Det är eftermiddag. Stig-Berit Lurbäck sitter på ett intercitytåg från Nattavaara på väg mot okänd ort söder ut i Sverige. Hon vaknade av att tågen inte gick som de skulle. I femtiotvå år har hon bevakat tågen anlända och avgå från Nattavaara station. De förtiotvå första åren i hennes liv var tågen på prick i tid. Sedan hände något med tidtabellerna. När Stig-Berit vaknade för trehundraförsta gången av att det förbipasserande nattåget till Narvik var försenat klarade hon inte mer. Nu sitter hon på söndagsavgången mot Boden och tittar ut över de mörka skogarna. I en röd koffert som står tätt omsluten av hennes nylonstrumpsklädda ben har hon packat ner de få ägodelar som blivit kvar i hennes hem efter att den ena efter den andra familjemedlemmen flyttat ut. Där ligger bland annat tre blommiga vardagsklänningar som varit hennes mammas, en virknål och de två första banden av Svenska män och kvinnor, med betoning på män, från 1942 respektive 1944. Hon fashineras ofta av Emelie Flygare-Carléns gravallvarliga blick som spänner i läsaren och av Henrik Christianssons välkammade mustasch.
Stig-Berit är en vän av ordning och renlighet. Som barn älskade hon att dra en tät kohornskamm genom sitt tjocka vågiga hår. Idag står dock hennes gråvita hår på ända som en mjuk och lummig mosse. Skägget är av grövre slag och har vuxit ut så att det sticker henne på halsen. Det var i samband med att den sista brodern i familjen flyttade ut ur huset som kohornskammen med tillhörande sax försvunnit från sin plats på hyllan i badrumsskåpet. Stig-Berit har sedan den dagen ständigt varit på jakt efter ett liknande hårvårdsset i byns ICA-butik men har var gång blivit lika besviken då hon endast mötts av materialen plast och metall i dessa föremål. Hon har nu en svag förhoppning om att hon ska hitta den sax och kamm hon sökt efter i någon av de butiker som södra Sverige har att erbjuda. Vart i Sverige hon kommer att hamna har hon dock ännu ingen aning om. Hon har hört mycket om universitetsstaden Uppsala och har en liten tanke om att fara dit om hon hittar någon lämplig biljetter.
Stig-Berit drömde som tonåring om att studera vid universitetet. Eftersom hon hade fördelen att växa upp nära tågstationen hade hon kunnat ta sig till universitetet i Luleå på bara dryga två timmar. Det hade hon noga observerat under sina resor till Luleå för att besöka den välbärgade avlägsna släktingen fru Klinga. Det trevliga med dessa besök var att Stig-Berit fick möjlighet att smyga sig in på universitetsområdet. Hon försökte så gott hon kunde smälta in bland studenter och portföljer fulla med böcker. Att Stig-Berit blott var tretton år på den tiden försvårade faktumet att passa in. Men genom att sträcka på ryggen och promenera med fokuserad blick kunde hon en gång ta sig in så långt som till studentbiblioteket, utan att någon urskiljde henne ur högen studenter. Fastern var för övrigt mycket sträng och snålade inte på kritiken riktad mot Stig-Berits enkla familj och bostad. Besöken pådrevs från familjens sida för att befästa viktiga släktband till den välbärgade fru Klinga. Då Stig-Berit var den yngsta och mest näpna i familjen var alla de resterande medlemmarna väl överens om att hon bäst skulle lyckas med uppdraget att smörja frun inför kommande arvsfördelning. Frun var dock till åren kommen, hade familjen konstaterat, och pengar visste de att det fans gott om. Den duktiga och lydiga Stig-Berit tog sin uppgift på stort allvar och for iväg till Luleå ett par gånger om året. Trots denne släktings stränga, kalla och rent ut av otrevliga bemötande lyckades Stig-Berit skapa en betydelsefull relation med fru Klinga. En del av arvet betalades så ut till familjen Lurbäck strax efter fruns död. Den familjen troga Stig-Berit hade inget att säga till om då det beslutades att dessa pengar skulle gå till att borra ett nytt hål i brunnen. Det tidigare hålet som var beläget just i ett köldstråk i Sveriges kallaste stad hade inte varit djupt nog vilket bidragit till att vattnet alltid frös om vintrarna. Pengarna räckte dock inte till att borra tillräckligt djupt så kylan förfrös vattnet även i den nya brunnen. Inte en krona hade det blivit över till Stig-Berit och hennes drömmar om att studera. Hoppet om framtiden hade förvandlats till ett hånande fruset hål på tomten. En djup kall avgrund som var dag lockade henne med att falla.
