Tusen karamar hade inte varit nog

Sá kom sista natten jag sov med familjen I Oñakapak. Pá morgonen var jag förväntansfull över att fá träffa mina vänner i Saraguro som tillsammans med sina handledare tagit sig ner till landets sydliga delar för att ha de sista mötena och utverdera praktiktiden. Samtidigt kändes det nostalgiskt och sorgligt att äta den sista frukosten det lilla köket med sviktande golvplankor och lág dörr öppning som jag med jámna mellanrum slár huvudet i.

Det var märkligt att se mina vänner komma vandrande pá gatorna i Saraguro. En värld som jag och Ása sá lánge levt i, bortomde andras förstáelse. Mina vänner var tilltuktade efter tárfyllda avsked av familjer och byar. Nágot som för de flesta var de sváraste de nagonsin gjort. De var avundsjuka pá mig och äsa som fortfarande var kvar i varan värld men á andra sidan hade vi det svára kvar och att sitta pá möte tvá hela dagar i vetskapen om att familjen som jag snart skulle länma fanns i narheten var inte lätt. Det kröp i hela min kropp och mina tankar drog sig hela tiden till huset i saraguro dit de minsta syskonen Sisa och Daniel gátt efter skolan.

Äntligen hade eftermiddagen pá första mötesdagen kommit och vis kulle alla áka pá utflykt för att titta pá vattenfallet Virgen i Oñakapak. Jag visste att ingen var hemma i mitt hus och tyckte att det skulle bli lite sorgligt att áka tillbaka till ett hem tom pá min familj. Mamma Carmen hade hoppat in som vikarie pá sjukhuset och pappa Miguel var kvar i byn men jobbade säkert med jord och djur uppe i det andra huset. Jag kunde inte leva om jag inte fick träffa nagon frán min familj sá jag tog med mig nágra vánner för att gá förbi huset i Saraguro för att sedan kliva pá bilen till Oñakapak darifrán.

Sisa och Daniel: Jag stegade in genom porten till familjens andra hus med mina fyra vänner bakom mig. Gick ner för betángtrappan till innergárden dár det alltid hángde tvätt pá tork samt luktade kiss. Kycklingarna kvittrade frán det lilla hus det fátt byggt át sig men mer ljud kunde jag inte höra. Huset verkade tomt. Letade mig in i ett av de mörka sovrummen utan fönster. I sängen längst in hittade jag Daniel lekandes med sina jämnáriga syskonbarn.Lättad över att se min lillebror slängde jag mig efter honom och tog upp homom I min famn. Stolt bar jag ut honom till innegárden för att visa upp honom för mina vanner som väntade där ute. De smältes snabbt av hans bedárande blick och glada nätta leende. Vi faoljde med Daniel in i sovrummet for att hanga med de underbart sóta lekande barnen. Vi fotade, filmade, kramades och lekte. Fotsatte upp till vägen för att i sällskap med barnen vänta pá bilen. Jag kunde inte släppa blicken frán min lillebror, omfamnade och busade med honom. Strax kom lillasyster Sisa och min lycka blev total. Hon halsade pá mina vänner som hon bara kände igen frán kort. Stod framför lutad mot mina ben och mage sá att jag kunde krama henne hárt. För en stund var vi enade och skulle aldrig, aldrig skiljas. Jag och barnen som jag levt och bott med sá länge. Barnen som jag sjungit, dansat, lekt och gjort läxor med samt irriterats pá dá de högljutt lekt och hoppat i sängarna.

Miguel: I Oñakapak träffade jag pá familjens vän Rosa, pappa Miguels kusinbarn. Hon tog sällskap med oss nedát i byn dá hon skulle samla gräs till sina marsvin. Med Rosa, som varit en stor del av mitt liv i byn, och min vän Johanna vid min sida gick jag förbi mitt tomma lásta hus. Utanför dörren stod dräktigam I vanliga fall spinkigam hunden Piñina och viftade pá svansen. Mina favoriter Rancho och Ekis befann sig pá andra platser. Promenaden till vattenfallet gjorde mig otálig. Jag ville inte besöka ett vattenfall som jag redan sett den sista tiden i min by. Det enda jag tankte pá var att leta upp Miguel och hundarna. Skyminngen var pá ingáng när vi besteg berget upp mot byn. Tillsammans med Linnéa, Johanna och nágra ecuatoreanska vänner gick jag ännu en gáng det hus som samma morgon hemmet för familjen och mig. Jag stannade till utanför köket och överraskades av det svarta lilla yrvader som dansade fram för att lika glatt som vanligt halsa pá mig. Mitt splittrade hjärta samlade sig ännu en gáng till en helhet i mötet med Pancho som blivit en kär vän med sin glädje och sitt trogna sällskap dá jag vandrat pá vägen i tröttnad pá att vänta pá bussen. Tillammans med Pancho, Johanna och Linnéa tittade jag för sista gángen pá utsikten frán min farstukvist. Majsfälten som växt sig högre än en människa under tiden jag varit här, husen i byn där honor vandrat runt knutarna och bergskammen som leder mot landets norra delar. Allt detta som jag sett i solens glans, regnets fall, dimmans fukt samt i nattens gnistrande mörker. Mu hade skymingen fángat majsens grönhet och allt sveptes upp av ett rött ljus. Mörkret lade sig for varje steg jag tog pá den leriga stigen upp mot vägen. Uppe vid bussens vändplats hade natten redan tagit för sig av bylivet. I Mörkret hörde jag en bekant röst som alltid halvt ropade när den pratade. Den vita tröja jag skymtade bortom en vetefärgad hund var Miguel tillsammans med Ekis.När vi fátt syn pá varandra sprang jag fram och omfamnade en varm och spritluktande far. Mihuel var full av rus och gjädje över att se mig. Han hälsade oblykt pá mina svenska och ecuatoreanska vänner. Efter att ha pussat pá den stolta Ekis tog jag med min far in I bilen till Saraguro for att som inbjuden gäst äta middag med mitt sällskap. Pá blandad kichwa och spanska konverserade han med mig och mina vänner. Det var kul att se hur Miguel trivdes i várat sällskap under bussfärden och middagen och jag var stolt att ha honom med trots att han var aningen berusad. Senare pá kvällen skulle lillebror Louise dansa folkdans för oss tillsammans med sin dansgrupp men pappa Miguel hade inte ro i kroppen att invänta dansen. Han tog som vanligt tagit min hand, lade sin kind mot min och klappade mig pá axeln, för att sedan försvinna i mörkret mot nya äventyr. Detta skulle bli sista gángen jag ság pappa Miguel.

