Så fick det bli

Vi har bestämt oss för att inte behålla Lyssa. Det blir fortfarande bråk ibland hemma och vi vill inte utsätta hundarna för det eller hålla på att dela av hemmet eller behöva ha ständig koll på hundarna. Två starka tikar som inte riktigt gjort upp än och som kanske är lite för nära i ålder för att de ska hitta sin plats i flocken. Det var ett jätte svårt beslut först för Lyssa är en så rolig, härlig och gosig hund. Hon och Myra har ju också fantastisk kul ihop och mycket utbyte av varandra. Men nu när vi väl bestämt oss känns det rätt. När vi tog hem Lyssa hade vi så klart ingen aning om hur det skulle gå men jag kände att det var värt att prova. Vi har haft fantastiskt roligt under de månader vi har haft tillsammans och det har varit väldigt lärorikt samtidigt som det har varit tufft ibland. Myra och Lyssa har en otroligt stark vänskap och kärlek men som i alla relationer kan kärleken slå över och då blir det inte bra. Jag vet inte hur många gånger jag stått på en gräsmatta med ett stort leende på läpparna och sett dessa två springa runt och leka som galningar. Dessa stunder har det kännts så rätt tillsammans med de stunder jag tränat Lyssa i aguility, hunfparkour, drag eller cykling och fått ta del av hennes fantastiska energi. Allt detta fina har gjort att jag varit så inställd på att detta måste gå men sen kom jag till ett stadie där jag kände att jag måste ta ett beslut. Lyssa är ung och har fortfarande möjlighet att anpassa sig i en ny familj. Jag vill inte ta mer av hennes tid när jag känner på mig att Myra och Lyssas kärlek kanske aldrig kommer bli konfliktfri. Nu ska Myra få vara ensamhund ett tag och Lyssa flyttar tillbaka till uppfödaren som kommer leta nytt hem. Jag har kommit överens med min granne om att Myra ska få vara inne hos henne på dagarna tillsammans med hunden Olle. Vi turas om att rasta varandras hundar på lunchen och Myra slipper sitta själv såhär i början. Det kommer så klart vara en omställning för oss alla men tur är väl det att julledigheten stundar och vi kommer kunna spendera massa kvalitetstid med vår svarta diamant. Sen hoppas jag att Lyssa kommer till ett fint hem med mycket kärlek för det är hon värd. Fina Lyssa ❤❤

Tre hundar och en yxa

I helgen fick vi besök av Minna och hennes nya jack russel Presley. Minna och jag hade bestämt sedan länge att vi skulle vandra denna helg. Sebastian fick en yxa av mig då han fyllde år. Nu passade han på att följa med oss ut i skogen för att inviga den. Han hade önskat sig en sedan vi var iväg på buschcraft och överlevnadskurs så det var en lyckad present. 

Vädret var grått och regnet hängde i luften som det gjort hela veckan. Hundarna livade upp genom sin existens. Det är så roligt att se att de kom bra överens alla tre. Lyssa och Presley lekte i skogen. Lyssa tycker om att bli jagad och bjuder upp alla hundar hon lär känna till denna lek där hon springer runt i cirklar, gärna rnut något träd, och låter sig bli jagad. 

Yxan kom väl till användning när vi skulle göra upp eld. Jag hade tagit med mig några vedträn som vi högg upp och så var det bara att sätta fart på brasan. Det blev både korv och glutenfria pannkakor till lunch. Hundarna tyckte att det var en onödigt lång och tråkig rast så de var väldigt glada när vi till slut fortsatte vandringen som totalt bli en knapp mil.

Väl hemma tände vi fyr i kaminen igen och det blev en lug kväll med mycket slappande och värmande pumpasoppa.

Stigen där Movi gick vilse

Efter en helg på resande fot och med äventyr i Skåne längtade jag ut till en av våra favoritplatser här i krokarna kring där vi bor. Jag fick med mig Sebastian och Myra på en tur till Ågelsjön. Jag hade bryggt en termos the och packat ner den i ryggsäcken. Varför ta kvällsthet inne i soffan när en kan vara ute och njuta av kvällssolen.

Myra var så klart glad att komma ut. Hon hade massa spring i benen och for över stock och sten. Jag var glad att återse tallar, granar, blåbärsris, mossor och klippor efter all lövskog och böljande kullar i Skåne. All natur är vacker på sitt sätt. Skåne på våren är något aldelens magiskt som jag gärna upplever. Den blandskog som finns häromkring som jag även är uppvuxen med är dock mitt hem. Det är den plats där jag finner ro ända in i själen. 

Utflykten till Skåne gjorde något mer med vår familj. Vi har insett att livet är härligare med fler hundar. Inte ens Sebastian kan längre stå emot tanken på att ett sällskap till Myra skulle vara skoj för oss alla. Som vi sett att alla våra hundar samspelat med varandra i helgen. Och vilket härligt liv och rörelse det blir med fler fyrbenta. Myra är en helt underbar hund. Jag tror att hon utvecklats ännu mer under den tid hon varit själv. Hon är till freds med livet och är som vanligt både full av energi och lugn på samma gång. Men trots att Myra har energi så att det räcker och blir över så tycker jag att det är lite väl lugnt och tyst här hemma. Jag skulle trivas med lite mer liv, fler tassar att snubbla över och ett och annat lekskall. Men vi ska ha tiden också så det får vänta något år. Det är iallafall skönt att veta att våd båda har samma mål.

