Min hjärna är ett russin, nu närmar sig julen

Här om dagen bokade jag en stuga i Dalarna dit jag ska åka med Sebastian, mamma och syster samt hundarna Myra och Murphy för att fira jul. Jag funderar på att det skulle kunna bli en ny tradition. Stugan ligger uppe på ett berg med utsikt över Dalarnas kuperade landskap och det finns skidspår i närheten. Jag blev så glad och förväntansfull. Det känns som att se fram emot denna ledighet är vad jag behöver just nu. November är bra trist som ett mörkt blött täcke som hänger över mig. Arbetsuppgifterna på jobbet hade varit mer monotoma än vanligt de senaste dagarna. Det känns som att min hjärna håller på att förvandlas till ett torrt russin. Jag kom på att jag måste utmana mig på annat sätt så jag letade fram ett par böcker om konsten att skriva. Nu ska jag försöka skaka liv i min kreativa ådra igång. Hoppas att den inte torkat ihop helt. På tal om jul och traditioner hittade jag ett blogginlägg från julen 2009 som jag delar med mig av här. Då befann jag mig i Chile där jag läste frilandsjournalistik på Nordens folkhögskola. Oj vad pennan glödde på den tiden. Det var tider det!

Rubrik: Jag blir utfrågad om julen
Text: Jag: Klockan är fyra på eftermiddagen och jag äter frukost. Vad hände?
Intervjuaren: Det är jul och du är i Chile. Minns du?
J: Jo, jag minns att jag var på stan. Det var fullt av folk. Julhandel ja, det var det nog. Folk sjöng julsånger och jag gav dem pengar. Det var vackert. Jag kände mig lite extra soledarisk, så som man gör vid jul, så visst. Det var tomtar och snö och allt detta som hör julen till. På taxibilar, i skyltfönster, på hus. Men vänta här, sen gick jag till stranden. Jag badade. Vattnet var kallt men solen var varm. Luften var till och med het. Hur kunde tomtarna ha luva, jacka och stora svarta skor? Och vadå jul. Jag såg ingen snö, bara vit sand. Men det är ju sommar här. Är folk galna eller. Tror de att de kan fira jul vilken jävla årstid som helst på året. Nu blir jag irriterad. Kan du inte gå nu? Jag är trött. Klockan är sent som sagt och jag har inte ätit sedan middag igår.
I: Ät du din frukost. Och jag tänker inte gå. Jag ska hjälpa dig att förstå. Du skulle ju berätta för sin familj om julen.
J: Men julen och julen. Det är ju en familjehögtid. Det är mat i mängder. Kanske en snaps eller så men hallå. Vill du få mig att tro att det var jesus vi firade igår? Med alla dessa glas på bordet som ständigt fylldes på ända fram till gryningen. Det var dans och det var skratt och ja, allt sånt. Och så var det ju grillning när vi kom. En pappa med en öl i handen vändandes på köttbitar på en grill i trädgården. Och en mamma i köket som gjorde sallader och höll ordning. Plockade undan och diskade. Men det var väl en vanlig sommarfest. Det vet väl jag. Sånt har jag sett massor av gånger hemma. Kom inte här och försök intala mig att jag befinner mig i något så exotiskt land som Chile. Och Chile är ju katolskt som jag vill minnas. Superkristet, konservativt. Det tror ju verkligen på Jesus. Det är klart att de aldrig skulle fira en sådan dag med dans och alkohol.
I: Okey, detta börjar bli invecklat. Men jag ska ta det från början. Jo, Chile är katolskt. Just av den anledningen att europeerna införde katolosismen under kolon...
J: Kolonialtiden, jag vet. Försök inte att dumförklara mig. Bara för att jag vänt på dygnet har jag inte helt tappat omvärldsuppfattningen.
I: Det är en bra början. Då kanske vi kan reda upp detta. På samma sätt som eurpoeerna hjärtvättade latinamerikas ursprungsfolk med katolisismen kommer det idag dagligen influenser från Nordamaerika och Europa...
J: Aaaah. Postkolonialismen ja. Jag vet det där. Jag har faktiskt läst på universitetet. Men du är pracis som alla andra pratkvarnar jag träffat som tror att du kan allt. Men jag förstår. Snö, tomtar, sommar. Amerikanska filmer. Konsumism. Stora företag. Pengar i rullning. Import av kultur, import av produkter. Export av det som betyder något. Tidigare värden blir exotiska produkter på ett exklusivt köpcenter i Now York. Kvar blir bara en tomhet som måste fyllas med billiga prylar som går sönder. Också måste det köpas nytt.
