Avskeden närmar sig med stormfart

Nu har den sista veckan med familj och vänner i Oñakapak, Saraguro kommit. Pappa Miguel frágar hela tiden vilken dag det är jag ska áka och räknar hur mánga dagar det är kvar. Lillebror Daniel fragar vilken timme jag áker till mitt land. Att hálla reda pa tidenverkar inte vara det lättste och det spelar ingen roll hur mánga gánger jag säger hur mánga dagar och nätter det är kvar. Det är jobbit nár de frágar för det gör mig pámind om att livet tillsammans med familjen snart är slut. Jag har sagt att jag säker kommer komma tillbaka men om jag gör det blir det ju inte samma avslappnade vardagsliv som vanligt. En visit som máste fyllas med värde och prestige. Pappa Miguel säger att hans hjärta kommer att dö om han inte fár se mig igen. Det är ord som ligger tungt i mitt bröst, även om de bara är symboliska. Kommer vi bara att kunna prata via internet, gár det att ringa frán ditt land?, är frágor som han cksa ställt ett antal gánger.
Helgen spenderade jag i Cuanca tillsammans med min kompis Elizabeth som jag lärt känna pá en festdag som var i veckan. Hon bjöd mig att hälsa pá och dá vi kommit bra överens när vi träffats tänkte jag att det skulle vara kul att lära känna henne mer för att ha en jämnárig kompis i Cuenca. Elizabeth läser sista áret pá universitetet till speciallärare och hon var väldigt intresant att diskutera med. Vi hade samma syn pá mycket saker och till skillnad frán mánga andra hade Elizabeth inte gift sig vid ung álder och skaffat barn utan levde ensam och trivdes med livet bortom tvásamhetens kompikationer. Vi utbytte även ord pa teckensprák dá hon lärt sig endel ecuatorianskt teckensprák för sitt kommande arbete. Vissa tecken var liknande, andra skiljde sig helt. Nu har jag tvá intressanta vänner i Cuenca och mäste helt enkelt tervända. Den anda är Carmens gifta son Marco som gärna pratar mig mig om politik och byorganisering.