På tal om att vara fyra. Stigen vi gick på idag hade vi inte besökt sedan Movi gick bort. Det är två månader nu sedan hon lämnade oss. Jag tänkte extra mycket på henne idag, sist vi var på denna plats var då hon gick vilse och jag höll på att tappa bort henne på grund av att hon inte hörde när jag ropade och säkert heller inte såg så bra. Det var det första tecknet på hur gammal hon egentligen var samtidigt som jag imponerades av hur bra hon ändå tog sig fram i denna tuffa terräng men stenar och höga bestigningar. Lilla Movi hade aldrig orkat följa med på alla de utflykter som vi gör nu. Hon kastade in handduken i rätt tid, det kan jag känna samtidigt som jag saknar henne och minns alla fina stunder vi haft tillsammans. Movi var mattes hund men Sebastian saknar henne också. Myra hon är mer förälskad i husse. Hon är nog lika lojal till oss båda. Myra skulle inte lämna någon av oss i sticket men husse är ändå den hon vill vara mest nära om hon söker kärlek hemma i soffan och han är den som får mest pussar då han kommer hem. Movi hon brydde sig inte om att ha koll på någon annan än på mig. Så länge hon visste vart jag var så var hon nöjd. Hon sparade många steg genom att slippa springa fram och tillbaka och valla in alla. Där är det tur att Myras energi inte är någon bristvara för det tar på krafterna att hålla ordning på två människor.

Lerbad och blommande raps i Skåne

Kanottur i Skåne from Sebastian Estay on Vimeo.

Myra har sin familj i Skåne och den ser vi till att träffa minst ett par gånger per år. Denna gång blev det paddling tillsammans med mamma Hedda och syster Foxy samt deras övriga familjemedlemmar. 

Foxys husse Micke hade planerat en riktigt fin tur med start i Harlösa, på ån som rinner ut från Vombsjön mot havet vid Löddeköping. Han hade fixat kanoter, släp och chaufför till oss alla så att vi kunde ta oss till startpunkten och bli upphämtade vid slutet samt provpaddlat hela sträckan helgen innan för att vara säker på att den funkade. Så för mig, Sebastian, Christian och Kristina samt våra hundar var det bara att hoppa i kanoterna och börja glida medströms. 

Tanken var att hundarna skulle få arbeta lite genom att springa på gräset längs ån vissa sträckor medans vi människor paddlade. Vi testade det ett par gånger men det slutade bara med att hundarna hoppade i vattnet och simmade till oss i kanoterna. Vi märkte snabbt att våra kelpies hellre sitter stilla en hel dag i kanoterna bara för att få vara nära sina hussar och mattar än att få springa fritt och leka på kanten av ån. Kettledogen Brim var nog den enda som var så självständig så att han på riktigt njöt av friheten men han fick bara förtroendet att vara lös en kortare bit då han har selektiv hörsel och vi inte ville riskera att komma hem en hund fattigare.

Efter att ha fiskat upp storfångsten några gånger i form av våra kelpiesar som envisades med att komma tillbaka som boomeranger dröp det till slut av vatten i kanoterna. Vi fortsatte sedan att paddla framåt i trivsam takt medans solen bara blev varmare och varmare. Det började kurra i magarna och vi hade inte nått fram till lunchstället som Micke spanat in åt oss helgen innan samt hade ingen uppfattning om hur långt det var kvar dit. Vi hittade istället en väl duglig plats som bjöd på både skugga och vinda bänkar där vi kunde duka upp trangiakök till lunchens pasta med pestorätt. Efter att ha jäst en stund i skuggan efter maten hoppade vi i kanoterna igen, lagom trötta av både matkoma och sol. Några minuter senare gled vi förbi det lunchställe som Micke tänkt ut till oss. Där stod det i all sin prakt med raka bänkar och ett rejält bord. Så mysigt det såg ut där från kanoten.

Det dröjde inte länge innan Christian spanat in en sandstrand och snabbt paddlat iland för att svida om till badshorts. Jag tyckte det såg så härligt ut så jag letade snabbt rätt på mina badkläder som så klart låg längst ned i packningen under både mössa, vantar och regnställ. När jag kommit i mina kläder hade både solen gått i moln och Christian och hundarna hade omvandlat det som såg ut att vara en sandstrand till ett gyttjebad. Men hade jag sagt att jag skulle bada så skulle jag. Väntade jag bara tillräckligt länge vid vattenkanten så kunde nog både gyttjan lägga sig och solen titta fram. Sagt och gjort, tio, femton minuter senare tog även jag vårens första simtag i ån.

När vi lämnade strandkanten upplyste Mycket oss om att vi kommit ungefär en femtedel av sträckan på den planerade dagsrutten. Klockan var då runt tre på eftermiddagen och det satte sprätt på allas våra kanoter. Myra hade hittat en fin plats i fören på vår kanot och satt där som ett kuttersmycke precis som mamma Hade gjort på sin kanot. Jag hade efter det kämpat som bara den med att styra och det var inte förrän Myra hoppade över till sin systers kanot som jag märkte vad rakt vår kanot gick igen. Medans resten av gänget glidit fram i behaglig takt hade jag och Sebastian kämpat oss fram i zic zac mellan åns kanter. Lätta jag där bak med Sebastian och Myra där fram räckte för att vår lilla kanot skulle bli ostyrig. Jag och Sebastian som helt tappat självförtroendet där ett tag när det gällde paddling, Sebastian hade också provat rollen som styrman utan något bättre resultat, fick plötsligt ny fart och lät axelmusklerna jobba flitigt ett par timmar till i eftermiddagssolen.

Så närmade sig det svåra uppdraget med att hitta en tältplats. Vi skulle bara paddla förbi en väg och komma tillräckligt långt bort från den så att vi inte hörde ljudet, sen skulle vi bara paddla förbi en fabrik och komma så långt från den så att vi inte såg den. Sen sig jag en trevlig plats skymta bakom åns kant och Micke gick upp för att kolla för att konstatera att det var en tomt jag sett. Då skulle vi bara paddla förbi ett villaområde som aldrig ville ta slut. Sen kom vi till en sträcka där tåget gick förbi. Efter det kom vi till turens första lyft och vi fick packa ur kanoterna för att ta oss förbi en kvarn med tillhörande fors. Där blev det lite spännande för det var rätt strömt när vi skulle åka iväg igen så vi fick paddla med kraftiga tag rakt över ån och sen åka medströms nedåt.

