Jag ägnar en tanke åt hundarna i Tubul, den ödelagda fiskebyn i södra Chile. Trogget väntar de utanför sina hus som förstördes av tsunamins vågor.
"Vovven, matte och husse kommer inte komma hem. De inväntar den kyliga regninga vintern i katastrofläger utan rinnande vatten och med brummande elgeneratorer. Gå och värm dem där istället", vill jag säga.
Men på grund av sjukdomsrinken är det försent för lilla vovven att flytta in till det provisoriska hem som byggts upp av återanvänt virke samlat från den försörda byn. Hon har redan ätit för mycket av köttet från de djur som aldrig hann ifrån de starka vågorna havet kastade upp över fiskebyn. Så där kommer hon att få stanna bland djurkadaver och husskelett tills hon själv blottar sna revben för solens oskyldiga strålar.
Text: Jennie Åström
Foto: Sebastian Estay och Jennie Åström
2 kommentarer:
Hu,jag gråter av medlidande då jag ser dessa stackars trogna djur. De är så enormt trofasta och kan ju inte förstå vad som hänt husse och matte.
buhuuuhuhuuu. Hemskt när liv far illa, men hemskast när djur och barn gör det för de är så oskyldiga!
Skicka en kommentar