Om tiden

På tåget till Södertälje. Klockan 20:09 en lördagskväll. Vi skulle till Norrköping och vi skulle ha varit hemma för en halvtimme sedan.

Dagen började med glädje över snö och en lugn morgon då jag satt  klockan två timmar innan vi skulle åka till Eskilstuna på marknad. Som det alltid blir far jag och Seba i ilfart på cykel till stationen. Jag en minut innan då jag cyklar lite långsammare och han en minut efter då han alltid blir kvar i hallen och väljer vantar eller något. Tåget väntade på stationen när vi kom fram, jag fick stanna det några sekunder för att vi båda skulle hinna på.

Då var allt bra. Vi var på väg och vi skulle komma fram som planerat för att gå på julmarknad med Sofie och Liam. Jag blir alltid lika irriterad när vi inte är i tid.

När jag var yngre var jag i god tid till allt. Minst tio minuter. Till och med i skolan stod jag och väntade tio minuter innan lektionen för att inte komma försent. Jag var alltid den som höll tempot om vi skulle gå från en byggnad till en annan.

Nu sitter jag här på tåget till Södertälje och har fuckat up tiden en andra gång idag. Vi skulla ha åkt hem till Norrköping redan kl 18. Det blev som vanligt brottom och vi sprang till stationen. Kom fram några minuter innan. Väntade i kö och köpte biljetter. Tåget rullade när vi kom upp på perrongen. Sista direkttåget hem. Biljetten betald. Missad med några sekunder. Arg igen. Vad kan vara så svårt med att passa tiden? Vad har hänt med punktliga mig?

Jo detta; jag har efter mina år i grundskolan rest och bott utomlands och faktiskt blivit mer avslappad inför tiden . Ibland. Att vara sen stressar också. I mitt jobb kan jag flexa på morgonen. Behöver sällan passa en speciell tid. På själva jobbet är jag usel på att passa tider då jag alltid vill göra och avsluta massa saker innan jag ska iväg på ett möte. Varje minut ska fyllas. Dock är jag bra på att fika. Men jag har alltid koll på klockan. Jag vet varje minut jag är för sen och spelar inom marginalerna. Däremot delar jag mitt liv med Sebastian. En sydamerikan med sydamerikansk tidsuppfattning. Om det nu finns någon tidsuppfattning alls i Sydamerika. Det är härligt att vara avslappnad inför tiden. Men tåg väntar inte. Det finns dock två hållpunkter där Sebastian aldrig tar miste på tiden. Det är då han har tvättid eller ska på pass på Friskis och Svettis. Då vi väntar på tåget övar vi på hur denna precision kan appliceras på övriga hållpunkter i livet.

Nu har vi kommit så långt som till Södertälje. En och en halv timme ska vi vänta på anknytande tåg. En halvtimme mindre än vi fick vänta i Eskilstuna.

Detta blev en konstig lördagkväll. Hem kommer vi alltid. Och vad är en förlorad tågbiljett? Det är relationen med tiden som ger mest intryck från dagens äventyr. Hur många tåg ska vi behöva missa innan vi lär oss? Kan samhället anpassas så att vi medborgare slutar med att pressa in aktiviteter i redan tajta scheman? Går det att någonsig lära om en sydamerikansk uppfattning om tiden? Om inte, kan jag träna bort den ilska som väcks inom mig när våra olika uppfattningar inte lyckas samarbeta och vi misslyckas. Det är ju bara tiden det handlar om. En klocka som tickar. Så banalt. Inget viktigare än det.