Sex månader med Redisan

Redisan fyller sex månader. Fyra månader i vår familj. Jag kan inte tro att det är sant. Bara fyra månader och vi har varit med om så mycket kul tillsammans. Redi är en självklar del av mitt liv.

Tänk att det var just Redisan som flyttade hem till oss. Vi hade på grund av corona och långa avstånd inte besökt valparna och kommit överens med uppfödaren om att hon bestämmer vilken valp som flyttar vart. Vi tittade på bilder och längtade efter dagen vi skulle åka till Halmstad med skräckblandad förtjusning. Jag vet att jag då tänkte att en vet vad en har men inte vad en får. Livet med bara Myra var praktiskt och enkelt. Kanske lite för enkelt och stillsamt ibland men mycket trevligt. Skulle den nya hunden vända upp och ner på våra tillvaro? Inget kunde vi veta om framtiden men vi kunde bara anta att det skulle bli bra. 

Så kom dagen då vi fick reda på vem av valparna som skulle flytta hem till oss. Jag och Sebastian hade haft ett extra öga på lilla grön. Så söt och rar, lekfull och samtidigt lite försiktig. Vågade vi hoppas på att grön skulle bli vår. Den dagen jag fick veta det tog mitt hjärta några extra varv i bröstkorgen. Utan att ha träffats kändes det då redan så rätt. Uppfödaren hade valt till oss och nu när vi visste kunde vi se fram emot att få hem våra nya vän på ett helt annat sätt. Redisan skulle han heta. En röd vän.

Har jag någon gång sagt att jag älskar Redisan? Jag tror att jag har missat det så då gör jag det nu. Som jag älskar den valpen!

Valp utan huggtänder och en nära döden upplevelse

Idag gjorde jag ett ordentligt misstag. Jag skulle servera hundarna middag. Som vanligt var det fyra otåliga ögon som tittade på mig från köksgolvet, varav ett par ögon som satt på en valp som inte bara med blicken talar om att den är hungrig utan med hela kroppen och rösten. Jag lade mat i blöt med lite halvt uppkokat vatten från vattenkokaren till valpen och torrfoder direkt i skålen till den vuxna hunden. 

Så in i kylen och ta fram två plastburkar med färskfoder, såna där som kommer i köttbullar. En burk med köttbullar till valpen och en annan till den vuxna. Så fort de bullar som ligger i burken är slut fyller jag på nya så att de kan tina i kylen till nästa måltid. Så snurrar det på och hundarna äter och har hälsan och valpen växter så att det knakar.

Idag hade jag fyllt på valpen burk med köttbullar från frysen vid lunch. När jag skulle servera honom hans middagsbulle var den inte tinad. Den var fortfarande lite fryst men ändå ganska mjuk. Att hälla hett vatten på en fryst köttbulle hade jag hört av en vän att det är inte bra, då kan nermalda ben i bullen bli kokta och skada tarmarna, så även om jag tinar dem i mikron. Båda dessa misstag hade jag råkat göra tidigare och tack och lov hade min valp överlevt det. Nu stod jag där med en kall köttbulle och visste inte hur jag skulle bete mig. Sen slutade jag tänka och lade köttbullen i valpens middag och serverade. Lite får han väl anstränga sig själv hann jag nog tänka innan det kom ett skrik med den djupaste av dödsångest från valpen hals. Han skrek och han hulkade. Jag körde ner min hand så långt jag bara kunde ner i valpens mun och fick de två ynkliga valphuggtänder som han hade kvar rakt in i handflatan som två synålar som åkte in och ut i takt med att käften glappade och hulkandet fortsatte. Köttbullen fick jag grepp om med mina fingertoppar och snabbt som attan lirkade jag ut den samtidigt som jag räddade min egen hand från att helt bedövas av dessa nålstick. Köttbullen som kom ut var än mer tinad än när den åkt in så jag kunde lätt med bara mina händer, trots att den ena handen halvt tappat känseln, dela den i mindre bitar och åter servera den i valpens skål. Valpen som för övrigt med stor aptit satte i sig resten av innehållet i skålen.

I takt med att känseln kom tillbaka till min hand lade sig skammen över mitt misstag, att jag varit på väg att kväva min valp med en jäkla halverat köttbulle. Så dumt! Så ansvarslöst! Nu har jag lärt mig en läxa av rang. Nästa gång jag tar fram köttbullar vid lunch får middagens bulle ligga framme i rumstemperatur. Är den inte helt tinad skör jag den i bitar med storkniven eller så struntar jag i att servera den. 

