Jag har alltid haft en stor kärlek till det skrivna ordet. Jag minns att jag som barn satt i växthuset till doften av solmogna tomater och skrev på någon deckare som mest troligt saknade både en fängslande början, ett rimligt slut och en röd tråd. Vad det blev av den berättelsen har jag inget minne av men känslan av att skriva den sitter lika djupt som smaken av tomaterna vi odlade.
Att skriva deckare i ett växthus kan ha varit en engångsföreteelse men dikter med naturtema fanns det desto fler av. Jag gissar att jag har mycket att tacka mina föräldrar, främst mamma men jag har starka minnen av båda, som läste för mig och min syster innan läggdags eller om det fanns några minuter kvar på morgonen innan det var dags att bege sig av till skolbussen.
För egen del har jag alltid varit för rastlös för att på riktigt förlora mig i litteraturens värld. I skolan när vi skulle läsa en text på lektionen var jag alltid en av de sista att lägga ner pappret. Att jag inte läste speciellt snabbt samt att jag alltid haft en del spring i benen är en kombination som gör att boken jag läser behöver fånga mitt intresse väl för att jag ska vilja stanna i den. Så var det när jag var liten och så är det än idag. Det vill inte säga att jag inte läser men så fort jag stöter på en bok som inte fångar mitt intresse fastnar jag och läsandet blir allt mer sporadiskt. Jag vet inte hur många böcker jag har i min bokhylla där det sitter ett märke en tredjedel in i boken. Då har jag kämpat mig genom sidorna för att sedan låta boken bli liggande i en dammig hög på nattduksbordet. Plikttrogen som jag är och i kampen med boken som inte lyckats fånga mitt intresse har jag inte heller velat ge upp och påbörja en ny bok som eventuellt skulle kunnat bringa mig mer njutning i läsandet. Så har veckor och månader av ickeläsande gått innan den dammiga boken fallit i glömska och jag faktiskt tagit mig för att börja läsa något nytt. Det finns för övrigt.likheter mellan mitt läsande och min brist på rutiner när jag tränar. Lyriska perioder av god kondition och regelbunden fysisk aktivitet kan på en handvändning brytas av en förkylning, en semester som tar slut eller som tar sin början eller helt enkelt bara av att det är mörkaste november.
Så det här med att en författare själv måste älska att läsa som Fredén skriver väljer jag att ta som en del av sanningen. För mig är skrivandet en större passion och det faktum kommer inte låta mig hindras till fortsatt skrivande. Sen kan jag alltid utmana mig själv till att läsa mer men en bokmal, allätare eller bokslukare kommer jag aldrig att bli. Jag kommer lika ofta sitta och bläddra bland sidorna och räkna ner till nästa kapitel då jag får ta en paus som jag kommer springa fram med ögonen över orden och känna en sorg när boken är slut. Och så är det med mig. Kommer jag väl över en bok jag gillar då stannar tiden och rastlösheten i mina ben springer istället med vind i håret över boksidorna. Karaktärerna blir mina vänner och miljöerna mitt vardagsrum. En riktigt bra bok blir en bästa vän och det kan uppstå en stark känsla av tomhet när slutet kommer och vännen lämnar mig. Den känslan har jag också känt.
Det var lite om mina utmaningar som läsade författare. Att tillgodogöra sig redskapen som Fredén skriver om, det vill säga det skrivna ordets hantverk tycker jag att jag behärskar ganska väl. Det är också hantverket som får min berättarlust att flöda. Detta upplever jag själv att jag utveklade som mest under mina år på universitet då jag både skrev och läste mängder av vetenskapliga texter. Jag kan lova att det också slank ner en och annan skönlitterär text under dessa studentår. Något som jag fortfarande behöver öva på är just svårigheten att skapa och driva fram en handling och ett innehåll som inte bara är ett lågt blogginlägg om mina egna upplevelser och tankar. (För övrigt, på tal om det här med att läsa, skulle jag aldrig komma på tanken att läsa någon annans blogg.) Att skapa en historia har jag lika svårt för idag som när jag satt i växthuset och skrev på deckare utan en tanke på hur jag skulle sy ihop det hela till en berättelse med början, slut och en röd tråd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar