Mitt bidrag till klimatet och lite annat

Myra tog en selfie här ikväll, eller kelfie som det heter när kelpien gör det, så jag blev lite inspirerad och plockade fram kameran jag med. Jag tycker på något sätt att Myra lyckades se mer avslappnad ut men vi har väl olika fallenhet för saker.

I helgen har jag och Sebastian sett båda dokumentärerna om Dagny, sveriges äldsta bloggare. Sebastian sa till mig att jag borde börja blogga igen och jag tänkte först att den som bloggar måste ju ha något att skriva om. Jag är ju varken Sveriges äldsta, yngsta eller något annat. Sen kom jag på att jag har massor att skriva. Om det är något som är värt att läsa det får någon annan avgöra. Jag följer faktiskt ingen blogg själv. Det kanske en skulle göra för att få inspiration men jag är lite för otålig för att läsa om andras liv. Sitter jag med telefonen i handen då är jag mest sugen på att sitta vid hemmet och drömma eller titta på hundbilder på instagram. Annars föredrar jag att koppla av framför någon dokumentär eller dramaserie på svtplay eller med en bok.

Jag har ju också börjat träna stretchövningar på kvällarna nu. Jag har hakat på han napprapat Jonas kampanj #ettrörligare2019. Det kom verkligen i rätt tid för mig. Jonas rekommenderade att en ska välja ut ett område att fokusera på så jag har valt mina stela höfter och så har jag förstått att rumpan hänger ihop med stela höfter. Det stämmer väl in på mig. Min massör brukar gå loss på min rumpa när jag går dit, vilket är alldeles för sällan, och den är så spänd varenda gång. Tidigare har jag nöjt mig med att gå till massören någon gång då och då för att råda bot på min kropp som hinner bli en katastrof mellan gångerna. Nu tänker jag att jag ska försöka underhålla den lite bättre och inte bara springa, cykla, vandra åka skridskor etc utan att bygga upp och sträcka ut kroppen däremellan. Innan jul började jag gå på flexpass på Friskis och det tänkte jag också fortsätta med, konditionsträning får jag ju iallafall genom mina intressen så jag behöver inte prioritera det när jag väl lägger till på att gå och träna. Och jag hänger gärna så lite som möjligt på ett gym när jag redan spenderar på tok för mycket tid ifrån min hund bara genom att jag jobbar.

På tal om det här med att leva länge. Jag är så glad efter att ha sett dokumentärerna om Dagny. Hon är en sån skön och härlig människa. Jag tycker att det är fint att hon kan vara en förebild och att många unga och även vuxna kan se att äldre människor har mycket att komma med. Jag tänker på min mormor och farmor, min morfar och farfar fanns inte när jag kom, vilken viktig roll de spelade i mitt liv. Nu känner jag mig lite sorgsen över att jag inte har någon av dem kvar men jag får ta mig i kragen och se till att lära känna någon annan äldre person. Det måste ju inte vara en släkting. Jag hörde något om ett projekt där yngre människor skulle öppna upp sitt hem för att äldre ensamma människor skulle kunna samlas och fika. Kanske jag skulle undersöka det, synd bara att jag bor så litet.

Jag satt i bastun och pratade med min kompis Sofia igår kväll. Det vara härligt att bara prata om allt mellan himmel och jord. Vi kom in på det här med klimathotet, så klart en kommer alltid dit i alla samtal känner jag. Vi var båda ganska säkra på att jorden förr eller senare kommer gå under. Sofia sa, vilket jag inte riktigt vågat reflektera över, att hon tror att stora konsekvenser och katastrofer kommer komma redan under vår livstid. Jag känner att jag ganska mycket har stoppat huvudet i sanden och tänkt att jag kommer vara borta när det bär åt helvete. På tal om det här med att leva länge. Frågan är egentligen, hur länge kommer en vilja leva. Och även om kroppen mår bra, kommer livsförhållandena att vara det? När jag satt i bastun och tänkte på dessa frågor kände jag en lättnad över att jag inte har barn. Redan på den tiden när min mamma var ung tänkte hon i banorna att hon inte ville sätta några barn till denna hemska värld. Nu är jag så klart glad över att hon vid ett senare tillfälle tänkte om, men de tankar hon hade då känns mer aktuella än någonsin.