När nu Stig-Berit sitter på intercitytåget, som för första gången ska ta henne längre söder ut än till Luleå, studerar hon de många männen och de några kvinnorna på bilderna i sitt andra band av Svenska män och kvinnor från 1944. Hon slås av vad lik den allvarliga Emelie Flygare-Carlén är den sedan länge avlidne fru Klinga. En kniv sticker till i hennes mage då hon påminns om hur livet missgynnat henne. De granar och åter granar som passerar utanför tågfönstret speglas förminskade i hennes glasögon. Hon somnar till och och ser bilder på vaxade välkammade mustascher framför sina ögon. I sina drömmar sitter hon med trimmat skägg i en stor föreläsningssal. En bläckpenna hon håller i sin hand bränner in långa meningar hon inte förstår sig på i en skrivbok. Stig-Berit väcks hastigt av att tåget är försenat till bytet i Boden. Hon inser snart att hon har de försenade tågen i Nattavaara att tacka för den struktur som hennes liv just förlorat. Hoppet kommer med en varm blodsrömmning till Stig-Berits bröst. Väl frame i Boden går hon raka vägen till biljettkassan där hon köper en enkelbiljet till Uppsala.
Till universitetsstaden Uppsala glider Stig-Berit in med gnisslande tågbromsar en solig tisdagsmorgon. Det första hon gör är att ta reda på vart CSN ligger. Sedan sätter hon sig på ett café där hon dricker kaffe och studerar förbipasserande människor. Aldrig tidigare i sitt liv har hon kännt livsglädjen sprätta i kroppen som nu. Hon blir kvar till skymningen. Då har hon druckit elva koppar påtår och pratat med sju övriga gäster på cafét samt fått tips om vart hon kan övernatta. Nu återstår bara att packa upp den röda kofferten och radera Nattavaaras tågtider ur minnet.
Morgonen därefter vaknar Stig-Berit på en gästvänlig juriststuderandes soffa. Hon känner sig tung och yr i huvudet efter att ha sovit en hel natt utan att störas av varken kölddrag eller försenade tåg. Solen lyser in mellan de nerdragna persiennerna. En söt doft av vårblommor når hennes näsa. Inga ljud hörs. Hon dröjer sig kvar på soffkanten i några minuter. Njuter av att inte veta vilka sysslor hennes dag kommer att bestå av. Nu slipper hon hämta vatten hos grannen som bor fyra kilometer bort, vilket hon gjort sedan hon var barn. Hon slipper övertala denne om att hon inte kan stanna på kaffe med surnad mjölk i. Efter att familjens två mjölkkor sålts i brist på pengar hade hon haft svårt att komma på ursäkter för att gå hem. Det hade ofta slutat med att Stig-Berit, inställsam som hon varit, stannat för både en och två påtårar medan hon lyssnat på grannens sjukdomshistorier. Hade hon haft riktig otur hade grannen kvickt tagit fram kortleken innan Stig-Berit hunnit tackat för kaffet och resa sig upp för att gå. Så hade det kunnat gå en hel förmiddag innan hon kommit hem.
