Om tiden

På tåget till Södertälje. Klockan 20:09 en lördagskväll. Vi skulle till Norrköping och vi skulle ha varit hemma för en halvtimme sedan.

Dagen började med glädje över snö och en lugn morgon då jag satt  klockan två timmar innan vi skulle åka till Eskilstuna på marknad. Som det alltid blir far jag och Seba i ilfart på cykel till stationen. Jag en minut innan då jag cyklar lite långsammare och han en minut efter då han alltid blir kvar i hallen och väljer vantar eller något. Tåget väntade på stationen när vi kom fram, jag fick stanna det några sekunder för att vi båda skulle hinna på.

Då var allt bra. Vi var på väg och vi skulle komma fram som planerat för att gå på julmarknad med Sofie och Liam. Jag blir alltid lika irriterad när vi inte är i tid.

När jag var yngre var jag i god tid till allt. Minst tio minuter. Till och med i skolan stod jag och väntade tio minuter innan lektionen för att inte komma försent. Jag var alltid den som höll tempot om vi skulle gå från en byggnad till en annan.

Nu sitter jag här på tåget till Södertälje och har fuckat up tiden en andra gång idag. Vi skulla ha åkt hem till Norrköping redan kl 18. Det blev som vanligt brottom och vi sprang till stationen. Kom fram några minuter innan. Väntade i kö och köpte biljetter. Tåget rullade när vi kom upp på perrongen. Sista direkttåget hem. Biljetten betald. Missad med några sekunder. Arg igen. Vad kan vara så svårt med att passa tiden? Vad har hänt med punktliga mig?

Jo detta; jag har efter mina år i grundskolan rest och bott utomlands och faktiskt blivit mer avslappad inför tiden . Ibland. Att vara sen stressar också. I mitt jobb kan jag flexa på morgonen. Behöver sällan passa en speciell tid. På själva jobbet är jag usel på att passa tider då jag alltid vill göra och avsluta massa saker innan jag ska iväg på ett möte. Varje minut ska fyllas. Dock är jag bra på att fika. Men jag har alltid koll på klockan. Jag vet varje minut jag är för sen och spelar inom marginalerna. Däremot delar jag mitt liv med Sebastian. En sydamerikan med sydamerikansk tidsuppfattning. Om det nu finns någon tidsuppfattning alls i Sydamerika. Det är härligt att vara avslappnad inför tiden. Men tåg väntar inte. Det finns dock två hållpunkter där Sebastian aldrig tar miste på tiden. Det är då han har tvättid eller ska på pass på Friskis och Svettis. Då vi väntar på tåget övar vi på hur denna precision kan appliceras på övriga hållpunkter i livet.

Nu har vi kommit så långt som till Södertälje. En och en halv timme ska vi vänta på anknytande tåg. En halvtimme mindre än vi fick vänta i Eskilstuna.

Detta blev en konstig lördagkväll. Hem kommer vi alltid. Och vad är en förlorad tågbiljett? Det är relationen med tiden som ger mest intryck från dagens äventyr. Hur många tåg ska vi behöva missa innan vi lär oss? Kan samhället anpassas så att vi medborgare slutar med att pressa in aktiviteter i redan tajta scheman? Går det att någonsig lära om en sydamerikansk uppfattning om tiden? Om inte, kan jag träna bort den ilska som väcks inom mig när våra olika uppfattningar inte lyckas samarbeta och vi misslyckas. Det är ju bara tiden det handlar om. En klocka som tickar. Så banalt. Inget viktigare än det.

Martyrens dans

En kväll stod den där på min dörrmatta. Den äckligt söta hunden med den barnsliga blicken. Dess runda svarta ögon. De som sårat.

Jag var där då det hände. I en annan stad. En annan tid. Det var då popmusiken dominerade liv. Tygskor och upp vikta jeans var dess nötta uniform. Försiktiga blickar möttes i en ordlös dans. Jag var där. Skulle aldrig bli en del av det. Alltid vara den som stod bredvid. Betraktades på avstånd. Lite på nåder. Men jag var där och jag fick vara med ibland. I min ensamhet. Och den värkte ibland. Visst kunde den göra det. Men jag trivdes på min plats i hörnet. Betraktandes stegen av en ordlös dans.

I tre dygn satt den där. Den enormt äckligt söta hunden med den ruskigt barnsliga blicken. Utan ord på min hallmatta. Jag sparka på hunden men den flyttade sig inte ens då. Den bara satt där. Stirrade på mig med runda svarta tomma ögon.

Dansen fortsatte. Betraktaren betraktade. Gjorde några solonummer på dansgolvet. Vilka hopp, vilken energi. Nu får du lugna ner dig. Väntar i hörnet. Stampar i takt till tygskornas gummisulor. Tiden är ljuv. Takten dov. Det var väl såhär det skulle vara.

