Valp utan huggtänder och en nära döden upplevelse

Idag gjorde jag ett ordentligt misstag. Jag skulle servera hundarna middag. Som vanligt var det fyra otåliga ögon som tittade på mig från köksgolvet, varav ett par ögon som satt på en valp som inte bara med blicken talar om att den är hungrig utan med hela kroppen och rösten. Jag lade mat i blöt med lite halvt uppkokat vatten från vattenkokaren till valpen och torrfoder direkt i skålen till den vuxna hunden. 

Så in i kylen och ta fram två plastburkar med färskfoder, såna där som kommer i köttbullar. En burk med köttbullar till valpen och en annan till den vuxna. Så fort de bullar som ligger i burken är slut fyller jag på nya så att de kan tina i kylen till nästa måltid. Så snurrar det på och hundarna äter och har hälsan och valpen växter så att det knakar.

Idag hade jag fyllt på valpen burk med köttbullar från frysen vid lunch. När jag skulle servera honom hans middagsbulle var den inte tinad. Den var fortfarande lite fryst men ändå ganska mjuk. Att hälla hett vatten på en fryst köttbulle hade jag hört av en vän att det är inte bra, då kan nermalda ben i bullen bli kokta och skada tarmarna, så även om jag tinar dem i mikron. Båda dessa misstag hade jag råkat göra tidigare och tack och lov hade min valp överlevt det. Nu stod jag där med en kall köttbulle och visste inte hur jag skulle bete mig. Sen slutade jag tänka och lade köttbullen i valpens middag och serverade. Lite får han väl anstränga sig själv hann jag nog tänka innan det kom ett skrik med den djupaste av dödsångest från valpen hals. Han skrek och han hulkade. Jag körde ner min hand så långt jag bara kunde ner i valpens mun och fick de två ynkliga valphuggtänder som han hade kvar rakt in i handflatan som två synålar som åkte in och ut i takt med att käften glappade och hulkandet fortsatte. Köttbullen fick jag grepp om med mina fingertoppar och snabbt som attan lirkade jag ut den samtidigt som jag räddade min egen hand från att helt bedövas av dessa nålstick. Köttbullen som kom ut var än mer tinad än när den åkt in så jag kunde lätt med bara mina händer, trots att den ena handen halvt tappat känseln, dela den i mindre bitar och åter servera den i valpens skål. Valpen som för övrigt med stor aptit satte i sig resten av innehållet i skålen.

I takt med att känseln kom tillbaka till min hand lade sig skammen över mitt misstag, att jag varit på väg att kväva min valp med en jäkla halverat köttbulle. Så dumt! Så ansvarslöst! Nu har jag lärt mig en läxa av rang. Nästa gång jag tar fram köttbullar vid lunch får middagens bulle ligga framme i rumstemperatur. Är den inte helt tinad skör jag den i bitar med storkniven eller så struntar jag i att servera den. 

Trots pärsen fick vi alla en välsignad kväll. Hundträning på bollar med båda hundarna och så en skön promenad i parken i regnet. Hundarna gick lösa hela tiden eftersom vi i princip var ensamma. Redisan först med nyfikna steg och Myra efter lite mer skeptisk till att vi skulle vara ute så länge i regnet. I soffan landade vi alla gott och Sebastian bjöd på varm majssoppa. Jag pussade min halvt tandlösa valp några extra gånger skamsen och tacksam på samma gång.