Jag vill aldrig mer komma tillbaka. Vem är jag? Jag blev kvar någon stans på vägen. Har jag ens existerat?

Irland fast lite lummigare. Stranden från Robinsosns öde ö fast med livet från en fiskeby. Sveriges söta snickarglädjestugor fast gjorda av fiskfjällsplankor. Strand, kullar, stup, hav, hårda klippor. Också på allt detta; snötäckta Anderna i bakgrunden. Det gjorde ont att komma dit. det gjorde ont att åka därifrån.

Nu sitter jag iallafall åter vid datorn Rutan i mitt rum i Valparaíso. Då hon förmedlar mina tankar och berättelser blir frågan om min existens något klarare.

Quehui

Till ön Quehui som tillhör Chiloés ögrupp tar man sig endast med båt. Det går en tur därifrån kl 7 på morgonen och en tilbaka klockan 7 på kvällen, varje dag. På ön, som är C-formad finns tre samhällen. Varje samhälle har en skola och en kyrka. Det fåtal bilar som

finns på ön har fraktats dit med bil. Jag hade turen att få besöka denna sköna plats tillsammans med filmestivalen då de visade film för barnen i skolan. Jag hade än större tur att få se denna plats under en av dess få solmånader.

Jag växlade några ord med en av skolans lärare. En ung tvåbarnspappa född i Castro som flyttat till ön på grund av bristen på jobb i Castro. Efter att han berättat att hans två flickor går på skolan sade han att han nu väntar på att få en pojke som kan föra hans namn vidare. Jag höll på att trilla ur skorna. Den kommentaren tillsammans med vetskapen om Queguis få soltimmar fick mig att inse att detta inte var paradiset på jorden.

Dock var det svårt för ögonen att ta till sig faktum och slita sig från denna skönhet. Quechui. Täckt av gröna ängar, åkermark och grusvägar. Kulle upp och kulle ner.

En värdig vinnare

Vinden vände mot slutet av Chiloés filmfestival i Castro. Dels visade Sofia och jag vår kortfilm "Mijita rica" som handlar om män som tar sig rättigheter till kvinnors (i detta fall våra) kroppar när man är ute och dansar. För visso visades den under en dålig tid och få var där men några som såg den berördes iallafall. En kille vi lärt känna under festovalen kom fram till oss efter filmen och sade att han skämdes. Det var kanske inte meningen att han skulle skämmas för hela det manliga släktet men förhoppningsvis tändes en gnista i honom att delta i arbetet mot en värld utan objektifiering av kninnokroppen.

Så visade Cicleto, den sympatiska killen som vi bodde hos, sin film. Den skiljde sig positivt från mängden ur tre synpunkter. Filmens fokus låg på den kvinna som arbetat som hemhjälp åt hans farfar. Den var lokalt anknuten då den utspelade sig i ett hus i Castro (faktiskt det hus som jag och min klass bodde i denna vecka, då han gjort om sitt släktus till ett hostel). Sist var den inte längre än en halvtimme vilket gjorde att man aldrig tappade intresset. Allt för många av de andra filmerna föll på det faktum att de visade minuterlånga dialoger, spelningar av hela låtar etc. Att saxen är det bästa verktyget har jag verkligen fått bevisat här.

Men för att återgå till mitt tidigare inlägg så lyfte sig festivalen i mina ögon genom att utse denna lokala filmare som speglar en kvinna som spenderat sitt liv med att vårda en läkarbostad. Ett arbete som vanligtvis inte lyfts fram, en kvinna vi sällan ser på videoduken. Sådant gillar jag.

