Myra och Luna integrerar

Sofia bjöd på godmiddag. Palak panner tillagad i slowcoker och glutenfria semlor. Myra fick följa med och hänga hos Sofia medans vi åt. Som hon gick runt och nosade efter katten Luna som satt och gömde sig uppe i sitt katträd.

Sofia tog ner Luna och hade henne i knät. Sist Myra var på besök fick djuren känna in varandra på avstånd när deras mattar höll i dem. Det gick bra då och även idag men Luna var lite mer avvisande idag, ville inte titta på Myra lika mycket. Hon kanske börjar tröttna på att få hundbesök och tycker att det inte får bli någon vana.

Luna flydde från Sofias knä och satte sig i soffan där hon hade uppsikt. Det var en framgång tyckte vi att hon inte gick och gömde sig. Nu blev det spännande för Myra. Katten låg helt synlig mitt i soffan och Myra var så sugen på att undersöka närmare. Jag sa åt Myra när hon kom för nära och hon stannade. Myra tittade på katten på avstånd, gick tillbaka till oss som satt i köket och sökte trygghet. Gick fram mot katten och tillbaka till oss. Så höll hon på. Ibland gick hon lite närmare katten och då låtsades hon nosa på något ungefär som att jag står inte här för att jag vill hälsa på katten utan bara för att det fanns en doft här som jag måste undersöka. Luna låg på sin plats utan att röra en min, det var bara öronen som åkte upp och ner.

Jag gav Myra ett ben som vi hade med oss. Hon fick ligga på mattan nedanför soffan och gnaga på det. Det gick bra. Då kunde katten få vänja sig vid Myras närhet medans Myra var upptagen med annat. När benet var slut gick Myra och undersökte mattan, hela tiden i Lunas närhet.

Vi kom och gjorde djuren sällskap. Myra fjäskade och sökte skydd hos oss människor. Det syntes på Luna att hon blev mer och mer bekväm med situationen. Hon låg och blinkade och ögonen åkte ihop längre och längre stunder. En katt som blundar är en katt som trivs.

Här någonstans tror jag att Luna insåg att det var hon som hade övertaget. Under denna kväll fräste Luna åt Myra ett par gånger då Myra kom för nära, Myra reagerade så klart direkt. Myra utmanade gränser under hela kvällen. Tillslut vågade Myra till och med passera precis förbi soffan men hon gjorde det försiktigt och ändå lagom snabbt utan att titta upp. Vid dessa tillfällen lätt Luna Myra passera utan att fräsa. Maktbalansen var ganska tydlig på slutet. Katten låg där den låg med sitt nyvunna självförtroende. Hunden var skraj men otroligt nyfiken.

Sofia tog fram godis och matade både Myra och Luna. Båda åt med god aptit, Luna från sin plats på soffan och Myra satt nedanför och tog emot karameller. Så var det dags för oss att gå. Vi vinkade av Sofia och tackade för en fantastisk god tisdagsmiddag. Katten låg kvar på sin plats i soffan utan att röra en min.

Tarmbakterier och syrade grönsaker

Söndag och sovmorgon blev det idag. Parken är full av vatten och blöt snö så varken jag eller Myra var speciellt pepp på morgonpromenaden. Jag och Sebastian skämtade med varandra häromdagen. Ska vi sälja lägenheten borde vi göra det nu när vi har sjöutsikt.

Så vad fyller vi denna söndag med. Jag föreslog en promenad, sen handla och göra en middag som vi lägger lite kärlek på. Mat ska för oss gå relativt snabbt att göra så att vi kan ägna tid åt saker som är kul. När det inte finns mycket att göra känns det ju rimligt att lägga mer tid på maten istället.

Vi åkte iväg till Övre Glottern tillsammans med Sofia och gick den relativt korta biten till vindskyddet. Där fikade vi och njöt av några solstrålar som tittade fram innan vi vände tillbaka samma väg. Det blev en lagom bit att gå på detta underlag som är som en blandning av is och slask. Det påminner om att gå i blöt sand precis bredvid vattenkanten på en strand. Ett steg fram och ett halvt steg bak.

Vi storhandlade på Willys och för en stund kändes det som att vi var ett kollektiv som åkte iväg tillsammans. Hemma väntade hönsen med sina ägg tillsammans med fåren med sin ull och geten med sin mjölk. Vi har alla tre samma dröm om att flytta ut på landet och leva ett enklare liv. Någon gång kan det bli verklighet.