Men vad vill du säga din jävla byracka. Sluta stirra med dina äckligt runda barnsliga enormt söta intensivt svarta ögon. Ja vet att det är något konstigt som hänt. Saker är inte som innan. Du har vänt världen upp och ner. Men gå din väg din äckliga hund. Jag klarar inte av de där ögonen.

Jag dansar inga solonummer  På avstånd aldrig mer. Jag betraktar inte utan betraktas. Djupt i ögonen. Jag tar för mig. Ovant till en början. Så lätt det sedan går. Men vad har du gjort med de ordlöst dansande. Det var ju jag som skulle vara martyr. Jag skulle sitta där på dörrmattan med sogset nöjda ögon. Glad över att få vara med. Om ens för en liten stund.

Efter den tredje natten satt inte längre hunden på min dörrmatta. Världen hade vänts upp och ner och tillbaka igen. Men rak var den då inte för den var skev redan innan. Långt innan hunden dök upp. Sorgsen på min dörrmatta.

Jag saknade inte de söta ögonen. Inte det barnsliga ansiktet. Faktiskt ingentigenting av hunden. Den var så äckligt söt så att det gjort ont i mig då jag såg på den. Nej jag saknade den inte. Inte alls. Det hade någon annan gjort så att det räckte och det var därför jag hatat den. Det var därför jag sparkat på den trots att jag inte borde. Jag ångrade dock att jag gjort det. Det var egentligen inte min mening. Jag är ingen ond människa. Jag vill inte såra. Det är därför jag hellre själv väljer att vara martyr.

Nu har jag lärt mig att åter dansa. Med ögonkontakt och med fortsatt energi. Nog förstår jag varför hunden satt där. Sorgsna ögon. Tom blick. En bekräftelse på det förflutna. En påminnelse om det nu. Om det som är. Det som är så lätt att glömma. Att världen är skev. Som en hund som lägger huvudet på sned. Ett försök att förstå. Några första trevande steg. Att våga sluta vara martyr.

Alla helgon på cykel

Det blev en hösttur på cykel idag. Det gråa karga landskapet har ett speciellt lugn över sig. En vila, ett lugn, en väntan på våren. Solen kämpade sig stundvis igenom en tunnt täcke av gråa måln. Vi tog en runda som från Hageby förbi Navestad, längs motorvägen mot Söderköping och en grusväg in mot Styrstad. Styrstads kyrka tornar ståtligt upp sig på en kulle och vi passade på att göra ett besök i kyrkan och på den ljusbetäckta kyrkogården.

Atmosfären inne i kyrkan var fridfull. Det spelades några stillsamma toner av en låg musik letade sig ut ur ett par högtalare. De höga kyrkofönstrena släppte in de solljus som kämpat sig igenom de novembergrå målnen.   Jag och Sebastian satt länge och tittade på ljuset och rymden i kyrkan. Det är synd att dessa vackra kulturarv ska vara så starkt kopplade till den kristna religionen. Om inte kanske kyrkan som en lugn, fridfull plats och kulturell kunnat utnyttjas mer och av fler grupper. 

Vid en avdelning på kyrkogården fanns gravarna som påminner om bussolyckan den 25 februari 1999. Jag har hört om och sett gravar från denna olycka förut då jag besökt en kyrkogård i Smedby som ligger bara några kilometer från Styrstad. Totalt är det sju pojkar mellan tolv och 15 år som tillsammans med fritidsledare omkom i en bussolycka sin sista dag på sportlovet. Jag får en konstig känsla då jag tittar på dessa gravar där personer som idag skulle ha haft min ålder vilar tillsammans under stenar där foton och bilder av dem sportande graverats in. Alla har de samma guldblänkande datumet som markerar då tiden stannat i dessa pojkars och anhörigas liv.

Min kropp kändes kall och frusen då jag åter steg på cykeln efter besöket vid Styrstad kyrka. Jag bar med min känslan av lugn och melankoli på landsvägen från kyrkan. Blodet i min kropp började sakta cirkulera ju mer benen trampade. Den dova höstsolen värmde på avstånd.

Åter hemma i vår varma lägenhet drack vi grönt te och smoothie gjord på avocado, mjölk, honung, blåbär och havre. Fikat smakade mycket gott efter att ha upplevt alla helgon på cykel.

Lördag hela veckan

Igår var det dagen innan röd dag och mitt arbete slutade redan kl 12. Jiiippie vad skönt det var att ta en sväng på stan i dagsljus och att sedan besöka Sofia för att äta en gemensam lunch. Den enorma trötthet som som alltid infaller efter lunch kunde jag denna dag behandla med den naturliga medicinen som kallas vila. När eftermiddagen kom hade jag ny energi att pyssla och fixa hemma och Sebastian hade jag skickat iväg hem till Love så att jag kunde pyssla med lite hemligheter inför att någon här hemma kanske fyller år snart. Oj vad underbart det är att klippa och klistra. Ge mig en hög med tidningar, en sax, lim och lite tilltugg som te och choklad så kan jag vara sysselsatt i timmar. Att välja ut vackra motiv och bilder av landskap och att klippa och pussla och se färger smälta samman. Och att dessutom ha tid att vara kreativ. Tänk om det vore lördag hela veckan. Iallafall några timmar. Eller bara några flera dagar.