En festival för, av och om män

Så blev det ännu en gång skrivet svart på vitt att vi lever i en mansvärld. Chiloés filmfestival presenterats stolt som att det ska visas dokumentärfilmer på ett ställe där det aldrig annars skulle visas. Tanken är myclet fin och arrangörerna är välmenande. Dock har de fallit i samma fälla som mänskligheten om och om kliver ner i. Efter att ha besökt ett antal filmer finner jag snart ett mönster. De flesta handlar om män som spelar i band, spelar ensamma eller som samlar sopor. Igenkänningsfaktorn är för mig noll och därför svalnar mitt intresse ganska snabbt.
Efter att ha räknat antalet regissörer i programmet kommer Sofia och jag fram till att de kvinnliga representanterna är två till antalet medan de manliga är 19. Filmfestovalens arrangör tar till sig av kritiken då vi framför att detta ej är representativt för mänskilgheten. Han ursäktar sig med det allt för vanliga svaret: "Problemet är att det inte är så många kvinnor som skickat in sina filmer. Och vi väljer ju de bästa filmerna."
Jag ställer mig då frågan. Vad skickar det ut för signaler till ortsbor som tidigare inte intresserats av dokumentärfilm när utbudet koncentreras till storstadsmännens självgoda intressen? Hur ska dessa filmer kunna fånga intresset hos fiskare, gymnasiestudenter eller fruktförsäljerskor boende på en ö i södra Chile?
Ännu en gång har världen fallit i gropen av att passivt vänta på att mediernas underrepresenterade varelser själva ska resa sig upp och ta tag i jämställdhetsproblematiken istället för att aktivt göra detta till en gemensam kamp för alla.

Castro

Filmfestival i ett regnigt söder

19 timmars bussresa tog mig till ett söder såder som så mycket påminner mig om ett land jag tidigare bebott. Regnet, fukten och de gröna kullarna. Allt så slående Irland. På festivalinvigningen som hölls i en kyrka träffade jag några trevliga ortsungdommar. En av killarna höll med om min beskrivning om att Chiloé liknar den europeiska gröna ön. "Å, det ska vara så vackert där. Det är verkligen ett land jag skulle vilja besöka." Intressant det där att hemortens landslikheter kallar på det sättet. Jag har själv varit nyfiken på Kanada just för att jag hört att det ska vara som Sverige fast lite mer.

Då sitter jag iallafall här framför en kamin i ett stort hus på ön Chiloe, latinamerikas Irland. Ute kämpar solens strolar sig igenom de vita passagerna på en annars tätgrå himmel. Husen är fastastiskt häftiga. De flesta av träpanel som liknar fiskfjäll. Då detta är ö full av fiskare och havsmat är det ganska passande att husen ser ut som fyrkantiga fiskar som tagit sig upp på land.

Festivalinvigningen hölls som sagt i en kyrka. Det var det kallaste men också häftigaste stället som jag sett en film på i hela mitt liv. Sofia och jag kom till den lilla bykyrkan en aning sent. Då strålade det kyrkliga sånger ut från träporten och jag var ganska säker på att jag kommit fel. Vi gick iallafall in i den lörfyllda kyrkan. Golv, väggar, tak och pelare var allt av trä. Framme vid altaret stod kören, framför en filmduk med festivalens logga. Vi hade alltås kommit rätt. Atmosfären går inte att beskriva. De ord jag försöker få ner för att beskriva kyrkans gamla träkaraktär blir bara platta i jämförelse med vad jag såg.
När kören slutat sjunga och festivalen pressenterats skulle det visas en 40 minuter lång film. Jag som frös som en råtta i sommarpäls fick nästak krupp. Hur skulle jag klara ev en hel film på dessa kalla träbänkar? Men det kanske är måttet för en bra film, när den kan visas i en kryka som denna. Jag slöts in av dess handling, kröp mig närmare Sofia, och njöt av dessa 40 minuter som handlade om hur en dag i Santiago såg ut för tre musikanter. "Santoago tene una pena" visade en slitig och glädjefull vardag. Arbetet för att få ihop några slantar till familjen sträckte sig från tidig morgon till sen kväll.

Bilderna visar det rum jag och Sofia bor i samt en vy över Chiloé från en restaurang vå åt på.