Vi vinkade av Sofia, väl hemma började jag med maten medan Sebastian packade upp. Jag gjorde vegetarisk lasagne på rivna rotsaker, tomatsås, keso, bönpasta, zuccini och ost uppe på. Sebastian började riva morötter till en stor sats syrade morötter med ingefära som vi också bestämt att vi skulle göra. Jag hjäpte honom när jag fått in lasagnen i ugnen. Tillsammans rev vi två och ett halvt kilo grönsaker denna eftermiddag.

Lasagnen blev riktigt god. Vi åt den tillsammans med Sebastians syrade rödbetor och groddade belugalinser. Jag kan känna en sån tacksamhet över att äta bra vällagad mat en söndag. Jag håller på att läsa om tarmbakterier nu i samband med att vi har börjat syra grönsaker. Det är imponerad hur mycket maten vi äter påverkar hur vi mår både i kroppen och själen.

"Även om forskningen ännu är i sin linda pekar den snabbt växande högen av studier på flera viktiga samband där allt från stress, ångest, depression, alzheimer, parkinson, autism och adhd med mera går att relatera till en obalanserad tarmflora. (...) Det kan tyckas lite märkligt men samtidigt härligt att den moderna människan som har lyckats åka till månen och klyva atomer inte har utforskat tarmfloran förrän nu. Speciellt med tanke på att det myllrande ekosystemet bokstavligen legat mitt nedanför ögonen på oss: i våra tarmar. Eller kanske just därför."

Så skriver Soki Choi i boken "Kimchi och kombucha Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna". Jag har inte hunnit läsa så långt i boken men tillräckligt för att förstå att grönsaker, fibrer och allra helst syrad mat inte bara är bra för min mage utan även påverkar hur jag mår psykiskt. Som tur är har jag en syster som hakade på denna trend före mig så hon har delat med sig av både kunskap och kefirbakterier. Jag och Sebastian dricker därför sur mjölk i smoothien varje morgon.

Nu gissar jag att jag har en hyfsat bra kombination av tarmbakterier eftersom jag har ett ganska stabilt psyke och en relativt välmående kropp. Men finns det sätt att må ännu bättre på och dessutom förebygga sjukdomar så känner jag att jag gärna lägger tid på det. Vad spelar det för roll att spendera tid på ett gym eller i ett motionsspår om de 39 biljoner levande mikrober, siffran enligt Soki Choi, i mina tarmar inte är i balans. Bra mat först och motion sen. Det är mitt nya motto.

Ett nytt sovrum

När vi köpte större säng ställde vi den gamla 120 sängen som en sänggavel bakom den nya. Det var ett enkelt sätt att förvara den samtidigt fick vi en hylla bakom sängen att lägga böcker på. Nu när vi fick lust att sätta upp tavlor bestämde vi oss för att ta bort den gamla sängen. Det var lättare sagt än gjort.

Jag lade ut sängen på en säljsajt och fick massor av förfrågningar. Gratis mot avhämtning skrev jag. Den som först hörde av sig fick sängen och vi bestämde en tid för hämtning igår eftermiddag. Jag fick tacka nej till alla andra som hörde av sig, inklusive en tjej som hade kunnat komma redan på morgonen med en lastbil. Fredag eftermiddag kom och den som skulle hämta dök upp med en bil av mindre format, stod och funderade en stund inne i mitt sovrum och konstaterade sedan att det kanske skulle bli tajt i bilen. Jo tack det var ju en ren omöjlighet. Tjejen med lastbilen hade hört av sig flera gånger och frågat om sängen och jag skrev direkt att hon får den. Dock hade hon inte lastbilen kvar på kvällen och inte heller i hennes bil gick den in. Vi blev kvar med en säng som tog upp halva sovrummet och jag var lätt irriterad över att det skulle vara så svårt att bli av med en säng.

På lördag morgon åkte jag och Sofia iväg på loppisutflykt och tog med massa kartonger till återvinningen. Jag hade då plastat in sängen och med hjälp av Sebastian släpat ner den och ställt den utanför. Tjejen utan lastbilen skulle göra ett nytt försök denna gång med spännband och ta den på taket. Jag hoppades att sängen skulle vara borta när jag kom hem från återvinningen och loppisen och det var den som tur var. Tredje gången gilt.

På eftermiddagen fick jag äntligen möjlighet att göra fint i sovrummet. Jag och Sofia satte upp tavlorna och det blev så luftigt och fint. Solen tittade fram en stund och vi passade på att slappa i sängen och kände in den nya atmosfären.