Efter detta lyft och den lilla biten nedströms öppnade landskapet upp sig med ängar och gräs. Här kunde vi slå läger. Jag fick uppgiften att gå upp och reka på ett ställe och hittade jätte fint gräs att slå upp tälten på. Vi packade ur våra kanoter och Christian och Kristina var snabbast att få upp tältet. Lagom till att de satt ner sista tältpinnen stack två hästar fram huvudet bakom sitt matbås. Jag tyckte det var lite kul att få tälta i en hästhage men de andra tyckte att det inte var någon bra idé. Hästarna verkade vara snälla men hästägarna hade vi ingen aning om hur trevliga de var så vi packade ihop våra grejer igen och åkte över till andra sidan där det också fanns fullt med gräsängar och utan spår av djur.

Alla fick upp sina tält, förutom Micke som valde att slå läger under kanoten, och vi fisk oss en rejäl lägereld på några torra kvistar från en otänd majbrasa som stod där på ängen. Når de första regndropparna kom var det lagom att gå ock lägga sig. Myra somnade inom ett par minuter inne i tältet och var däckad fram till klockan sex på morgon då hon ville ut och rasta samt ta ett lekvarv med sin kära sister som sovit med sin husse under kanoten. Efter det var hon nöjd och kunde komma in i tältet för att sova ett par timmar till. Foxys husse hade vaknat med hjärtat i halsgropen då han hörde Foxy ringa runt och skälla innan han insåg att hon lekta med Myra och inte vallade runt på ett vildsvin där på morgonkvisten.

Dag två bjöd på moln och lite svalare väder. Något som våra soldränkta kroppar var ganska glada över. Den tur som väntade oss nu skulle bli än mer äventyrlig med fyra till lyft och mer medströmspaddling direkt efter lyften. När vi kommit igång och paddlat en stund samt gjort vårat första lyft gled vi förbi ett ställe där jag ropade högt att här hade det minsann varit jätte mysigt att tälta. Micke nickade glatt och så kom det vindskydd upp på höger sida som han hade haft som referens för nattens planerade stopp. Vi hade trott att vi inte kommit i närheten av den planerade turen i längd eftersom vi var så långsamma i starten men vi hade tagit igen det på slutet och låg kanske bara en timme efter i schemat då vi slog läger på kvällen. Rätt bra planerat iallafall och riktigt bra paddlat av oss amatörer.

Dag två blev som sagt ett större äventyr och med fler utmaningar. Lyften innebar en del planering gällande hur vi skulle bära och placera kanoterna för att sedan packa i dem igen och smärtfritt ta sig iväg i tur och ordning utan att någon kanot skulle sticka iväg på egen hand. Min och Sebastians kanot var lättast att bära men hade i sin tur inget snöre att binda eller hålla fast den i så den var en utmaning på det sättet. Men det var kul att få möjlighet att samarbeta och alla var taggade på att hugga i när det väl gällde. Ingen packning, kanot, hund eller människa skulle behöva lämnas därhän. Vi som gäng är en relativt ny konstellation, vi har bara gjort ett vandingsäventur tillsammans innan, som slutade i att tre av fem fick magsjuka, men vi insåg under denna tur att alla var duktiga på att samarbeta och att vi funkade väldigt bra ihop. 

Min stora lycka kom när vi mot slutet av turen paddlade förbi en strand, som denna gång faktiskt hade minst lika mycket sand som lera, och där den rann ut en klar kall bäck så att vattnet var extra friskt. Där tog jag turens andra dopp och denna gång skippade jag att leta fram några sura badkläder och jag fick moraliskt stöd av Sebastian och Micke som också hoppad i näck. Till och med Myra tog sig ett frivilligt sim ut till husse, Micke och Christian där de låg och plaskade mitt i ån. 

Så närmade sig resan sitt slut och vi var framme i Kävlinge som vi satt som det mest realistiska målet för vår kapacitet. Då detta var en resa i den goda matens tecken så kokade vi oss pasta till en rejäl sallad med massa gott som oliver, grönsaker, nötter och soltorkade tomater, när vi hivat upp kanoterna och väntade på att vår skjuts skulle komma. Jag och Christian åkte med skjutsen för att hämta våra bilar vid Harlösa och när jag satte mig ner i min egna varma bil för att åka tillbaka till Kävlige igen kände jag hur tröttheten från denna tur började komma krypande. Jag fick skruva på både AC'n och volymen på radion för att hålla mig vaken den tre mil långa resan tillbaka. När jag satt där och åkte tänkte jag på att vi paddlat på ganska långt iallafall. Ån var ju inte lika spikrak som vägen så det var nog ett antal fler kilometer än tre mil som vi paddlade, plus att vi tagit oss tid att både njuta, äta gott och arbeta med att lyfta kanoter över partier där forsen rinner.

Väl tillbaka hemma hos Christian och Kristina bjöds det på mera god mat samt ett välbehövligt bad i en veduppvärmd badtunna. Jag säger då det, en resa till Skåne kan aldrig bli misslyckad i detta sällskap. På lördagen hade jag och Sebastian vår hemfärd att se fram emot. Den tog vi som en utflykt den också så vi stannade till och åt på en restaurang med sjöutsikt i Vittsjö i norra Skåne, sen tog vi en tur ner till Vättern när vi närmade oss gränsen till Östergötland. Sverige är obeskrivligt vackert och vi har fått förmånen att se så många platser denna spirande vårhelg. Vi hade lyckades pricka in detta besök i Skåne när rapsen gått i blom och fälten lös gula. Till råga på allt fick vi med oss en hel kasse full med ramslök från Skåne. Så nu ska det tillverkas pesto, oljor och annat gott de närmaste dagarna och vi ska få känna smaken från denna Skåneresa lång tid framöver. Det måste jag säga blir ett mycket trevligare minne än den spysmak jag kändes munnen så fort jag tänkte på tält, skog och trangiakök efter vår senaste utflykt tillsammans.

Ett stopp vid Vättern på vägen hem.

Att bli tre

Du ska veta att det är tomt utan dig Movi. Vardagen är så enkel när vi inte behöver ta hänsyn till en hundpensionär. Men fy så trist och tråkig. Du gjorde inte mycket väsen av dig Movi. Men du tog stor plats iallafall. 