Många gånger har jag önskat att mina hundar, Movi som inte finns längre, och Myra som fyller tre år i april, skulle få leva mycket längre än vad ett hundliv är. Dock känner jag nu en tacksamhet över att jag vet att dessa varelsers tid på jorden är mycket begränsad. Mina hundar kommer förhoppningsvis aldrig behöva uppleva den framtid som jag, eller de generationer som kommer strax efter mig, ska behöva möta. Att avstå från att ha barn är också en enorm besparing på jordens resurser. Visst min hund äter kött, främst inälvsmat som ingen människa skulle sätta tänderna i. Och jag köper saker till henne, kör henne och mig till våra gemensamma träningar eller till utflykter i skog och mark. Men de avtryck som jag gör tillsammans med min hund är nog ganska små i jämförelse.

Jag har läst om folk som lovat sig själva att inte flyga på ett år, och ser det som en svår utmaning. Själv har jag inte lämnat Sverige på säkert fyra fem år, förutom en tågresa med jobbet till Oslo. Jag kan erkänna att jag även flugit ett par gånger med jobbet inom Sverige, men det var säkert tre år sedan. Det är inte bara av miljöskäl som jag flyger så lite. Jag känner inte att jag har behov av att åka utomlands. Längtar jag någonstans så är det till svenska fjällen, till Gotland eller på sin höjd till Norge. Det är nog också tack vare min hund som jag utför och drömmer om sådana resor. Myra är ju en del av min familj och ska jag uppleva äventyr så vill jag göra det med nära och kära.

Vad gör du klockan halv elva en fredagkväll frågade en reporter Dagny i första dokumentären. Jag bloggar svarade hon, jag bloggar varje kväll. Nu har jag precis som Dagny bloggat innan jag ska sova. Nu säger jag godnatt världen, får se om du är kvar imorgon bitti.

Så fick det bli

Vi har bestämt oss för att inte behålla Lyssa. Det blir fortfarande bråk ibland hemma och vi vill inte utsätta hundarna för det eller hålla på att dela av hemmet eller behöva ha ständig koll på hundarna. Två starka tikar som inte riktigt gjort upp än och som kanske är lite för nära i ålder för att de ska hitta sin plats i flocken. Det var ett jätte svårt beslut först för Lyssa är en så rolig, härlig och gosig hund. Hon och Myra har ju också fantastisk kul ihop och mycket utbyte av varandra. Men nu när vi väl bestämt oss känns det rätt. När vi tog hem Lyssa hade vi så klart ingen aning om hur det skulle gå men jag kände att det var värt att prova. Vi har haft fantastiskt roligt under de månader vi har haft tillsammans och det har varit väldigt lärorikt samtidigt som det har varit tufft ibland. Myra och Lyssa har en otroligt stark vänskap och kärlek men som i alla relationer kan kärleken slå över och då blir det inte bra. Jag vet inte hur många gånger jag stått på en gräsmatta med ett stort leende på läpparna och sett dessa två springa runt och leka som galningar. Dessa stunder har det kännts så rätt tillsammans med de stunder jag tränat Lyssa i aguility, hunfparkour, drag eller cykling och fått ta del av hennes fantastiska energi. Allt detta fina har gjort att jag varit så inställd på att detta måste gå men sen kom jag till ett stadie där jag kände att jag måste ta ett beslut. Lyssa är ung och har fortfarande möjlighet att anpassa sig i en ny familj. Jag vill inte ta mer av hennes tid när jag känner på mig att Myra och Lyssas kärlek kanske aldrig kommer bli konfliktfri. Nu ska Myra få vara ensamhund ett tag och Lyssa flyttar tillbaka till uppfödaren som kommer leta nytt hem. Jag har kommit överens med min granne om att Myra ska få vara inne hos henne på dagarna tillsammans med hunden Olle. Vi turas om att rasta varandras hundar på lunchen och Myra slipper sitta själv såhär i början. Det kommer så klart vara en omställning för oss alla men tur är väl det att julledigheten stundar och vi kommer kunna spendera massa kvalitetstid med vår svarta diamant. Sen hoppas jag att Lyssa kommer till ett fint hem med mycket kärlek för det är hon värd. Fina Lyssa ❤❤

Tre hundar och en yxa

I helgen fick vi besök av Minna och hennes nya jack russel Presley. Minna och jag hade bestämt sedan länge att vi skulle vandra denna helg. Sebastian fick en yxa av mig då han fyllde år. Nu passade han på att följa med oss ut i skogen för att inviga den. Han hade önskat sig en sedan vi var iväg på buschcraft och överlevnadskurs så det var en lyckad present. 