Trots pärsen fick vi alla en välsignad kväll. Hundträning på bollar med båda hundarna och så en skön promenad i parken i regnet. Hundarna gick lösa hela tiden eftersom vi i princip var ensamma. Redisan först med nyfikna steg och Myra efter lite mer skeptisk till att vi skulle vara ute så länge i regnet. I soffan landade vi alla gott och Sebastian bjöd på varm majssoppa. Jag pussade min halvt tandlösa valp några extra gånger skamsen och tacksam på samma gång.

Där drömmarna var just drömmar

Det blev en vacker och känslofylld resa "hem" till Norrköping. Det riktiga syftet med resan var att skriva på tillträdespapper för försäljningen av min stuga tillsammans med mäklaren och köparna. Men inte kunde jag åka till Östergötland utan att träffa mina vänner så jag bokade träff med några av dem. Egentligen hade jag velat träffa fler men det fick bli så många jag hann med på en helg. Jag är väldigt nöjd med upplägget av denna resa och den hjälp jag fick av mina vänner så att det även blev bra för hundarna.

När jag rullade in i Norrköping med bilen fylldes mina ögon med tårar. Det var inte staden i sig som väckte mina känslor utan minnet av alla fina upplevelser och äventyr som jag har därifrån. Det är mycket som förändrats den senaste tiden med corona och med att Sebastian har börjat på ett jobb där han inte trivs. Det blev så nostalgiskt att komma till en plats där vi var något andra personer. Där vi levde mer. Där drömmarna var just drömmar och där det räckte med det.

Jag torkade tårarna och sen fick jag tre dagars kvalitetstid med några av mina vänner. Hundarna fick följa med på de vackraste av utflykter och jag fick göra något jag inte gjort på länge. Jag fick åka på utflykt i grupp. Samla några vänner och ett par vänner till vännen. Ja vi var utomhus och vi var försiktiga. Oj vad jag trivs med att åka till skogen med ett gäng kompisar. Bara vara, njuta av naturen och som pricken över iet bada i en skogssjö. Till och med Myra hoppade i och simmade självmant. Det har hon varit mer försiktig med sedan hon fick ett krampanfall i vattnet. Nu kände hon sig säkert trygg med hela situationen. Hon hade på sig sin flytväst och blev sugen när jag och Jakob badade. Myra hoppade även från bryggan i Bränntorp när vi åkte dit för att ta adjö av sjön där. Det värmer verkligen mitt hjärta. Så många fina badupplevelser vi har därifrån. Det var där Myra lärde sig att uppskatta ett hopp från bryggan och en uppfriskande simtur tillsammans med mig och Sebastian.

I Linköping fick jag och hundarna träffa min kära vän Sofia som jag pluggat ihop med och bott med i Chile. Sist vi sågs var under ett bastubad med tillhörande vinterbad någon gång i februari. Sen kom flytt och corona och nu fick vi äntligen träffas igen. Vattnet hade blivit några grader varmare och vi några erfarenheter rikare. Redi älskade gården där Sofia hyr ett torp. Han spenderade mycket tid på trappan eller ute på gräsmattan där han sög in sig intryck från katter, barn, vuxna, kor, fåglar och andra liv som fanns på gården. Detta besök fick min längtan ut på landet att växa. Det är bara att börja leta hus till Redisan.

Till vår förra hund Movi köpte jag en bil så att vi skulle kunna ta oss ut i naturen lättare. Till Myra köpte jag en sommarstuga för att kunna spendera mer tid på landet. Till Redi kommer jag kanske att köpa ett hus så att han kan sitta på trappan och filosofera. Movis bil börjar sjunga på sista versen. Myras stuga är nu såld. När Redi fått sitt hus ska Myra få en bättre bil än den Movi fick så att vi kan fortsätta komma ut på roliga äventyr och slipper åka runt med korsdrag på sommaren som vi fått göra denna semester.

Ja det är viktigt att ha lite mål och mening med livet. Jag sa det till min vän Jakob här i helgen att jag har insett att det nog inte spelar så stor roll vart jag bor. Bara jag får möjlighet att utöva mina fritidsintressen i form av någon slags friluftsliv, umgås med mina hundar, få någon form av socialt umgänge ibland och ha ett jobb som känns helt okej. Jag har insett att jag trivs väldigt bra med mina hundar. De berikar mitt liv. Att träffa vänner ibland, både enskilt och i grupp. Det mår jag också väldigt gott av. Och när jag och Sebastian gör mysiga utflykter tillsammans.

När jag kom hem till Gävle kom en släng av sorg över mig igen. Jag var tvungen att gråta några skvättar över allt jag fått uppleva denna helg och de minnen som väckts från ett tidigare liv. Norrköping och Östergötland finns kvar. Vännerna finns kvar men det liv jag och Sebastian levde där och då är nu historia. 