I helgen ska vi åka till Bränntorp och titta till stugan. Jag ser inte fram emot att åka dit utan dig. Du spenderade bara en sommar och en höst där men du hittade verkligen din plats i stugan. Jag kan inte tänka mig att gå in i stugan utan att behöva kliva över din svans när du ligger där på hallmattan och håller koll. Att inte se dig gå runt på tomten i godan ro och nosa. Men jag vet Movi att jag inte ska tänka så. Jag ska tänka på alla minnen vi har tillsammans. Jag ska åka dit och skratta åt minnet när jag och Sebastian varit ute och cyklat i flera timmar och svänger in på vägen utanför stugan och möter dig gåendes i lugn takt på vägen. Då när jag inte för mitt liv kunde begripa hur du tagit dig ut genom stängda dörrar och fönster. När jag sedan kom på att det din tidigare ägare sagt att dörrar alltid måste vara låsta när du är hemma själv faktiskt stämmer och du öppnat dörren själv när jag missat att låsa den på rätt sätt. Hur jag föreställt mig att Myra sagt till dig att du fick gå ut och leta efter oss medans hon stannade kvar i stugan för att hålla koll därifrån om vi kom. Och hur jag undrade vilka stigar du vandrat på när du gick runt och letade efter oss. Jag tänker att Myra måste ha varit stolt över dig när du faktiskt kom upp till stugan tillammans med din husse och matte. Du hittade oss aldelens utanför tomten.

Minns du Movi att du så sent som i somras gick 13 kilometer med oss runt en sjö. Vissa delar av promenaden var på grusvägar och stigar. Andra delar gick vi rakt genom skogen och genom ett väldigt besvärligt kalhygge. Du kämpade på hela vägen. En riktig ståltant var du. Vart jag än gick så följde du alltid efter. De sista månaderna var det jag som fick hålla koll på dig. Tänk att Myra var den som först märkte att du blev dålig. Jag och Sebastian tyckte att hon var så taskig mot dig den senaste tiden. Men nu förstår vi att hon inte heller hade det lätt. Att se sin stora förebild bli sjuk och närma sig slutet. Hade jag förstått då det Myra försökte säga, att du var så svag som du var fast du inte visade det, då hade jag gjort mycket mer för att din sista tid i livet skulle bli ännu bättre. Men det är som det är. Jag är iallafall glad att jag hann säga hejdå till dig. Du blev ju dålig när jag var på jobbresa i Finland. Jag var så ledsen när jag kom hem och och såg dig. Du såg inte alls ut som du brukar. Trots att du knappt hade ork att lyfta på huvudet så viftade du på svansen när jag pratade med dig och klappade dig. Du ska veta Movi att jag grät massor. 

Men du ska inte vara ledsen för oss. Vi har det bra jag, Sebastian och Myra. Myra är en tuff tjej. Hon förstod direkt när vi kom hem efter att ha ta tagit adjö av dig att du inte var med oss tillbaka i bilen. Myras glädje och energi hjälper mig och Sebastian att leva vidare, även fast det är tomt utan dig. Jag tänker att du har gett Myra så mycket. Det är tack vare dig som hon är så trygg. Hon har haft en lugn och klok förebild, du hade så mycket erfarenhet av livet. De flesta som möter Myra skulle inte säga att hon är lugn, när hon är ute och går, när hon tränar, leker med andra hundar eller hälsar på andra människor, då är hon den energiska Myra som både du och jag känner så väl. Men jag tycker ändå att den lugna Myra som du och jag känner från här hemma har blivit ändå lugnare sedan du lämnade oss. Nu är det Myra som måste vara de vuxna hunden i huset, hon skärper sig mer till exempel när vi ska ner för trappan fast hon är exalterad över att komma ut. Nu när du inte längre har koll på vad som händer i köket ser jag oftare Myra stå där och bara vänta på att något ska falla ner. Förut sprang Myra alltid och lade sig i soffan när vi kom in, hon låg i bakgrunden och tittade med sina skarpa ögon och du var den som höll ställningen genom att bara stå och titta och vänta på att något skulle falla ner eller kanske på en klapp. Myra hörde direkt när du hade fått något gott, då kom hon springande som en raket men det var inte hon som utförde det stora jobbet med att hålla vakt. Den rollen får hon testa på nu.

Det är en omställning att bli tre efter att vi har varit fyra. Men det kommer att gå bra. Jag och Sebastian kommer hålla minnet av dig levande. Vi ska också göra allt för att fånga vardagens äventyr och göra saker som vi tycker är roliga. Våren är på intåg, kvällarna är ljusare och det droppar från taken. Det är lättare att leva nu. Jag har tänkt på det Movi och jag är glad för att du valde att lämna oss på våren. När solens strålar får nytt liv att spira under snön, då är det lättare att bära sorgen och att se framåt mot det liv och äventyr som väntar på att bli upplevda.

Lekträning i parken med Myra

Ett väldans drag

Ikväll fick Myra köra drag med sin favoritdragkompis. Både jag och Nellie började med att ramla i en kurva när Myra inte riktigt hade koll på höger och vänster och Nellie hade inte koll på hur hon skulle svänga. Efter det blev hundarna reserverade ett tag och ville inte dra så mycket. De fick springa fritt vid vår sida mendans jag och Nellie övade på att skata. Hundarna vande sig snabbt vid ljudet av skidor och insåg att de inte var så fariga iallafall. Vi provade att dra igen och då gick det med en väldans fart. Vi körde hela tiden korta vändor med hundarna när de drog och varvade det med egen träning. Jätte kul var det att både bli dragen och att få kämpa själva i spåren. Jag ramlade ett antal gånger i de hala och spåriga spåren och jag kan säga att det var ganska hårda att ramla i. Mina knän som dunkat ner i asfalten förra veckan då jag var dum nog att cykla över hala spårvagnsspår blev inte speciellt glada över att få dunka ner i hörd snö ikväll. Men mycket får de tåla knäna när resten av kroppen får ha det kul. Jag var inte heller den enda som ramlade många gånger idag och inte heller den enda som hade skoj.