Vädret var grått och regnet hängde i luften som det gjort hela veckan. Hundarna livade upp genom sin existens. Det är så roligt att se att de kom bra överens alla tre. Lyssa och Presley lekte i skogen. Lyssa tycker om att bli jagad och bjuder upp alla hundar hon lär känna till denna lek där hon springer runt i cirklar, gärna rnut något träd, och låter sig bli jagad. 

Yxan kom väl till användning när vi skulle göra upp eld. Jag hade tagit med mig några vedträn som vi högg upp och så var det bara att sätta fart på brasan. Det blev både korv och glutenfria pannkakor till lunch. Hundarna tyckte att det var en onödigt lång och tråkig rast så de var väldigt glada när vi till slut fortsatte vandringen som totalt bli en knapp mil.

Väl hemma tände vi fyr i kaminen igen och det blev en lug kväll med mycket slappande och värmande pumpasoppa.

Stigen där Movi gick vilse

Efter en helg på resande fot och med äventyr i Skåne längtade jag ut till en av våra favoritplatser här i krokarna kring där vi bor. Jag fick med mig Sebastian och Myra på en tur till Ågelsjön. Jag hade bryggt en termos the och packat ner den i ryggsäcken. Varför ta kvällsthet inne i soffan när en kan vara ute och njuta av kvällssolen.

Myra var så klart glad att komma ut. Hon hade massa spring i benen och for över stock och sten. Jag var glad att återse tallar, granar, blåbärsris, mossor och klippor efter all lövskog och böljande kullar i Skåne. All natur är vacker på sitt sätt. Skåne på våren är något aldelens magiskt som jag gärna upplever. Den blandskog som finns häromkring som jag även är uppvuxen med är dock mitt hem. Det är den plats där jag finner ro ända in i själen. 

Utflykten till Skåne gjorde något mer med vår familj. Vi har insett att livet är härligare med fler hundar. Inte ens Sebastian kan längre stå emot tanken på att ett sällskap till Myra skulle vara skoj för oss alla. Som vi sett att alla våra hundar samspelat med varandra i helgen. Och vilket härligt liv och rörelse det blir med fler fyrbenta. Myra är en helt underbar hund. Jag tror att hon utvecklats ännu mer under den tid hon varit själv. Hon är till freds med livet och är som vanligt både full av energi och lugn på samma gång. Men trots att Myra har energi så att det räcker och blir över så tycker jag att det är lite väl lugnt och tyst här hemma. Jag skulle trivas med lite mer liv, fler tassar att snubbla över och ett och annat lekskall. Men vi ska ha tiden också så det får vänta något år. Det är iallafall skönt att veta att våd båda har samma mål.

På tal om att vara fyra. Stigen vi gick på idag hade vi inte besökt sedan Movi gick bort. Det är två månader nu sedan hon lämnade oss. Jag tänkte extra mycket på henne idag, sist vi var på denna plats var då hon gick vilse och jag höll på att tappa bort henne på grund av att hon inte hörde när jag ropade och säkert heller inte såg så bra. Det var det första tecknet på hur gammal hon egentligen var samtidigt som jag imponerades av hur bra hon ändå tog sig fram i denna tuffa terräng men stenar och höga bestigningar. Lilla Movi hade aldrig orkat följa med på alla de utflykter som vi gör nu. Hon kastade in handduken i rätt tid, det kan jag känna samtidigt som jag saknar henne och minns alla fina stunder vi haft tillsammans. Movi var mattes hund men Sebastian saknar henne också. Myra hon är mer förälskad i husse. Hon är nog lika lojal till oss båda. Myra skulle inte lämna någon av oss i sticket men husse är ändå den hon vill vara mest nära om hon söker kärlek hemma i soffan och han är den som får mest pussar då han kommer hem. Movi hon brydde sig inte om att ha koll på någon annan än på mig. Så länge hon visste vart jag var så var hon nöjd. Hon sparade många steg genom att slippa springa fram och tillbaka och valla in alla. Där är det tur att Myras energi inte är någon bristvara för det tar på krafterna att hålla ordning på två människor.

