Där hemma

Borta bra men hemma bäst. Jag längtar tillbaka till Ecuador. Jag känner mig oerhört lugn och samlad med tanke på de kulturella och tidsmässiga omställningar som jag varit med om inom loppet av några dagar. Dans i Quito. Sömn i värmen på en parkbänk i Miami. Intagandet av den europeiska luften för första gången på fem månader skedde i London. Med Big Ben i ryggen vandrande jag på Londons gamla kullerstensgator med en italiensk glass i handen. Den inköptes av en svensk kille. Skånsk dialekt. Brittisk dialekt. Spansktalande längtan. Det är först när jag sluter ögonen och släpper mina tankar lösa i sömnens värld som jag inser hur borttappad jag är i glappet mellan de olika världsdelarna och kulturerna. Att vakna upp ur sömnens grepp är som att stiga av en berg och dalbana full av loopar. Min hjärna kämpar hårt för att förstå vart någonstans i världen jag befinner mig. Sist jag vaknade sov jag på en madrass på golvet hemma hos ett par vänner i min gamla studentstad Norrköping. En kamera på ett stativ stirrade ned på mig och innan jag fått ordning på min tillvaro och hört Petters lilla förlåt, för att han klev på mig på väg till toaletten, var den ända rimliga lösningen att jag befann mig i ett filminspelningskyffe i Hollywood. Jag är i alla fall glad för att svenskar antingen tittar ner i backen och kniper ihop munnen när man möter dem eller tittar mig i ansiktet och snabbt drar upp mungiporna mot öronen, för att sedan gå tillbaka till sitt ursprungsläge, det raka sträcket under näsan. Då slipper jag fundera på vilket språk min, så annars invanda, obligatoriska, hälsningsfras ska läggas fram på. ”Buenas días”, ”Hello, how are you” eller vad säger man? Bara ett enkelt hej och en nick. Nej, jag leker svensk och kniper mun. Enklast så. Här är det ingen som hälsar glatt på alla passagerare på bussen då den stiger på. Här är det ingen som frågar vart jag ska, var jag kommer ifrån och när jag tänker komma tillbaka när jag går på vägen. Ska jag vara ärlig så minns jag inte ens om jag mötte någon när jag gick på vägen mot tågstationen. Jag glömde titta. Jag glömde vara levande. Ta in verkligheten. Tidspressen har redan fångat mig. Jag sitter och skriver på tåget. I Ecuador kunde jag färdas i timmar, halva dygn, utan att ens orka ta upp en bok. Folk åkte buss, inget mer, kanske på sin höjd nystade upp sitt garn för att förbereda inför en stickning. Nu när jag gick på tåget var det full aktivitet med datorer, att läsa morgontidningen eller att via mobilen reda upp affärsärenden och planera in ett lunchmöte. Lunchmöte. Det vill till att man använder tiden på rätt sätt. Där finns inget utrymme till att komma försent. Sitta på en parkbänk och vänta. Fundera.

Också var det det här med gamla vanor. Har jag en gång lärt mig att papper inte får slängas i toaletten så är det ju så det är. Det förstår väl vem som helst att det blir stopp om man slänger papper i toaletten. Finns det ingen papperskorg till hands på en toalett i Ecuador slänger folk pappret i ett hörn. Det är väluppfostrat för inget får slinka ner i toaletten. I Sverige vet jag ju att det får det men jag känner mig ond, som en syndare, som en som smiter från reglerna. Och hur är det föresten på SJ? På toaletterna i London? Jag vet inte. Jag minns inte vad som är det normala på de olika platserna. Frukostvanor. När jag upptäckte att min svenska syster hade köpt kornmjöl och att det bara var att rosta för att göra majica blev jag glad. Nu kunde jag fortsätta att dricka ecuatoreansk välling även i Sverige. Tänka på mamma Carmen och känna en smak av den svala morgonbergsluften. Att örten hierba louisa eller citrongräs, fanns i ett av de goda gröna teerna jag brukar köpa fick mig att känna att jag haft en anknytning till Ecuador längre än jag känt till landet. Men den svenska perfektionismen bekymrar mig. Att äta frukost i ett hem där allt och lite till finns samt där varje sak står på sin rätta plats känns ovant. Ingen kall luft som sipprar upp mellan golvspringorna och kyler ner den stol jag sitter på. Väggarna är rena och noggrant pyntade med passande tavlor och vykort. Vart är spiken som knippen med hierba louisa alltid hängde på? Vart är korgen med frukt och grönt som alltid stod på golvet och blottade sin botten när veckan började lida mot sitt slut och det var dags att ta den till söndagsmarknaden för påfyllning? Här stod maten snyggt uppradad i ett fyllt skafferi och kylen brummade på för att hålla hemmets värme borta från de många färskvaror som inhandlats. Kylan utanför hemmets trygga väggar nådde aldrig den mat jag nu åt. Men i mitt hem i Ecuador var natten den enda nedkylaren för de färskvaror jag där intog.

Stilfullheten gjorde sig även påmind då jag klev på ersättningsbussen från Västerås till Norrköping. Bybussarna i Ecuador var gamla avdankade med nedslitna säten och lösa hängande sladdar framme vid chauffören. Öppnings- och stängningsmekanismen till dörrarna styrdes med en spak. Dörrarna var för det mesta alltid öppna och ibland hängde en man i öppningen som hoppade av för varje ny passagerare som skulle på och hoppade inte på förrän bussen börjat rulla. Långfärdsbussarna som tog mig runt Ecuador var oftast snygga och nya. De såg ut precis som man tänker sig att bussar ser ut. Men bussen i Sverige hade denhär lilla extra designen som bara svenska saker har. Designad in i minsta detalj. Strömlinjeformad fram i fören. Allt för att visa att designern tänkt till. För att skära vinden i farten. För att vara perfekt, stilfullt. För att vara svenskt. Naturen utanför fönstret känns däremot mindre designad. Allt jag såg var skog och jag blev förvånad över att allting var så platt. Vart hadde alla berg tagit vägen? Vart var alla kurviga vägar? Nu var vägarna bara platta, platta så långt ögat kunde nå. Skogen och åkrarna sträckte ut sig över ett sydligt Sverige som tidigare aldrig någonsin varit så platt som det nu uppenbarade sig i mina ögon.