En aldrig sinande källa av energi

Hur ska jag sammanfatta denna vecka. Så många känslor, upp och ner. Det började med att Myra röntgade sina höfter på tisdagen, kom hem och var inte sig själv på hela dagen. Trött efter sprutan hon fick för att somna och ligga still på söntgen. Så konstigt det var att få hem en Myra som vi inte kände igen.

På onsdagmorgonen vaknade jag tillsammans med en Myra som var sig själv igen. Sprutan hade gått ur kroppen och hon sprang och lekte i parken som vanligt på morgonpromenaden.

På onsdag efter lunch ringer Sebastian mig när jag är på jobbet. Hans röst är inte som vanligt. Det har hänt Myra något, hon föll ihop under promenaden, blev spänd i hela kroppen, skrek och bajsade på sig. Jag bad Sebastian ringa veterinären vi var hos igår. Så blev jag tvungen att själv fortsätta jobba.

Efter det följde samtal med veterinärer, jag frågade alla jag kände om råd och några till. Några svar fanns inte, ingen kan med säkert säga vad ett anfall beror på. Rådet jag fick av veterinär var att ha Myra under uppsikt de första dagarna och sen bara hoppas att det var första och enda gången. Myra fick vara hemma hos sin favoritkompis och granbe ett par dagar medans jag jobbade och Sebastian studerade.

De första dagarna var jobbiga, alla kontakter, all oro. Min kropp och min hjärna var inte riktigt med mig. Till råga på allt ramlade jag på cykeln på vägen tillbaka till jobbet efter lunchen på torsdagen. Jag sneddade över ett par hala spårvagnsspår, halkade och föll med båda knäna rakt ner i asfalten. Ett par människor som såg mig kom fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag tackade och sa att det gick bra, reste mig och fortsatte till fots, haltande till jobbet. Där och då kände jag att det varit så skönt om jag kunnat gråta en tår. Efter all spänning jag känt så var smärtan i knäna helt förlösande. Men jag skulle möta upp en kollega bara någon minut senare och sedan hålla vägledning för en grupp. Det fanns ingen tid för att släppa fram inre sorger.

På torsdag kväll skulle jag ha kört spinning med Sebastian men jag stannade hemma eftersom jag ville vila mina ömma knän. Till tonerna av Arcade fire gjorde jag egen styrketräning och konditionsträning utan hopp. Jag kände att träningen blev som en terapi och en frison från alla tankar. Efter träningen tillät jag mig att känna sorgen som legat och tryckt i bröstet. Tanken på att Friska Myra kanske var sjukt, och ovetskapen om vad som egentligen hänt och om det skulle komma tillbaka.

Efter det var det bra. Jag hade redan innan bestämt mig för att inte oroa mig, men på något sätt behövde jag få oroa mig lite innan jag gick vidare. Myra fortsatte att vara sitt vanliga jag. Busig, sprallig och lekfull ute. Lugn och trött hemma. Eftersom torsdagen och fredagen varit väldigt lugna bestämde jag mig för att vi skulle leva som vanligt till helgen, så klart med ett extra öga på Myra om hon skulle visa teckningen på trötthet eller på annat sätt bete sig konstigt.

På lördagen åkte jag skidor med några jobbarkompisar, varav tre var från Syrien och aldrig provat på skidor förr. Jisses vad roligt det var att få dela denna stund med dem, och vad de uppskattade att komma ut. Myra fick beskåda det hela på håll tillsammans med en annan hund och hennes husse som lånat ut sina skidor till en av killarna. Efter det åkte jag och Myra till Brukshundsklubben för att köra lite drag tillsammans med Dragundsport Norrköping som bestämt träff för åkning idag. Jag kände att en aldrig vet hur länge snön ligger så jag ville passa på.

Myra och jag tog det lugnt i dragspåret. Hon tog rygg på några hundar då hon blev omkörd och fick då fart en stund. Annars tyckte Myra inte att det var så roligt att springa ifatt okända människor och okända hundar. Hon saknade sin husse som brukar vara hare samt sina bordercolliekompisar som hon dragit med. Medans Myra fick vila i bilen passade jag på att skata några varv. Det är riktigt jobbigt att skata, speciellt när en har fel skidor, för korta stavar och valla på skidorna. Men bra träning var det hur som helst.

Myra fortsatte att må fint efter den korta träningen så jag besämde att hon skulle få hänga med på söndagens skidtur. Hellre att hon är med oss än att hon ligger hemma själv utan uppsikt, tänkte jag. Och att jag också Sebastian skulle stanna hemma en vinterdag när snön väntar på oss i skogen var det inte tal om. Eftersom vi skulle köra i färdiga spår tänkte jag att det blir en bra träning för Myra att gå vid sidan av spåren, något som vi började öva på senaste helgen vi åkte skidor ihop.

Myra skötte sig fint i spåren. Det hände att hon kom in i skidspåret ibland, men hon flyttade på sig så snart jag sa till henne. Annars sprang hon i mitten eller vid min innersida. Vi fick en hel del möte och blev omkörda ibland. Det var ingen som gnällde över att jag hade hunden med mig i spåret som tur var. Myra sprang ofrast rakt förbi mötande åkare. Ibland flyttade hon sig till innersidan då hon tyckte att mötet kom för nära inpå.

Att få vara i en vinterklädd skog, åka skidor tillsammans med Sebastian, Myra och glada vänner i roliga upp och nedförsbackar är bland det bästa som finns. Att se Myra i sitt rätta jag när hon flyger fram i nedförsbacken så att snön ryker bakom benen på henne. Det är underbart.