Eftermiddagarna spenderade hon ofta med sina böcker. Förutom de två banden av Svenska män och kvinnor, med betonong på män har Stig-Berit ett dussintal kända klassiker hemma. Hennes favorit är Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Den har hon läst till pärmarna fallit sönder, tejpat och läst om samt tejpat och läst om många många gånger. Stig-Berit sneglar mot bokhyllan i lägenheten hon befinner sig i. Det är många författare hon inte känner till. Hennes ögon faller på en titel av Johanna Nilsson. De i utkanten älskade. Det är något med bokens utstrålning som tilltalar henne. Hon lånar med sig boken och gör sig i ordning för en promenad på stan. Stig-Berit väljer ut en av de tre klänningarna från sin mamma. Hon tar en grönblommig. Den passer hennes färger. En spegel i hallen gör henne påmind om sin burriga mustasch och hon styr kosan mot en frisörsalong.
“God dag, jag heter Stig-Berit och jag vill klippa mig”, hälsar Stig-Berit medan hon artigt tar frisören i hand.
Frisören tittar med stora ögon på Stig-Berit som om hon förväntar sig något mer, eller ingenting alls.
“Herr…fru…?” frågar frisören efter en paus av tystnad.
“Stig-Berit”, svarar Stig-Berit självsäkert och så sätter hon sig ner i frisörstolen.
Hon kan för sitt liv inte förstå vad denna stela människa har i ett serviceyrke att göra men förlåter frisören med förklaringen att det trots allt är tidigt på förmiddagen och att hon säkert sovit dåligt. Frisören letar förvirrat rätt på en sax och en kam, som till Stig-Berits besvikelse är av materialet stål och inte kohorn. Hon börjar så försiktigt dra kammen genom Stig-Berits täta hår.
“Nå, vilken typ av klippning vill ni ha?”, frågar frisören. “Herr eller dam alltså?”
“Jag tar det det som är billigast”, svarar Stig-Berit, “men glöm inte att trimma skägget och att kamma mustaschen.”
Så blir Stig-Berit klippt till herrpris och har så ledes sparat in trettifem kronor jämfört med damfriseringen. För de pengarna går hon till ett café där hon köper kaffe och en ostfralla som hon avnjuter i långsam takt samtidigt som hon läser De i utkanten älskade från pärm till pärm.
I fem månader stannar Stig-Berit i Uppsala. Hon har då läst över hälften av all litteratur som finns tillgänglig på Uppsala universitetsbibliotek samt avslutat kursen Ortsnamn och personnamn med godkända betyg. Att hon var den enda i Sverige med ett juridiskt könsöverskridande namn hade hon inte kunnat föreställa sig innan, men att Nattavaara betyder skaftberget var hon väl medveten om. På hyllan som behandlar natur och turism har Stig-Berit betat av alla böcker. Det var vid den delen av biblioteket som hon började inse att hon saknade Nattavaara. I Uppsala finns inga mjuka bergstoppar som lyser orangea i kvällssolen och ingen knastrande snö som håller henne sällskap under gryningspromenaderna. Det är knappt så att hon vågar erkänna det men hon saknar sina vattenbesök hos grannen om förmiddagarna. Och hon saknar tågen. Inte minst de försenade.
Stig-Berit är en människa av rutiner. Det har hon länge varit väl medveten om. Hon tackar tågen för att hon vaknat denna söndagsnatt för fem månader sedan. Universitetet var precis så fantastiskt spännande som hon förestall sig. Bortsett från att fortsätta med sina små rutinerna har hon stora planer för framtiden. När hon kommer tillbaka till sitt barndomshem ska hon putsa upp det och göra det fint. Hon ska köpa böcker från bibliotek och från loppisar runt om i Gällivare. Dem ska hon fylla hela sitt vardagsrum med. Hon ska baka och frysa in, koka saft och ladda kaffebryggaren. Hennes hus ska bli vandrarhem och nattöppet café. Tåg-Berit ska hon döpa det till. Hon har redan fullbokat i två veckor under sommaren. Det är hennes vänner från universitetet som kommer. Stig-Berit kan knappt vänta. Kanke vattengrannen kan hjälpa henne att virka nya gardiner. Och köket ska målas om. Det pirrar och det snurrar i hennes kropp. Hon snurrar och planerar hela vägen tillbaka till Nattavaara.