Dagen efter min resa såg jag till att fylla mitt nuvarande liv med hemtrevnad och glädje. Jag fyllde lägenheten med doften av nybakat. Jag och Sebastian kunde njuta av rabarberbullar med kardemumma och vanilj efter en vällagad paj och en sallad gjrd på gröna blad från balkongen. Jag fick välja tvprogram så det blev kvalitetstv på svtplay. Jag hittade en serie om unga personer som levde under andra världskriget. Den var spännande och välgjord. Svt play levererar som så ofta annars och detta gick hem både hos mig och Sebastian. Annars har vi fått ganska olika preferenser vad gäller tv på sista tiden. Annat var det när vi båda såg fram emot ett nytt avsnitt av Sommar med Ernst, Antikrundan, Det rätta virket, Husdrömmar eller Vem bor här? Netflix har på något sätt rört om i grytan av utbud. För mig blir det för mycket att välja på och då kan jag inte välja alls. Jag väljer bara Trädgårdstider på Svt när jag får välja. Sebastian väljer någon konstig rymdserie på Netflix. Då var det på något sätt fint att vi kunde mötas i denna hemska men välgjorda serie om andra världskriget. Less is more har alltid varit mitt måtto när det gäller både radio och tv. Det kommer jag nog alltid att stå fast vid. Men det är väl på något sätt bra att vi är olika. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blivit överraskad ett antal gånger av några riktigt bra filmer på Netflix som Sebastian letat fram.

Två dagar återstår av min semester. Nu börjar dagarna bli mer avslappnande. Behovet av rastningar duggar inte lika tätt och jag får sova hela nätter. Tur att jag har två veckor kvar i augusti, det är då jag ska ha semester på riktigt. Det har iallafall varit så värt att lägga denna tid på en valp. Flocken här hemma har blivit komplett och vi trivs alla så bra med vår minsta familjemedlem. På ett sätt känns det som att han varit en del av familjen alltid. Det är så självklart att det var just han som skulle komma in i vårat liv. Vår lilla rödräv Redisan. Red, Redi och Redis går också bra om en föredrar det. 

Bullbak och tankar som snurrar

Första maj och långhelg igen. Regnet droppar utanför fönstret och jag fick lust att göra pannkakor till frukost. Passade på att köpa gäst när jag var i affären. Nu när vi har ett riktigt kök ska här bakas bullar.

Under långfrukosten pratade jag och Sebastian om hans nya jobb. Det jobb som var den utlösande faktorn till hela denna flytt. Vi hade som många av er vet pratat länge om att flytta. Sebastian hade spanat in detta företag, en tjänst kom ut och han sökte. Det kändes rätt och det kändes bra. Jag stod bredvid och hejjade på. Jag var så sugen på förändring. Jag fick också jobb. Hej och hå. Så bra det blev.

Nu har det gått en månad men jag kan säga att detta var uppenbart redan efter första dagen. Detta företag i Gävle passar inte Sebastian. Det passar inte hans utbildningsnivå, hans ambition och det är inte rätt inriktning på hans kunskapspmråde. En dålig rekryteringen helt enkelt. Företaget är säkert nöjda men det är inte Sebastian. Dessutom har han samma lön som högskoleingenjörerna fast han är nästan nästan klar civilingenjör.

Så till vår konversationen vi pannkakefrukosten. Det slutade med att jag övertalade Sebastian att söka jobb i Stockholm eller Uppsala. Varför hålla i och hålla ut när arbetsuppgifterna är ostimulerande och lönen är låg. Några andra intressanta jobb fanns det inte i Gävle, det hade han redan hunnit kolla upp.

Stockholm har funnits där hela tiden som ett mörkt orosmoln som hägrat i bakgrunden. Finns inga andra alternativ så finns Stockholm. Jag har bott i Stockholm och jag gör det inte igen. Inte frivilligt. Det går jätte bra att pendla säger jag. Det var därför delvis därför vi flyttade. För att Sebastian skulle slippa pendla till Linköping. Ja också var vi ju sugna på förändring. Och det har vi fått. Hela världen är förändrad nu. Det behövde vi inte flytta för att märka.

Det är inte direkt med spänning som jag ser fram emot att se vad det blir av världen, av vårat samhälle efter corona. Men däremot ser jag fram emot med spänning att se hur mitt och Sebastians liv ser ut om ett år, till och med om ett halvår. Kommer det att vara i Uppsala han hittar sitt drömjobb? Kommer han att pendla eller flyttar vi igen? Ännu letar vi efter vårt nya landställe, blir det uppåt eller neråt i landet vi kommer plantera våra morötter och valla runt våra hundar i skogarna? Jag hade nog föreställt mig att frågorna skulle vara färre vid denna tidpunkt men det finns också en charm med att inte veta. Så länge vi inte har svar på vad framtiden har att erbjuda oss så kan allt hända.