Att sedan komma hem och se henne sträcka ut sig i sin bädd och vara så där skönt trött och avslappnad. När favoritkompisen och grannen sedan kommer hem till oss för att dricka the och Myra blir helt till sig av lycka. Efter att sedan ha vilat ännu mer och vi går ut på kvällsrundan i parken och Myra bara springer runt runt, skäller och försöker få igång grannens hund för lek. Då vet jag att Myra mår bra. Att inte ens en mil på skidor tagit slut på hennes dagsdos av krafter, då är Myra som hon ska vara, helt outtröttlig med en aldrig sinande källa av energi. Detta är något jag kommer uppskatta till djupet av mitt hjärta, nu ännu mer än förr.

Draghundsport Norrköping

idag testade jag och Myra att åka med de andra hundarna i Draghundsport Norrköping. Det gick bra, Myra fick börja försiktigt med ett par varv och sen tittade vi mest på. Hon fick energi då hon blev omkörd av andra hundar eller i kurvan då jag gav henne ett kommando. Men Myra tycker bäst om att ha husse som hare eller köra dram tillsammans med sin hundkompis som hon känner väl. Det var lite konstigt att ta rygg på okända människor och hundar tyckte Myra men en bra början var det iallafall. När Myra vilade i bilen fick jag passa på att öva skating. Jag fick lära mig att det finns egna skidor för skating som är mer bågformade och som inte ska vallas med fästvalla. En ska också ha längre stavar till detta. Tänk att det krävs olika utrustning till allt. Får jag tillfälle ska jag testa ett par sådana skidor framöver.

Nybörjare i spåret

Idag lärde jag och ett par andre vänner våra jobbarkompisar från Syrien att åka skidor. De tyckte att det var jätte roligt och det tyckte jag med.

Dumma förhastade-beslut-jag

Nu var det länge sedan det brann i stugan i Bränntorp. Länge sedan vi var där över huvudtaget. Vad ska en göra på landet mitt i vintern när det inte går att elda?

Jag ska dela med mig av ett av mina misstag som är så typisk jag. Såhär funkar det ofta för mig. Ska jag göra något, som typ fixa en reservdel till en trasig kamin, så kan jag gärna dra ut på det lite för det är så tråkigt att ta tag i det. Men när jag väl har bestämt mig ska det fixas på en gång, helst igår.

Här i veckan övningskörde jag och Sebastian till Eldabutiken för att beställa en reservdel till kaminen som gick sönder i julas. Det är en rökhylla och jag hade ringt innan och kollat upp att det fanns reservdelar som passade. För att det skulle bli rätt model åkte vi till butiken och visade resterna av vår spruckna rökhylla som låg i en stor kasse. Jag slända upp skrotet på disken i butiken och butiksägarna identifierade ganska snabbt vilken hylla det var. Vi pratade lite allmänt om hur vi skulle installera denna och andra skötselråd kring kaminen, så tog jag och Sebastian med oss vår kasse med rökhyllerester och körde hemåt igen.

Här kommer min impulsiva, snabba-beslutsnärv in och bestämmer sig för att när vi nu har beställt en ny rökhylla och lyckats identifiera vilken reservdel vi behövde så slänger vi det gamla skrotet som ligger där i en kasse och bara är en hög med stendamm och trasiga bitar. Så jag öppnar locket till soptunnan och hivar ner hela innehållet i kassen. Sebastian undrar lite försiktigt om jag inte tror att vi behöver skruvarna som också låg där och skräpade. Stark och beslutsam som jag är så säger jag att det lär ju följa med grejer i den nya satsen vi beställt. Tänk så enkelt det var tänkte jag, konstigt att vi väntat hela januari på att få denna detalj fixad.

Så ringer telefonen dagen efter. Det är kvinnan på Eldabutiken som låter informera att hon fått nya uppgifter om att rökhyllan till vår kamin, som är den äldre av tre generationer inte längre tillverkas. Men hon har fått måtten på stenplattorna så vi kan köpa några större och såga till själva. Så jobbigt det blev helt plötsligt tänker jag men då har jag fortfarande inte fått den information som ska komma här näst. Så ni sågar och borrar hål för skruvarna så att ni kan sätta ihop de två hyllorna med det metallfäste som satt på de hyllorna ni hade kvar sedan innan.

Ja där kom det. Vi skulle enligt den nya informationen behållt både skruvar och metallfäste som åkte ner i soporna av bara farten tillsammans med de andra skrotet. Det hade tydligen varit en självklarhet som inte behövde nämnas. Ett litet hopp tändes hos mig och jag for ner till soptunnorna för att kolla om skrotet låg kvar sedan gårdagen. Så klart, om nu tunnorna töms en gång i veckan, så hade sopbilen lyckats tajma in att tömma dem idag på förmiddagen. Skiten var inte kvar. Och nej, denna reservdel tillverkas inte längre, så även metallbiten som håller ihop hyllorna. Nu skulle vi inte bara såga i pressad sten efter mått som kvinnan i butiken servat mig med att ta fram, nu skulle vi även gå till en smed och låta återtillverka några metallskenor som vi eventuellt inte ens hade några mått på. Kvinnan i butiken skulle kolla upp om måtten fanns att ta fram och återkomma.

Jag förstår att denna fråga inte är speciellt stor för mänskligheten men för mig började det kännas oövervinneligt. Från att ha beställt några reservdelar och tro att det var klart till att hålla på att såga och kontakta smed och vet vad så började ett nytt snabbt beslut formas i min hjärna. Är det inte bättre att bara göra sig av med den gamla kaminen och installera en ny. Köper jag en kamin från butik kanske det till och med ingår installation av den. Då slipper jag lyfta ett finger. Sebastian tyckte att det kanske blev lite väl dyrt, tio till femton tusen istället för att betala någon tusenlapp för reservdelar. Nej det är klart, det är ju en hel kelpie började jag fundera. Så kom skämtet till oss: vill du ha en kamin eller vill du ha en kelpie? Sebastian var väldigt övertygad om att han hellre vill ha en kelpie (i framtiden) än lägga pengar på en kamin. Jag kunde inte annat än hålla med. Köper vi en till kelpie kommer Myra leka med den hemma i vardagsrummet så att det slår gnistor. Då behöver vi iallafall ingen kamin. Ja det var ju tur att vi kunde lätta upp stämningen lite där hemma mitt i allt elände.