I: Det är bra. Nu har du börjat få igång tankarna igen. Men du skulle ju berätta om julen.
J: Jag gör ju det. Konsumtion hör liksom ihop med julen. Det var ju där jag var. På stan när jag skulle köpa min julklänning. Med en massa människor som som prang runt och sistaminutenshoppade. Men sen då. Jo, jag badadde. Okey, det kanake är jul att bada. Om det verkligen är så att jag är i Chile. Så kom festen på kvällen. Jag minns det nu ja. Att efter att vi grillat och ätit en väldigt sen middag. När tolvslaget kom reste sig alla och vi kramades. Då sade vi god jul till varandra. På natten till den 25 december. Åh, minna vänner måste tyckt att jag var lustig. När jag var ute med dem dagen innan började jag säga god jul när klockan blev den 24. Det är väl kanske det som är skillnaden mellan det kristna firandet och det katolska.
I: Nu tror jag att du börjar knäcka nöten. Hehe...
J: Äh, sluta. Jag blir så nostalgisk när su säger så. Jag knäckte inte en enda nöt, åt inte en daddel. Men jag sade ju att det inte var så familjärt. Alltså det stämmer nog inte. Det var ju barn, föräldrar, kusiner och till och med en farmor som var supermysig. Så var det vänner och så också. Alla var som en familj. Jag har märkt det att här spelar det inte så stor roll vilken relation man har till varandra. Är man nära så är man en del av familjen. En god vän till mamma blir helt plötsligt kallad ”tia”, moster. Det är fint på något sätt.
I: Så, du kanske har fått en ny bild av vad familjärt är?
J: Jo, kanske. Men inte riktigt. För jag tyckte ju ändå att själva festandet ihop var märkligt.
I: Men hur många vinflaskor har inte tömts under en julhelg i din familj?
J: Jo, jag vet. Men det känns som något annat när maten är det centrala och alkoholen blir ett tillbehör. Dock ett väldigt betydelsefullt i vissa fall. Men sedan när sällskapsspelet åkte fram igårkväll och när pappan gosade med hunden som låg i hans knä, då kände jag mig hemma liksom. Det sitter nog långt inom mig. Men jag kan ju förså ändå. Att det finns olika sätt att bete sig på inom familjer.
I: Precis. Det är bra. Så kanske din svenska familj inte är så representiv för hela Sverige på samma sätt som denna chilenska inte är...
J: Det är klart. Så är det ju verkligen men vi får ju inte glömma att det finns nationella traditioner. Precis som midsommar så är ju den svenska julen väldigt svensk. Men jag har svårt att se att denna var så traditionell. Det var fest och det var glädje. För visso kramades alla klockan tolv på natten men annars fanns det inga utsatta tider. Inga hållpunker som mat klockan 13, Kalle Anka och fika klockan 15 och julklappsbyte efter det. Allt rullade på som vilken fest som hellst. Folk skrattade, blev lite sega, drack lite mer. Stämmningen byggdes upp och det blev dans.
I: Men du kommer ju också från ett väldigt strukturerat land. Du kanske är mer nationalistisk än vad du vill tro.
J: Och härregud, nu blir jag sådär trött igen. Detta är för stora frågor för mig att besvara så här vid frukostbordet. Jag som hade tänkt att hinna med lite annat idag också. Men snart är det ju kväll.
I: Oye, slappna av. Du är i Chile. Det är på kvällen livet börjar. Hehe.
J: Nänä, nu får du ge dig. Inte en kväll till. Fan det är bara party hela tiden. Jag säger ju det. Men, vadå så du menar att Chile skulle ha mindre nationella traditioner än Sverige? Jag som trodde att det var grymt nationalistiskt.
I: Jag menar ingenting. Jag vill bara få dig att fundera. Inget är svart eller vitt. Jag vet inte hur man firade jul förr i Chile. Då var inte jag född. Men det kanske är så att man är lite mer ”rätt” i Sverige. Att allt ska vara på sitt speciella, bestämda sätt.
J: Neeeej, där har du fel. Vi har faktiskt ändrat det där med att äta klockan 13 i min familj. Nu äter vi efter Kalle. Också har vi för några år sedan börjat med en julklappsek som vi nu alltid kör efter att alla julklappar är öppnade. Och jag införde förr, förra året den nya traditionen att alla äter julfruskort med gröt tillsammans innan vi åker ut och åker skidor.
I: Du måste skämta, eller är du så dum som jag först trodde.
J: You bet, jag skämtar. Jag förstår vad du menar.
I: Men ändå. Du snackar om tider. Vad gjorde du egentligen klockan åtta imorse?
J: Jag satt in en bil på väg hem till min kompis lägenhet. Vadå då? Jag var astrött. Hade precis blivit väckte efter att ha sovit två timmar i en säng jag fick låna. Solen sken in i mina ögon där jag satt, bakom kvinnan som körde. Hon hade varit med och dansat hela natten men såg helfräch ut. Hon körde hem oss på vägen till jobbet. Fattar du? Jobbet! Bilen vi åkte i var helt sjuk. En stor tadsjeep med filmskärm i taket. Hennes man, som var solbränd och vinglig, han hade hoppat in i bilen när vi skulle åka iväg. Startat motorn, satt på muskien på högsta volym och fällt ner filmskärmen. Allt för att som visa upp att det minnsan var han som ägde bilen, och titta vad jag har. Jag blev ju självklart rädd att han skulle köra, men när hon kom blev jag lugn.
I: Tjejer är mer försiktiga än killar, det är det du tror? Jag som trodde du var kritisk till att generalisera efter genus.
J: Aja, men det stämmer ju väldigt ofta och det är det vi måste ändra på, genusrollerna. Först måste vi se dem, sen kritisera dem och det är då vi kan vi göra något åt det.
I: Okey, en annan diskussion nu iochförsig. Men där har vi det. Klockan åtta åkte du alltså trött hem med en bil full av festlyriska människor?
J: Ja, eller det var bara de vuxna som var det lyriska. Jag, ehm, nu såg jag mig helt plötsligt tillhörande gruppen barn igen, men iaffalall så hade mina kompisar som jag var där med också blivit väckta och var lika döda som jag.
I: Så du kände dig som ett barn på nyårsafton. Som inte orkat vara uppe lika länge som de vuxna. Vad gulligt. Men det är iallafall det jag ville komma till. Att det ksnake också är en tradition, att åka hem vid åttasnåret på morgonen. Se solen gå upp och sen sova hela dagen. Precis som din risgrynsgrötsfrukost och den ”nya” julklappsleken som ni nu haft i flera år. Sade du förresten var den kommer ifrån?
J: Vadå, leken?
I: Ja.
J: Hm, det var det ja. Min kusin tog med sig den från USA.
I: Där satt den. Här som hos din familj växer traditioner fram och omskapas utan att man egentligen planerar dem. Så att åka hem efter grymningen är ju egentligen lika mycket en tradition leken och gräten. Även fast den kanske känns spontan för dig. Bara för att det är nytt.
J: Åh, vad sorgligt det låter. Vad ospontan människan är. Men du, vi måste försöka avsluta detta på något sätt.
I: Det är väl bara att sluta det.
J: Men jag tänker på min familj. Du skulle ju hjälpa mig att berätta. Och nu har det bara blivit helt rörigt. Tror du att de kommer att förstå?
I: Detta är väl inte rörigare än livet i övrigt. Det är klart att de fattar. Jag tycker att du gjorde detta bra.
J: Tack själv, det var som oväntat. Jag hade inte direkt tänkt att skriva en bok om detta men...
I: Aja, överksatta inte dig själv nu. Du är ju svensk. Ta det för det blogginlägg som det är.
J: Jag är fortfarande hungrig.
I: Du tänker bara på mat du. Vad kommer du frän för familj egentligen?
J: En matglad. Så har jag bott i Ecuador också. Där har maten en central roll. Men nu ska jag vila. Måste ladda inför nästa fest. Nyår ska ju vara ännu större. Då får jag inte somna innan allt slutat.
I: Vila och vila. Du ska träna. På med musiken bara och försök håll dig vaken till nästa soluppgång.
J: Tyst nu. Jag skulle aldrig palla att vara chilenare. Aldig.
I: Och så blev du sådär fördomsfull igen.
J: Med det är ju iallafall bara det jag ser.
I: Och vad vet du om vad som pågrå bakom stängda dörrar.
J: Ännu fler fester antar jag. Jag orkar inte mer nu. Ska borsta tänderna och sen gå ut i solen.
I: Fan vad präktig du ska vara då.