När allt klipp och spill från tidningar var bortstädat plingade Love och Sebastian på dörren. Då var det filmdags och vi fixade fika och lite soppa som vi åt med mitt hembakta knäckebröd. Filmen vi såg var Hungergames. En film som lämnade mycket tankar efter sig. Vi satt länge kvar i soffan och disskuterade och funderade efter att filmen var slut. Precis som det ska vara en lördag.

Nu är det söndag två dagar i rad och ikväll ska jag gå på skräckteatern Nevermore som spelas på Kvartersteatern där jag är medlem.

Sist vill jag tipsa om ett par hemsidor som kan vara roliga att använda sig av för dem som tycker om att fira lördag hela veckan:
På gång i Norrköping - Östergötland - Här kan du söka fram det du är intresserad av att göra, marknad, teater, festival föreställning mm och du kan välja vilken dag och vilken stad. Visar bara Östergötland.
Vintagekartan - Här skriver du den stad du är intresserad av och vips visas alla guldgruvor för dig som gillar att fynda på secondhand. Visar hela Sverige.
Svenska fik.se - Detta är sidan för dig som gillar att fika och som kanske har snöat in dig på att alltid gå till samma café. Ehm, jag pratar inte alls om mig själv här.. Du kan välja län och stad i Hela Sverige och du får en karta och en lista med olika cafeér utmärkta.

Ha en trevlig lördag!

1Q84

I veckan läste jag ut den tredje och sista delen av Haruki Murakamis 1Q84. Ända sedan i våras har jag bara läst böcker av samma författare: Norwegian Wood, Kafka på stranden och så de tre delarna av 1Q84. Murakami skriver enkelt. Han är duktig på att beskriva och har intressanta karaktärer. Hans berättelser berör alla en förvrängd verklighet. Temat oförlömlig och oundviklig kärlek går som en röd tråd i de böcker jag läst. Att läsa ut en bra bok lämnar alltid en tomhet efter sig. Karaktärerna i böckerna blir som vänner och det ä inte allt för lätt att kort där efter göra sig vän med nya karaktärer i en ny bok där en helt annan berättlese spelar upp sig. Jag lämnar nu Murakamis gåtfulla värld bakom mig med ett stort sug att läsa vidare. För att inte bli besviken på de nya vänner jag genom texten kommer att umgås med väljer jag Jonas Gardells nyskrivna verk Torka aldrig tårar utan handskar. De unga män som här beskrivs har jag redan bekantat mig med genom SVT´s storsatsning. Efter att ha sett sista delen av den serien hade jag bara en tanke i huvudet: "Jag vill ha mer!" Den första delen av Gardells skrivna serie är både luftig och inte särskilt tjock. Ack så låångsamt jag måste läsa om den ska räcka ända till våren 2013 då del två publiceras. Det känns i luften att denna vinter kommer bära med sig fler känslor av tomhet i berättandets värld.  

En fasan bland hundratals gäss

Idag gick Sebastian och jag en långpromenad till Himmelstalund. Luften var krispig och solen kittlande. Vi var inte ensamma om att suga i oss de ljus och värme som denna söndag hade att erbjuda. Stigarna runt strömmen och ut mot Himmelstalund fylldes av soldyrkande norrköpingsbor.

Himmelstalundsfältet hade denna höstdag blivit en temporär landnings- och viloplats för hundratals gäss som troligen påbörjat sin resa långa söderut. Fåglarna brädde ut sig över fältet i långa rader och de bildade där de låg för vila samma V-form som flygande flyttfåglar skapar i luften. En lös hund på fältet fick hela flocken fåglar att lyfta och de hundratals individerna seglade trumpetande över våra huvuden där vi stod på fältet. Vingslagens brus vibrerade i luften som en svärm flygande humlor.

Gässen landade en bit bort på fältet och deras läten tystnade. Jag och Sebastian närmade oss långsamt den stora flocken igen och såg då en ensam fasan springa runt bland de hundtratals gässen. Fasanen utmärkte sig från flocken både i form, färg och rörelse då den med snabba rörelser löpte fram mellan de nu stilla gässen. Jag och Sebastian som promenerat de cirka 7 kilometer från Hageby fick ny energi av att se den utstickande fågeln. Med kvicka ben och fixerade kroppar förvandlade vi oss till två fasaner som gled över det fuktiga höstgräset. Sebastian bar med sig känslan av att vara fågel hela vägen hem till Hageby då det under mössan växt ut en fasanfjäder i hans mörka hår.