Ett par dagar senare ringde telefonen igen. Kvinnan i butiken hade nu tagit reda på måtten även till stålskenan så det skulle inte vara så svårt att låta en smed göra en ny. Jag tror hon hörde tröttheten i min röst närjag frågade henne om tips på smeder, jag har ingen aning om hur sådant går till, så hon erbjöd sig att själv ta kontakt med en av de smeder hon brukar använda och kolla om denne kan återtillverka reservdelen. Jag tackade och bockade för det erbjudandet och lade på något lugnare inombords. Stackars kvinnan i butiken har fått lägga halva arbetsveckan på att kolla upp reservdelar till vår kamin, men jag tror att hon vill gottgöra det faktum att det hon sett som en självklarhet, att behålla skruvar och metallskenor, inte var det för mig. Nu är det bara att bita i det sura äpplet och fullfölja denna uppgift med gott tålamod.

Nog kommer det att dröja några veckor till innan det brinner i kaminen igen men jag tror iallafall att vi kan bespara miljön den bördan att inte byta ut en nästan fullt fungerande kamin och slänga den på tippen. Det hade ju känts enormt onödigt.

Ja kära läsare, om ni lyckats ta er till slutet av denna text får jag tacka för uppmärksamheten. Jag kan berätta att denna kamin har upptagit mina tankar hela veckan och det har veklingen inneburit blandade känslor. Men jag får ta konsekvenserna och gå den otroligt långa vägen runt ett hinder bara för att jag alltid ska vara så jäkla snabb.

Värma upp stugan lite #pålandet #istugan

Ett inlägg delat av Jennie-Sebastian (@jennieseba) 2 Dec 2017 kl. 2:26 PST

Det var kallt i stugan #120fps #slowmotion #fireplace

Ett inlägg delat av Jennie-Sebastian (@jennieseba) 27 Okt 2017 kl. 10:45 PDT

Skridskor i massor

Idag blev det en härlig tur på sjön Östjuten i Rejmyre. Solen sken och isen var nästan toppen, förutom några ställen med överis som bidrog till några fall i gruppen. Jag är rätt lätt och kommer lindrigt undan i dessa förhållanden så jag stig upp på benen under hela turen. Fem och en halv timme var vi ute inklusive ett par pauser som inte var så långa tack vare Cathrin Konrad som är min överkvinna vad gäller rastlöshet. Så snart alla svalt sista tuggan korv eller precis var på väg att dricka ur kaffetåren stod hon färdig klädd med ryggsäck och allt och klappade i händerna, reflexmässigt, inte för att medvetet stressa på. Jag tyckte att det var toppen. Jag har länge efterfrågat lite mer effektiv skridskoåkning i grupp fyra, jag vill nödvändigtvis inte åka längre sträcka bara för att jag inte vill lägga extra mycket tid på raster eller att stå och prata på isen. Nick Konrad gjorde sin första självständiga tur som ledare, någon som jag tycker att han gjorde jätte bra i ett tempo som passade mig.

När vi kom hem tog jag ut hundarna i skogen. Efter så många timmar på skridskoisen var benen rätt trötta men det var iallafall skönt att få sträcka ut musklerna i skogen och som vanligt är det roligt att se mina fyrbenta vänner få sin motion och frihet. En timme var vi ute med blandad promenad och lek. Så när jag kom hem för att göra middag och sen sjunka ner i soffan var jag rätt rött. Tur då att Sebastian redan handlat och förberett efterrätten.

Träning i massor

I tre veckor har jag tränat på gym, mestadels gruppträning med fokus på kondition. Jag har läst att det är bra för hjärnan och bygger upp ett försvar mot stress. Dessa argument räcker för mig. Jag tycker om att röra på mig men inser att promenader inte räcker. Hela hösten har jag bara promenerat då jag skadat min vad och inte kunnat springa. Någon månad innan jul var jag hemma från jobbet ett par dagar, av okänd anledning, men jag misstänkte att det var stressen som kommit och hälsat på. Så efter att ha läst denna bok "Hjärnstark, hur träning och motion stärker din hjärna" förstod jag sambandet mellan det jag kände i min kropp och avsaknaden av motionsträning under hösten.

Jag gick och köpte mig ett årskort på Friskis, nya inneträningsskor och snart också spinningsskor. Tre gånger i veckan har jag lyckats träna hittills. Och ja, jag mår prima. Jag sover gott på nätterna och vaknar pigg och utvilad. Det känns skönt att ha fått in en rutin på att träna. Fortfarande är det fruktansvärt jobbigt att köra spinning, det som jag nu fastnat för, men det är otroligt effektivt. Och skonsamt mot min skadade vad.

Så kom snön och skidorna åkte fram direkt. Nu har jag åkt skidor varje dag sedan i lördags till idag tisdag. Så där ett par veckor in i träningsrutinen ville jag inte tappa den så jag har också fått in ett par spinningpass dessa fyra dagar. Skidorna blir mest som en utflykt med hundarna och vänner, inte så mycket kondition förutom igår när jag och Sebastian åkte åtta kilometer i hyfsat bra tempo på Söderköpings golfklubb.

I lördags efter ett par lugna timmar ute på skidorna städade jag och åt mat innan jag skulle iväg och träna. Efter maten vilade jag på soffan och somnade till. Vaknade tjugo minuter innan passet började. Kastade ner kläderna i påsen och cyklade iväg. Hade knappt vaknat när jag satt där på cykeln och trampade. Då insåg jag att klarar jag detta så klarar jag även att träna på morgonen. Det gjorde jag och imorse körde jag mitt första morgonoass klockan kvart i sju. I boken Hjärnstark skriver Abders Hansen att de som tränar på morgonen har lättare att lära sig saker under dagen. Jag känner inte igen mig i den känslan. Min hjärna var trött hela dagen och jag var konstant hungrig trots att jag åt flera gånger.