Carmemen och de större bröderna: Dá mötene var slut och de sista timmarna i Saraguro var räknade började den stora demonstrationen som FIISfolket länge väntat pá och hárt jobbat för att förbereda. De annars relativt lugna gatorna fylldes av bönder I indígenakläder som viftade med röda banderoller och ropade slagord om socialism och stöd till Saraguros första ursprunsfolks borgmästarkandidat. Bakom en stor röd banderoll där det stod "Onakapak presente" tágade mamma Carmen fram i sällskap av bysn president, tätt foljda en stor del av byns befolkning. Det var mäktigt att se sá mánga bönder samlade och dá det var ett av mina sista ögonblick i mitt Saraguro kände jag mig aningen hedrad. När alla stid samlade vid parken och oavbrutet ropade slagord under en solig himmel tog jag en sväng i parken för att leta reda pá Carmen och bjuda in henne att sällskapa med mig och övriga vänner sista middagen. Jag fick även äran att äta middag med Rosa och en vän i byn som lärt mig göra breda parlarmband. Carmen gick tidigare frán middagen för att hämta ovrig familj till det sista avskedet. Rosa och den andra vännen frán byn hjälpte mig, Johanna och Linnéa med väskorna dá vi trängde oss fram i folkmassan. Carmen stod pá plats med Daliel, Sisa, Luise och David när vi kom fram till bussbolaget som skulle ta oss till Cuenca for en näst sista dans under natten och sedan oss vidare tidig morgon vidare mot Quito och finalen. Jag hálsa de pá dem alla. Nar jag kom fram till David hoppade Brauleo, som kommit frán Loja fram som en stor överraskning. Sisa gick snart vidare och lekte med sin vän och jag började den stora farvälrundan med Carmen. Vi kramade varandra hárt och länge och utbytte ord om framtida saknad, försiktighet i livet och tacksamhet över den tid som varit. Luise varma kram fylldes av ord om syskonvänskap och jag klappade hans lánga hár medan vi kind mot kind bestamde att vi skulle dansa i orienten ytterligare en gáng dá jag kom tillbaka. David höll mig i sin famn och sade att han inte skulle släppa mig om jag inte sade att jag kom tillbaka. Brauleo log blygt och busigt dá jag omfamnade honom och tackade för de goda soppor han lagat át mig. Daniel skrattade omfamnades och lekte med mig och bröderna. Jag fortsatte farvälkramarna och utbytet av tacksamma ord tätt mot örat med Rosa, hennes döttrar och váran vän frán byn. Broderna skrev sina mailadresser mi min kalender och Brauleo fyllde sidorna med ord som jag inte skulle fá läsa förrän jag var lángt borta. De accepterade och älskade mig som en del av familjen och farvälet gjorde att jag kom dem närmare än nágonsin. Bussen var försenad och jag började känna att det blev utdraget.Ville bara att det jobbiga skulle ta slut.Carmen ringde sonen Juan som var pá behandlingshem I Cuenca och jag fick ta farväl av honom. Hon fixade ocksá sá att sonen Marco och hans fru som vi skulle dansa med skulle möta oss pá stationen i Cuenca. Det kändes skönt att fá áka till ännu en medlem ur familjen Guamán Poma. Bussen rullade in pá gatan framför oss. Jag kramade ännu en gáng om min familj och byvänner som ställt sig pá en rad pá trottoaren. När jag kommit till den sista varma hárda kramen borjade jag om. Nu blir det sista kramen viskade jag för varja famn jag omfamnade. När jag gick upp mot ledet i riktning mot bussen tittade jag pá Brauleo som stod furst, en sista, sade han och log mot mig. Sá hade jag kunnat fortsätta att krama min familj i evigheter. Carmen fick den längsta sista kramen och dá kom hennes tárar. Nu máste du g pá bussen Jennie. Jag lämnade dem bakom mig och vinkade frán fönstret pá en rullande buss. Brauleo som är den mest verbala av dem alla vinkade med hela kroppen och mitt hjärta kvävdes lángsamt á vi rullade de första metrarna pá Saraguros gator.Jag blundade och ság bilder av mina familjemedlemmar framför mina ögonn. Scener om vár vardag tillsammans spelades upp innanför mina ögonlock. Jag lutade mitt huvud mot Linnéas och tillsammans skumpade vi fram pá vägen mot äventyret som skulle leda mot slutet pá vár lánga resa.