Vegeterianen i mig fick lägga sig

I mándags gjorde jag en grej som stred emot min identitet som vegeterian men som ändá gjorde att jag kände mig solidarisk. Som jag planerat gick jag till grannbyn och inhandlade marsvin som pressent till familjen. Hade hört att man kunde köpa tvá smá för $10. När de sedan växer upp kan de para sig och bli fler samt min familj kan sälja marsvinen när de är stora för $20. Nu pá slutet har Carmen flera gánger nämnt att de inte har nágra pengar och dá de blev bestulna pa 30 marsvin vid nyár tyckte jag att det kunde vara en fin gáva att ge bort som avskedspressent. Nágot som kan växa och hálla familjen med mat, antingen direkt eller genom pengarna de tjänar. Problemet är just dá att det är kött men dá marsvin är en sá stor näringskälla här hade de iallafall förr eller senare skaffat sig fler. Dá marsvinen var billigare än jag tänkt och killen som sálde dem inte hade växel sá blev jag tvungen att köpa ett till för billigare pengar. Valde ut tvá fina honor med lángt hár och en hane som de skulle kunna para sig med. Stolt gick jag hem pá vágen till min by med tre marsvin i en säck. Lite orolig för att de lág dár och inte kunde andas samt klämde sönder varandra, men sá försiktigt bar jag dem, sá försiktigt.
Pappa Miguel var pá väg ut när jag kom och Carmen var i köket. jag bad Miguel gá till köket fór att vänta pá mig där. Hämtade ett fotografi jag skrivit till dem, där jag sitter vid en grillplats i snön med full vinterklädsel. Furst gav jag dem fotot och Carmen läste noga allt jag skrivit, tittade pá kortet och tackade glatt för att de fátt ett fint kort pá mig. Sá räckte jag fram säcken med marsvin och sade att det var för att de varit en sá fin familj till mig. Carmen omfamnade mig hárt och länge och började gráta. Jag vet inte om det var för att hon ännu en gáng blev pámnind om att min avfärd var sá nära eller om det var av tacksamhet till marsvinen som de troligen behävde mycket väl. Miguel hade ögonen torra men ság även han lite smátt rörd ut. Jag omfamnade dem báda oc vi stod där alla tre i ett ögonblick som inte riktigt gár att beskriva känslomässigt.

Morgonen därpá, som var en av mina tredje sista i byn, gick jag upp tidigt. Solen höll precis pá att gá upp utanför fönstret och liften inne i huset var kylig. Jag át tog nágra tuggor pá ett halvt äpple som säkert barnen skurit bitar av till frukost innan de i sin hast sprungit iväg till en tutande buss. Morgonen hade en smak av svesk höst. Solen lyste rakt in i mina ögon när jag tillsammans med Carmen och Miguel gick mot huset där djuren och odlingarna finns för att titta pá de nya marsvinen. Mössan och koftor höll min kropp varm när jag gick pá vägen som fortfarande var fuktig av nattens dagg. I gräset lystes de smá vattendropparna upp och bildade tusentals diamanter. ändast mina händer var kala som bergen framför mig och kyldes ner av morgonluftens kyla. Denna, en av mina sista morgnar i byn Oñakapak, var en av de vackraste. Bara en timme senare när vi átervände frán djuren fär att äta frukost hade solens strálar värmt upp byn och det hade blivit högsommar.

Igárkväll gav jag ett par bilder jag framkallat pá mig och familjen samt valde ut nágra bilder som jag hade haft med mig pá mig och mamma frán Sverige. Carmen kollade pá bilderna och nár hon kom till den första pá mamma ropade hon "!Carlota!" och pussade pá bilden, "!Que bonita, es comó esta viviendo!". Hon blädrade vidare och stannade vid en ny bild pá mamma som hon skakade om samtidigt som hon ropade "!Carlota, escuchame!" Ocksá strattade vi báda tvá. Hon är härlig min mamma Carmen och hon saknar min mamma i Sverige.