Lerbad och blommande raps i Skåne

Kanottur i Skåne from Sebastian Estay on Vimeo.

Myra har sin familj i Skåne och den ser vi till att träffa minst ett par gånger per år. Denna gång blev det paddling tillsammans med mamma Hedda och syster Foxy samt deras övriga familjemedlemmar. 

Foxys husse Micke hade planerat en riktigt fin tur med start i Harlösa, på ån som rinner ut från Vombsjön mot havet vid Löddeköping. Han hade fixat kanoter, släp och chaufför till oss alla så att vi kunde ta oss till startpunkten och bli upphämtade vid slutet samt provpaddlat hela sträckan helgen innan för att vara säker på att den funkade. Så för mig, Sebastian, Christian och Kristina samt våra hundar var det bara att hoppa i kanoterna och börja glida medströms. 

Tanken var att hundarna skulle få arbeta lite genom att springa på gräset längs ån vissa sträckor medans vi människor paddlade. Vi testade det ett par gånger men det slutade bara med att hundarna hoppade i vattnet och simmade till oss i kanoterna. Vi märkte snabbt att våra kelpies hellre sitter stilla en hel dag i kanoterna bara för att få vara nära sina hussar och mattar än att få springa fritt och leka på kanten av ån. Kettledogen Brim var nog den enda som var så självständig så att han på riktigt njöt av friheten men han fick bara förtroendet att vara lös en kortare bit då han har selektiv hörsel och vi inte ville riskera att komma hem en hund fattigare.

Efter att ha fiskat upp storfångsten några gånger i form av våra kelpiesar som envisades med att komma tillbaka som boomeranger dröp det till slut av vatten i kanoterna. Vi fortsatte sedan att paddla framåt i trivsam takt medans solen bara blev varmare och varmare. Det började kurra i magarna och vi hade inte nått fram till lunchstället som Micke spanat in åt oss helgen innan samt hade ingen uppfattning om hur långt det var kvar dit. Vi hittade istället en väl duglig plats som bjöd på både skugga och vinda bänkar där vi kunde duka upp trangiakök till lunchens pasta med pestorätt. Efter att ha jäst en stund i skuggan efter maten hoppade vi i kanoterna igen, lagom trötta av både matkoma och sol. Några minuter senare gled vi förbi det lunchställe som Micke tänkt ut till oss. Där stod det i all sin prakt med raka bänkar och ett rejält bord. Så mysigt det såg ut där från kanoten.

Det dröjde inte länge innan Christian spanat in en sandstrand och snabbt paddlat iland för att svida om till badshorts. Jag tyckte det såg så härligt ut så jag letade snabbt rätt på mina badkläder som så klart låg längst ned i packningen under både mössa, vantar och regnställ. När jag kommit i mina kläder hade både solen gått i moln och Christian och hundarna hade omvandlat det som såg ut att vara en sandstrand till ett gyttjebad. Men hade jag sagt att jag skulle bada så skulle jag. Väntade jag bara tillräckligt länge vid vattenkanten så kunde nog både gyttjan lägga sig och solen titta fram. Sagt och gjort, tio, femton minuter senare tog även jag vårens första simtag i ån.

När vi lämnade strandkanten upplyste Mycket oss om att vi kommit ungefär en femtedel av sträckan på den planerade dagsrutten. Klockan var då runt tre på eftermiddagen och det satte sprätt på allas våra kanoter. Myra hade hittat en fin plats i fören på vår kanot och satt där som ett kuttersmycke precis som mamma Hade gjort på sin kanot. Jag hade efter det kämpat som bara den med att styra och det var inte förrän Myra hoppade över till sin systers kanot som jag märkte vad rakt vår kanot gick igen. Medans resten av gänget glidit fram i behaglig takt hade jag och Sebastian kämpat oss fram i zic zac mellan åns kanter. Lätta jag där bak med Sebastian och Myra där fram räckte för att vår lilla kanot skulle bli ostyrig. Jag och Sebastian som helt tappat självförtroendet där ett tag när det gällde paddling, Sebastian hade också provat rollen som styrman utan något bättre resultat, fick plötsligt ny fart och lät axelmusklerna jobba flitigt ett par timmar till i eftermiddagssolen.