Bilder av skogen

Den ena bilden är från skogen i Tortuna, den by där jag växte upp. Det är inte just den skog där jag bodde utan skogen nära min dagmamma och min barndomskompis. Skogen vid mitt barndomshus är inte längre mycket skog att tala om. Den är på sina ställen fälld till gapande tomt kalhygge. Min barndomsskog är bland de vackraste  skogar jag minns med kuperad mark och lummiga mossgröna stenar. När jag som barn gick i skogen med mina föräldrar och hundarna brukade jag ofta hamna på efterkälken och och en frasen "Väänta på miig" ropade jag så ofta att den nästan blev som en sång. Att komma in till ett tryggt hem och laga i ordning varma mackor med stuvad svamp och te var det bästa efter en lång skogspromenad. 

En resa tillbaka till min badomsby. Det var en duggande höstdag i sällskap av mamma och Sebastian. Vi var bjudna på fika och svamptur till min barndomskompis mamma och begav oss till byn utrustade med regnkläder och svapkorgar. Det var efterlängtat att kunna visa Sebastian det ställe där jag växt upp. Bilden av att, med honom vid min sida, glida förbi mitt barndomshem har lekt med mina tankar sedan jag reste från Chile och vi skildes från varandra första gången. Jag trodde då aldrig att bilden någonsin skulle bli verklig. Denna regniga lördagen blev min läntan så verklig den kan bli. Upplevelsen av en plats som haft betydelse kommer aldrig kunna översättas till en annan människa. Jag pekade entusiastiskt ut den tomt, den skog och de åkrar jag lekt och levt på och berättade om den stora ek där pappa brukade duka upp porslin och våffelgärn och grilla våfflor till hela familjen om våren. Det hus med spetsigt tak som nu står på tomten har ersatt mitt barndomshus då den torpstomme som vi bott i, efter min familjs tid, fattat eld och vattenskadats av brandkårens släckningsarbete. Sebastian lyssnade och tittade och mamma fyllde i mina meningar.

 Det gula hus där min dagmamma bodde stod hade inte förändrats och gården och grusgången där jag envist rullat fram med en trehjuling fanns kvar. Min dagmamma var hemma och ett spontant besök ledde till skratt och glada miner. Tänk vad åren har gått och vad liten jag var då vi sågs sist. Och dagmamma har blivit mindre på både längden och brädden och har ändrat hårfärg och frisyr. Men rösten och gesterna är precis de samma och om jag blundat hade jag lika gärna kunnat vara fyra år och tjurigt förstökt styra trehjulingens grova hjul genom gruset på grusgången. Man jag var inte fyra år och jag pratade med min dagmamma om allt och inget. Och jag glömde berätta att jag ännu idag inte ätit så goda pannkakor som hon lagar någon annan stans. Jag gick från den gård där jag spenderat flest dagar i hela min barndom utan att egentligen sagt någonting alls om hur mycket jag avgudade min dagmamma. Min mamma pratade desto mer och Sebastian stod tyst vid min sida och försökte förstå vad alla sade.

Den andra bilden är från Vrinneviskogen där jag bor idag. De cirka170 km från den skog i Tortuna där jag är uppuxen bjuder även den på kantareller och mossigt lummiga stenar. Men ingen skog är den andra lik och min barndomsskog har länge bott i mitt minne som den gönaste av de grönskande skogar. Att skogsmaskiner nu den har förstört påminns jag om endast då jag ser den. Ingen plats kommer någonsin att kunna återskapas till det den en gång varit. Därför är den skog jag nu bor vid mitt nya hem. Vrinneviskogen är utmärkt som naturreservat och där ska inga skogsmaskiner någonsin köra. Det är när jag med höstsolen i ansiktet och en tygkasse fylld med frostbitna svampar som jag åter bli påmind om en tanke jag tidigare snuddat vid; den plats jag kallar mitt hem är inte mer fysisk än jag själv och inte större än att den ryms i mig och de personer jag lever med. Då förstår jag också att jag kan återskapa drömmen om att visa Sebastian den barndomsskog som inte längre existerar. Platsen har förflyttats och bor nu här med oss i Vrinnevi.

Mitt i dessa tankar om platser och hem och med höstsolen bländande i mina ögon stöter jag på vägen tillbaka till min lägenhet på Carolina Klüft i skogen. Hon är nyinfkyttad i stan och går där med en stor hund och en den man som lär vara den som fått henne att flytta hit. Det var även det en märklig upplevelse. Jag undrar vad Carolina har för känslor för skogen. Jag fortsätter att fundera på det ett tag medan jag bär med mig mina frusna svampar hem till en studerande Sebastian.