Rensa rensa

Jag och Sebastian satt och kollade på Antikrundan. Någon hade med sig en littografi av Picasso som värderades till fyra hundra tusen kronor. Några år tidigare hade den blivit värderad till femtio tusen kronor. Kvinnan som ägde littografin blev minst sagt överraskad.

Jag och Sebastian började prata om vad vi skulle vilja äga för antikviteter. Jag sa att jag inte hade velat äga något men dock gärna sålt. Sen kom jag på att jag har en hel resväska med tavlor från mormor nere i källaren. Jag har en föreställning om att om jag ska flytta så ska jag kunna göra mig av med massor av saker. Tänk vad skönt att äga så lite som skulle kunna gå in i en rymlig bil. Sebastian blev direkt nyfiken på tavlorna och jag rusade ner i källaren för att leta fram dem med en liten förhoppning om att jag skulle packa upp dem och inse att jag inte ville ha dem kvar.

Väl nere i källaren fick jag flytta på kartong efter kartong för att komma in till resväskan där tavlorna låg. Ligger det massa kartonger i källaren så förutsätter jag att det finns saker i dem. Dessa var dock tomma. Originalkartongen till en brödrost från Claes Olsson eller kartongen till en plafondlampa från IKEA. Kan ni gissa om jag härjade runt med stackars Sebastian när jag kom upp. I helgen ska vi rensa och då ska varenda kartong åka.

Attans, i samma sekund som jag skriver detta kommer jag på att skokartonger som vi har en uppsjö av passar perfekt för att träna nosework med Myra. Får se om några kartonger får stanna, husse blir nog glad.

Väl uppe med den tunga resväskan med tavlorna. Nu skulle det bli Antikrundan a la Lagergrensgatan. Sebastian var lika spänd som ett barn på julafton. Det första jag packar upp när jag öppnar väskan är min gamla nalle som farmor sydde, lappade och lagade. Som jag släpade runt på denna nalle när jag var barn. Nu när jag tog upp nalle hittade mina fingrar direkt in i de skålformade kännställena där jag legat och strukit fingertopparna mot nalles mjuka päls. Det var nostalgi.

Så var det dags för tavlorna att packas upp. Oj vad fin sade Sebastian om nästan varenda en. Jag fick direkt en bild av mormors lägenhet, möbler, tavlor på väggarna och alla hennes saker. Tänk vad enskilda föremål kan väcka minnen. Och inte kan jag göra mig av med dessa tavlor. Så här i efterhand förstår jag varför jag "bokat" dem. Ja mormor har skrivit med noggrann handstil "Jennie" på baksidan av varje tavla. Istället för att rensa börjar jag istället gå runt i lägenheten och spana efter lämplig plats till en stor serie med fem tavlor samt en ensam akvarell. Serien ska få bo ovanför vår säng och akvarellen vid Sebastians skrivbord. Nu fick vi ännu mer att göra i helgen. Rensa rensa och hänga upp. Istället fick några andra tavlor åka ner i resväskan, inte kunde jag göra mig av med dem heller.

Upp och ner precis som livet

Idag har varit en ganska tung dag. Medans snön som jag längtat efter så länge smälte ner till ett grått slask utanför fönstret satt jag på jobbet och försökte hitta mig själv i mina nya arbetsuppgifter. Från att ha jobbat i ett projekt med frågor jag brinner för och som jag varit expert på till att åter igen känna sig ny på jobbet, vara vilsen i rutiner, prioriteringar och systemstöd. Att på detta gå och vänta på svar från ett jobb som jag så gärna vill ha. Pendla mellan hopp och tanken att jag kan behöva ladda om med ny energi om det inte slutar som jag hoppas. Stämningen på jobbet är inte den bästa efter beskedet om att Arbetsförmedlingen varslar 4500 personer. Många kollegor är oroliga för att förlora sina jobb, andra funderar över hur arbetsuppgifterna kommer se ut för dem som blir kvar. Jag tillhör nog den senare gruppen. Dock även innan varslet kom var jag ganska inställd på att jag var redo för nya utmaningar efter sju år inom samma myndighet. Nu är den känslan ännu starkare med den stora skillnaden att det troligtvis kommer vara några tusen till som håller ögonen öppna för nya utvecklingsmöjligheter. Jag får försöka tänka att det för visso är många men ingen som har exakt den erfarenhet som jag har.