Så närmade sig det svåra uppdraget med att hitta en tältplats. Vi skulle bara paddla förbi en väg och komma tillräckligt långt bort från den så att vi inte hörde ljudet, sen skulle vi bara paddla förbi en fabrik och komma så långt från den så att vi inte såg den. Sen sig jag en trevlig plats skymta bakom åns kant och Micke gick upp för att kolla för att konstatera att det var en tomt jag sett. Då skulle vi bara paddla förbi ett villaområde som aldrig ville ta slut. Sen kom vi till en sträcka där tåget gick förbi. Efter det kom vi till turens första lyft och vi fick packa ur kanoterna för att ta oss förbi en kvarn med tillhörande fors. Där blev det lite spännande för det var rätt strömt när vi skulle åka iväg igen så vi fick paddla med kraftiga tag rakt över ån och sen åka medströms nedåt.

Efter detta lyft och den lilla biten nedströms öppnade landskapet upp sig med ängar och gräs. Här kunde vi slå läger. Jag fick uppgiften att gå upp och reka på ett ställe och hittade jätte fint gräs att slå upp tälten på. Vi packade ur våra kanoter och Christian och Kristina var snabbast att få upp tältet. Lagom till att de satt ner sista tältpinnen stack två hästar fram huvudet bakom sitt matbås. Jag tyckte det var lite kul att få tälta i en hästhage men de andra tyckte att det inte var någon bra idé. Hästarna verkade vara snälla men hästägarna hade vi ingen aning om hur trevliga de var så vi packade ihop våra grejer igen och åkte över till andra sidan där det också fanns fullt med gräsängar och utan spår av djur.

Alla fick upp sina tält, förutom Micke som valde att slå läger under kanoten, och vi fisk oss en rejäl lägereld på några torra kvistar från en otänd majbrasa som stod där på ängen. Når de första regndropparna kom var det lagom att gå ock lägga sig. Myra somnade inom ett par minuter inne i tältet och var däckad fram till klockan sex på morgon då hon ville ut och rasta samt ta ett lekvarv med sin kära sister som sovit med sin husse under kanoten. Efter det var hon nöjd och kunde komma in i tältet för att sova ett par timmar till. Foxys husse hade vaknat med hjärtat i halsgropen då han hörde Foxy ringa runt och skälla innan han insåg att hon lekta med Myra och inte vallade runt på ett vildsvin där på morgonkvisten.

Dag två bjöd på moln och lite svalare väder. Något som våra soldränkta kroppar var ganska glada över. Den tur som väntade oss nu skulle bli än mer äventyrlig med fyra till lyft och mer medströmspaddling direkt efter lyften. När vi kommit igång och paddlat en stund samt gjort vårat första lyft gled vi förbi ett ställe där jag ropade högt att här hade det minsann varit jätte mysigt att tälta. Micke nickade glatt och så kom det vindskydd upp på höger sida som han hade haft som referens för nattens planerade stopp. Vi hade trott att vi inte kommit i närheten av den planerade turen i längd eftersom vi var så långsamma i starten men vi hade tagit igen det på slutet och låg kanske bara en timme efter i schemat då vi slog läger på kvällen. Rätt bra planerat iallafall och riktigt bra paddlat av oss amatörer.

Dag två blev som sagt ett större äventyr och med fler utmaningar. Lyften innebar en del planering gällande hur vi skulle bära och placera kanoterna för att sedan packa i dem igen och smärtfritt ta sig iväg i tur och ordning utan att någon kanot skulle sticka iväg på egen hand. Min och Sebastians kanot var lättast att bära men hade i sin tur inget snöre att binda eller hålla fast den i så den var en utmaning på det sättet. Men det var kul att få möjlighet att samarbeta och alla var taggade på att hugga i när det väl gällde. Ingen packning, kanot, hund eller människa skulle behöva lämnas därhän. Vi som gäng är en relativt ny konstellation, vi har bara gjort ett vandingsäventur tillsammans innan, som slutade i att tre av fem fick magsjuka, men vi insåg under denna tur att alla var duktiga på att samarbeta och att vi funkade väldigt bra ihop. 