Nu på kvällen hade jag lovat en kompis att vi skulle åka skidor med hundarna. Jag hade egentligen inte återhämtat mig från morgonträningen men tänkte att en skidtur mer är som en promenad. Vi hade jätte kul i skogen. Myra drog mig med en jäklans fart. Så bra att träna drag med en annan hund som peppar Myra att dra. När hon dragit runt på mig en stund fick hon springa fritt och jag åkte själv. Jag älskar att åka skidor och tyckte det var faktiskt skönt fast jag egentligen var trött i kroppen. Det blev en kort tur idag men ändå skönt att komma ut.

Efter middagen ikväll var jag helt slut. Imorgon åker jag till Stockholm med jobbet men jag orkade inte packa. Sebastian fick ta disken. Han sa att jag får ta och träna lite mindre så att jag orkar hjälpa till. Nu ska ju snön tina bort så det blir ju mindre naturligt. Om dessa fyra dagar med snö kommer vara de enda denna vinter har att bjuda på så har jag iallafall utnyttjat dem maximalt.

Nu ska jag sova med en Myra bredvid mig som är lika nöjd och trött som jag. Det jobbiga med att börja träna tänker jag är att jag måste lägga om mina kostvanor. Jag vill ju inte gå runt och vara hungrig hela tiden som jag varit idag. Det samma gäller för Myra. Hon får massor av mat nu och hon springer bort vart enda gram.

Draghunden Myra

Så kom snön och jag fick möjlighet att ägna mig åt det jag gillar allra bäst. Ta med mig underbara människor och hundar på en tur i det vita landskapet. Jag har länge väntat på att få köra drag med Myra på skidor. Idag passade jag på att prova. Med pepp från husse Sebastian och Myra bästa hundvänner gick det galant. Vi körde bara korta sträckor drag för att inte trötta ut våra hundar och för att de ska tycka att det är kul. Mestadels sprang hundarna fritt på den plogade isbanan samt i snön.

Vi mötte många skridskoåkare längs vägen. Skridskoåkare är verkligen ett tillåtande släkte som verkar gilla djur. Det var bara glada miner när de åkte förbi våra lösa hundar. Flera stycken påpekade att vi hade fina och lydiga hundar. Jag kan inte annat än hålla med. Hundarna skötte sig galant. När vi fick ett åkande möte bad vi hundarna gå åt sidan och så väntade de in sitt möte i snökanten innan de sprang vidare.

Eftersom vi började med att göra egna spår spelade det ingen roll vart hundarna sprang. Efter ett tag kom vi in på ett par spår som någon annan spårat. Jag passade då på att lära Myra att inte springa i spåret. Det tog mig bara några minuter och en fyra tillsägningar innan hon förstod att hon skulle springa vid sidan i snön och inte i spåren. Myras hundvänner Moa och Leo behövde inte ens en tillsägning för att förstå. De insåg ganska snabbt att Myra inte fick springa i spåret så de valde efter ett tag också att hålla sig på sidan. Jag är så tacksam över att ha med hundar på utflykter som denna och att hundarna så lätt lär sig vart de får vara och inte.

Movi fick vara hemma denna dag. Sebastian åkte skridskor och kunde därav låna ut sina skidor till Moa och Leos matte Nellie. Nellie som inte åkt skidor sedan hon var barn hängde med jätte bra. Hon blev så frälst så att vi åkte raka vägen till en sportaffär efter denna tur för att titta på ett skidpaket till henne.

Det var också roligt detta med att Sebastian åkte skridskor. Han åkte snabbare än oss som hade skidor och tog små egna turer för att komma tillbaka och hälsa på oss ibland. Myra försökte hänga på Sebastian i början men insåg att hon inte kunde ha koll på oss alla och valde att vara med mig och de andra hundarna. I början av dagens tur trodde Myra att alla skridskoåkare hon såg på håll var husse. Efter ett tag insåg hon att hon inte behövde vara orolig när husse försvann för han kom alltid tillbaka. Hon lärde sig också att urskilja husse bland mängden av skridskoåkare och vilken fantastisk fart hon fick när hon såg honom på håll och satte fart efter honom. Då spelade de ingen roll att hon redans sprungit, lekt och dragit i flera timmar. Kraft att springa fram till husse för att sedan vända om tillbaka till matte finns alltid.

Jag tackar vädret och mitt fina sällskap för denna dag och hoppas på att detta bara är början på en lång vinter.

Älgsjön och Fläten med Myra

Skridskotur i skogen

Två hundar, två berättelser, en utflykt

ÖMyra: När vi började promenaden var det ett par kvinnor som gick bakom oss som vi släppte fram för att de gick snabbare. Myra kom i vanlig ordning på inkallning och satte sig vid sidan av stigen så att de kunde gå förbi. Sen fick Myra ett frikommando och vi fortsatte gå. Jag påminde Myra om att hon skulle gå sakta då hon var på väg till kvinnorna framför oss. De vände sig om och skrattade lite när de hörde att jag fick påminde Myra om att hon hörde till vår grupp och inte till dem. Myra insisterade dock på att tycka att dessa två var lite roligare än oss andra och att de gick i ett tempo som passade henne bättre. Så hon smög fram och lade sig i snyggt sidogående precis emellan dessa två främmande kvinnor. Så gick hon där mellan dem och bildade en perfekt enhet i några meter fram till att jag och mitt sällskap svängde in på en annan stig. Då kom Myra som ett skott på inkallning.

Movi: Movi gick bort sig i skogen idag. Hon hamnade lite efter och tittade rakt på mig men såg mig inte. Så valde hon att gå ner för berget istället för uppför mot oss. Jag gick efter henne och ropade. Jag gick tillbaka till grusvägen vi kom ifrån. Inget. Så gick jag upp mot berget igen och såg Movi långt bort i skogen vid sidan av berget, där vi alls inte gått. Jag ropade och gick emot henne. Jag kom rätt nära innan hon hörde och såg mig. Så glad hon blev. Halvt döv, halvt blind. 14 år men med livsgnistan kvar. Ska Movi var lös måste jag ha stenkoll på henne hela tiden. Ombytta roller, hon som alltid haft sån koll på mig.