En skakande natt i Chile

Klockan är 03.34 på morgonen den 27 februari när mitt hus börjar skaka. Jag och min vän väcks ur en trygg sömn. Utanför fönstret är det stjärnklart. Fullmånen lyser. Jag har bott i Chile i dryga sex månader. Vid det här laget har jag vant mig vid att de jordskalv som kommer då och då. Men denna gång fortsätter det att skaka utan uppehåll. Jag ligger på helspänn med blicken i taket.

Min vän ropar att vi måste gå upp och drar med mig till dörrposten. Där står vi och väntar in de hårda skakningarna som aldrig vill sluta. Golvet fylls med cementdamm och min kropp med adrenalin. Jag väntar på att huset ska falla samman men när skakningarna 57 sekunder senare slutar står det forftarande kvar. Här i Valparaíso byggs de flesta husen för att kunna klara jordbävningar. Många är de hus som skakat sig igenom de historiska jordbävningarna under åren 1960 och 1985. Denna var den näst starkaste under tiderna med mätta 8,8 grader på Richerskalan i des centrum i södra Chile.

En stor klump av rädlsa och förvåning efter att ha slitits upp ur min nattsömn fyller min kropp när skakningarna slutat. Känsla av hur det kan kännas att vara krigsflykting fyller mig. Att vakan upp mitt bland brinnande bomber och krigsskott. Men mitt halvsovande medvetande har svårt att inse att det som hänt också är verklighet. Att det under detta skalv kom att omkomma över 700 personer i det avlånga landet Chile.

Från det öppna fönstret i rummet bredvid mitt strömmar ljuden från gatan in. Någon ropar efter en borttappad vän. En annan ropar skämtsamt: ”Om vi dör kommer vi att dö tillsammans”. De flesta människor som rör sig där nere kommer från gatans lokala pubar och dansställen. Jag har svårt att föreställa mig skräcken av att befinna mig få ett fullsatt dansgolv när skakningarna börjar.

Dagen efter fylls stadens telefoncenter av människor som söker kontakt med anhöriga. Lugnande ord om att allt är bra cirkulerar i luften tillsammans med delgivandet av de enga upplevelserna. Jag inser nu att det verkligen är en jordbävning som dragit genom Chile. Via radion sprids informationen om dess styrka och var den slagit hårdast. Morgontidningarna har ännu inte hunnit skriva om nyheten.

Jag försöker ringa min familj i Sverige men möts bara av upptagetton. Samtliga kiosker och affärer tappat kopplingen med mobiltelefonnätet så mitt saldo kan jag inte fylla på. Strömmen är bruten och det finns inget internet. Vid niotiden på kvällen kommer jag äntligen fram till min mammas telefon. Hon tar lättat emot mitt samtal.

Inte förrän jag åter får internet på eftermiddagen den 28 februari inser jag hur oron spridits till mitt hemland. Min facebooksida fylls av uppmaningar om att jag ska ge ett livstecken samt lättade kommentarer efter att nyheten om att jag ringt till Sverige dokumenterats på profil.

Halv fyra på eftermiddagen den 28 februari åker en bil med höglalare genom de centrala kuststäderna Valparaíso och Viña. Budskapet som strömmar ut är att alla ska springa då en tre meter hög tsunami är på väg in mot landet. Ryktet sprids snabbt och städernas kullar fylls med människor. Rädda och nyfikna blickar tittar från utkiksplatser ut mot det lugna havet. Valparaísos plana centrum är folktomt med undantag från några arbetare i hamnen och en enstaka bil på huvudgatan.

Radion informerar strax om att larmet var falskt och att månen påverkat vattennvån så att den ligger lägre än vanligt. Det var alltås ingen stor våg som dragit tillbaka vattnet för att sedan svepa upp mot stadens lägre centrala delar.

Rädslan efter jordbävningen ligger kvar i den regnmålstunga luft som täcker Valparaíso såhär 38 timmar efter jordbävningen. Husens fasader täcks av sprickor och här och var har trottoarer spärrats av på grund av rasrisk. Vid varje anspärrning ligger en bit cementfasad i en hög på marken.

För varje efterskalv som kommer spänns mina ögon upp, hjärtat börjar dunka och jag slutar för ett par sekunder att andas. Några hårda steg på våningen ovanför får mig på helspänn.

Minnena efter denna jordbävning kommer att följa mig länge. Men inte bara skräcken av att vakna upp i natten utan även de mänskliga insatser för att informera och lugna varandra. Starkast av allt kommer minnet av vänner och familjs desperata försök att få tag på mig hemifrån Sverige. Födelsen av en katastrofsituation skapar också katastrofbilder och text. När all kommunikation är klippt växer paniken hos de anhöriga som bara kommer i kontakt med mediernas skildring.

I Valparaíso räknas jordbävningens dödsoffer till 16 personer. Över 300 000 överlevde.

Jennie Åström

Valparaíso, Chile

28 februari 2010