Min stora lycka kom när vi mot slutet av turen paddlade förbi en strand, som denna gång faktiskt hade minst lika mycket sand som lera, och där den rann ut en klar kall bäck så att vattnet var extra friskt. Där tog jag turens andra dopp och denna gång skippade jag att leta fram några sura badkläder och jag fick moraliskt stöd av Sebastian och Micke som också hoppad i näck. Till och med Myra tog sig ett frivilligt sim ut till husse, Micke och Christian där de låg och plaskade mitt i ån. 

Så närmade sig resan sitt slut och vi var framme i Kävlinge som vi satt som det mest realistiska målet för vår kapacitet. Då detta var en resa i den goda matens tecken så kokade vi oss pasta till en rejäl sallad med massa gott som oliver, grönsaker, nötter och soltorkade tomater, när vi hivat upp kanoterna och väntade på att vår skjuts skulle komma. Jag och Christian åkte med skjutsen för att hämta våra bilar vid Harlösa och när jag satte mig ner i min egna varma bil för att åka tillbaka till Kävlige igen kände jag hur tröttheten från denna tur började komma krypande. Jag fick skruva på både AC'n och volymen på radion för att hålla mig vaken den tre mil långa resan tillbaka. När jag satt där och åkte tänkte jag på att vi paddlat på ganska långt iallafall. Ån var ju inte lika spikrak som vägen så det var nog ett antal fler kilometer än tre mil som vi paddlade, plus att vi tagit oss tid att både njuta, äta gott och arbeta med att lyfta kanoter över partier där forsen rinner.

Väl tillbaka hemma hos Christian och Kristina bjöds det på mera god mat samt ett välbehövligt bad i en veduppvärmd badtunna. Jag säger då det, en resa till Skåne kan aldrig bli misslyckad i detta sällskap. På lördagen hade jag och Sebastian vår hemfärd att se fram emot. Den tog vi som en utflykt den också så vi stannade till och åt på en restaurang med sjöutsikt i Vittsjö i norra Skåne, sen tog vi en tur ner till Vättern när vi närmade oss gränsen till Östergötland. Sverige är obeskrivligt vackert och vi har fått förmånen att se så många platser denna spirande vårhelg. Vi hade lyckades pricka in detta besök i Skåne när rapsen gått i blom och fälten lös gula. Till råga på allt fick vi med oss en hel kasse full med ramslök från Skåne. Så nu ska det tillverkas pesto, oljor och annat gott de närmaste dagarna och vi ska få känna smaken från denna Skåneresa lång tid framöver. Det måste jag säga blir ett mycket trevligare minne än den spysmak jag kändes munnen så fort jag tänkte på tält, skog och trangiakök efter vår senaste utflykt tillsammans.

Ett stopp vid Vättern på vägen hem.

Att bli tre

Du ska veta att det är tomt utan dig Movi. Vardagen är så enkel när vi inte behöver ta hänsyn till en hundpensionär. Men fy så trist och tråkig. Du gjorde inte mycket väsen av dig Movi. Men du tog stor plats iallafall. 

I helgen ska vi åka till Bränntorp och titta till stugan. Jag ser inte fram emot att åka dit utan dig. Du spenderade bara en sommar och en höst där men du hittade verkligen din plats i stugan. Jag kan inte tänka mig att gå in i stugan utan att behöva kliva över din svans när du ligger där på hallmattan och håller koll. Att inte se dig gå runt på tomten i godan ro och nosa. Men jag vet Movi att jag inte ska tänka så. Jag ska tänka på alla minnen vi har tillsammans. Jag ska åka dit och skratta åt minnet när jag och Sebastian varit ute och cyklat i flera timmar och svänger in på vägen utanför stugan och möter dig gåendes i lugn takt på vägen. Då när jag inte för mitt liv kunde begripa hur du tagit dig ut genom stängda dörrar och fönster. När jag sedan kom på att det din tidigare ägare sagt att dörrar alltid måste vara låsta när du är hemma själv faktiskt stämmer och du öppnat dörren själv när jag missat att låsa den på rätt sätt. Hur jag föreställt mig att Myra sagt till dig att du fick gå ut och leta efter oss medans hon stannade kvar i stugan för att hålla koll därifrån om vi kom. Och hur jag undrade vilka stigar du vandrat på när du gick runt och letade efter oss. Jag tänker att Myra måste ha varit stolt över dig när du faktiskt kom upp till stugan tillammans med din husse och matte. Du hittade oss aldelens utanför tomten.