Ja det var lite om mina tankar nu och idag. Jag vet att jag ganska snabbt samlar nya krafter men ibland måste en tillåta sig att stanna till även när det är tungt. Något som var positivt med dagen var att jag erböd mig att stötta upp en kollega och fick följa med ut på en arbetsmarknadsutbildning för att göra uppföljningar av deltagare. Det var roligt att träffa människor och känna att jag kunde bidra med något konkret. Jag märker hur mycket jag får tillbaka av att möta människor, lyssna, ställa frågor, peppa och bekräfta. Delar jag med mig av ett leende så får jag ett leende tillbaka. Det behövde jag idag.

Tanken var att jag och Sebastian skulle åka skidor efter jobbet idag. Med två plusgrader och väldigt mjuk snö så sade vi att vi hoppar det. Jag var nära att fastna i soffan men tänkte att jag skulle må bra av lite träning så jag bokade in mig på ett jympapass på Friskis och svettis. Det var riktigt skönt och befriande att få spattla loss tillsammans med musik, en glad instruktör och alla andra deltagare. Jag är inte bäst på koordination men är inte rädd för att göra fel så jag hoppar och sträcker ut och varm om kinderna blev jag absolut.

När jag kom hem tränade jag lite nosework med Myra. Den hunden ger mig så mycket glädje. Hon går in i sin uppgift till hundra procent och svansen går när hon jobbar. Även på kursen igår var hon väldigt duktig, koncentrerad och noggrann. Det var bara första söket som hon blev överspelt och markerade fast det inte var rätt. Jag måste hitta en metod för att tagga ner henne och säkert också mig själv. Som att låta henne göra ett minisök med godis innan hon går på den riktiga uppgiften.

Upp och ner bjöd denna dag på, precis som livet, men den fick ett bra slut både på jobbet och hemma. Nu är det dags att släcka lampan och se fram emot en bra morgondag.

Vinterbilder

 Här kommer några vinterbilder som Sebastian tog under vår skidtur i Ålberga. Myra är en fantastisk vän att ha med sig i skidspåret. Hon är min äventyrskelpie som ställer upp på alla friluftsaktiviteter.

En väldigt lång mil

Bilen Humlan styrde idag mot Ålberga för skidåkning där. Jag hade läst på skidspår.se att de började pista på morgonen och räknade med färdiga spår framåt lunch. Jag tänkte att det säkert inte fanns så många andra ställen där det skulle vara spårat efter detta enorma snöfall natten bidrog till. Dambroängens IP i Ålberga bjuder på fantastiskt fina skogsmiljöer och spåren går genom varrierad terräng så det kändes som ett givet val för dagen.

Väl vid Dambroängen var vi bland de första skidåkarna på plats. Spåren hade pistats men inte körts med skoter och spårsläde. Underlaget var mjukt men snö fanns det gått om så det var bara att åka. En person hade åkt före oss så vi följde dennes spår in på milsspåret.

Vi var inte ensamma särskilt länge utan blev omkörda av tre stycken när vi stod och fotade. Strax kom de tillbaka ifrån motsatt riktning och sade att de åkt ifatt pistmaskinen. Även vi kom ifatt pistmaskinen efter en stund och valde att åka en sväng åt ett annat håll innan vi gav oss på milen igen.

Under vår färd träffade vi på flera trevliga människor som vi växlade några ord med. Vi hade ingen brådska denna dag. Det gick trögt att åka men vi njöt destomer av den vackra snötäckta skogen. En kvinna vi pratade med sade att det skulle bli plusgrader till veckan. Då blev jag lite besviken men kände ändå tacksamhet över att jag valt att ta vara på denna dag. Ett pensionärspar som var ute i en stuga vi åkte förbi berättade att de tänkte åka skidor imorgon. Då skulle spåren förhoppningsvis vara klara och det skulle bli sol. Skidåkande pensionärer i Ålberga har det ganska bra.

Mot slutet av rundan kände jag mig rätt trött. Detta var nog den längsta mil jag åkt på länge. Myra som även hon fått kämpa i den mjuka snön fick extra fart i benen på slutet när hon märkte att vi var på väg tillbaka mot bilen. 

Många backar till trots blev det inga vurpor denna tur. Men det var ju lätt att hålla farten nere när en kunde och styra bromsa hur en ville i nedförsbackarna utan att vara rädd för att förstöra några spår. Trots att de 1,4 mil vi åkte var tungkörda var det väldigt rolig att åka idag. Jag hoppas att snön stannar så att jag kan komma tillbaka snart igen.