Minns du Movi att du så sent som i somras gick 13 kilometer med oss runt en sjö. Vissa delar av promenaden var på grusvägar och stigar. Andra delar gick vi rakt genom skogen och genom ett väldigt besvärligt kalhygge. Du kämpade på hela vägen. En riktig ståltant var du. Vart jag än gick så följde du alltid efter. De sista månaderna var det jag som fick hålla koll på dig. Tänk att Myra var den som först märkte att du blev dålig. Jag och Sebastian tyckte att hon var så taskig mot dig den senaste tiden. Men nu förstår vi att hon inte heller hade det lätt. Att se sin stora förebild bli sjuk och närma sig slutet. Hade jag förstått då det Myra försökte säga, att du var så svag som du var fast du inte visade det, då hade jag gjort mycket mer för att din sista tid i livet skulle bli ännu bättre. Men det är som det är. Jag är iallafall glad att jag hann säga hejdå till dig. Du blev ju dålig när jag var på jobbresa i Finland. Jag var så ledsen när jag kom hem och och såg dig. Du såg inte alls ut som du brukar. Trots att du knappt hade ork att lyfta på huvudet så viftade du på svansen när jag pratade med dig och klappade dig. Du ska veta Movi att jag grät massor. 

Men du ska inte vara ledsen för oss. Vi har det bra jag, Sebastian och Myra. Myra är en tuff tjej. Hon förstod direkt när vi kom hem efter att ha ta tagit adjö av dig att du inte var med oss tillbaka i bilen. Myras glädje och energi hjälper mig och Sebastian att leva vidare, även fast det är tomt utan dig. Jag tänker att du har gett Myra så mycket. Det är tack vare dig som hon är så trygg. Hon har haft en lugn och klok förebild, du hade så mycket erfarenhet av livet. De flesta som möter Myra skulle inte säga att hon är lugn, när hon är ute och går, när hon tränar, leker med andra hundar eller hälsar på andra människor, då är hon den energiska Myra som både du och jag känner så väl. Men jag tycker ändå att den lugna Myra som du och jag känner från här hemma har blivit ändå lugnare sedan du lämnade oss. Nu är det Myra som måste vara de vuxna hunden i huset, hon skärper sig mer till exempel när vi ska ner för trappan fast hon är exalterad över att komma ut. Nu när du inte längre har koll på vad som händer i köket ser jag oftare Myra stå där och bara vänta på att något ska falla ner. Förut sprang Myra alltid och lade sig i soffan när vi kom in, hon låg i bakgrunden och tittade med sina skarpa ögon och du var den som höll ställningen genom att bara stå och titta och vänta på att något skulle falla ner eller kanske på en klapp. Myra hörde direkt när du hade fått något gott, då kom hon springande som en raket men det var inte hon som utförde det stora jobbet med att hålla vakt. Den rollen får hon testa på nu.

Det är en omställning att bli tre efter att vi har varit fyra. Men det kommer att gå bra. Jag och Sebastian kommer hålla minnet av dig levande. Vi ska också göra allt för att fånga vardagens äventyr och göra saker som vi tycker är roliga. Våren är på intåg, kvällarna är ljusare och det droppar från taken. Det är lättare att leva nu. Jag har tänkt på det Movi och jag är glad för att du valde att lämna oss på våren. När solens strålar får nytt liv att spira under snön, då är det lättare att bära sorgen och att se framåt mot det liv och äventyr som väntar på att bli upplevda.

Lekträning i parken med Myra