Ursprungsfolkens kampdag kallar på dig!

Du som sitter hemma och deppar över att du inte befinner dig på samma del av jordklotet som jag har nu en anledning att resa dig upp ur soffan. Latinamerikagrupperna erbjuder ett forum för frågor om ursprungsfolk, rättvisa, genus, solidaritet och handel. Denna inspirationshelg äger rum i Stockholm den 10-11 oktober i syfte att uppmärksamma ursprungsfolkens motståndsdag. Följ länken nedan för att se vilken del av programmet som intresserar dig:

http://www.facebook.com/event.php?eid=143689501977&ref=ts

Det går också att dra sitt strå till stacken genom att föra budskapet vidare till andra. Följ länken nedan du som vill hjälpa till att uppmärksamma denna kampdag:

http://www.zinnober.se/inspirationlatinamerika/material.php

Staden suger

Under en månads tid har jag bara sett hus, vägar, människor, affärer och hundar. Stad och stadsliv. En kuststad för visso men jag har inte sett havet för alla hus. Så av en slump tog jag mig till en restaurant vid havet en timme utanför Valparaíso för att se ett par vänner spela. Lyckan över att sätta fötterna i sand utanför och den tända brasan när jag kom in fick mig att stanna över natten. Dagen därpå bjöd på en promenad på stranen samt genom en landsbyggd med gröna kullar alá Irland. Det var inte förrän jag såg naturens stillhet och grönska som jag upptäckte hur mycket jag saknat den.

Tvåsamhället fortsätter att inspirera

Jag är lyrisk. Sprudlande. Jag är förväntansfull och nöjd. För cirka två år sedan påbörjade jag en magisteruppsats som handlade om personer som levde partnerfria. (Går att ladda ner här:http://liu.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:41) Jag intervjuade heterosexuella kvinnor och män som genom sin livsstil ifrågasatte tvåsamma heterosexuella ideal i samhället. Idén hade växt inom mig själv. Min vilja att sätta fingret på de samhällsnormer som dagligen skavde emot mitt skinn fick mig att utsätta dessa fem kvinnor och män för en cirka en timmes lång intervju vardera. Materialet blev mäktigt och jag var oerhört imponerad av mina informanters kloka ord.

Som den forskare jag då var skulle materialet disikeras och analyseras. Mina informanters vackra ord plockades söner i bitar för att jag genom språkets retoriska uppbyggnad skulle kunna spåra strukturer. Resultatet blev intressant och jag fick bra kritik för mitt arbete. Vad informanterna fick ut av sitt deltagande är dock svårt att säga. Själva intervjun kan ha varit en gnutta terapeutisk men att se sina egna ord analyserade in i minsta detalj var nog allt annat än tillfredställande.

Jag har nu i egenskap av journaliststudent valt att angripa detta ämne ännu en gång. Dels för att jag under mitt magisterår bekantat mig så väl med ämnet och därför har svårt att släppa det och dels för min nyfikenhet över hur det är att leva som partnerfri i det chilenska samhället. Den stora skillnaden är nu att formen är mer fri och det som tidigare var ett gigantiskt slutprojekt på en fyraårig universitetsutbildning nu är en suddig idé som kan mynna ut i allt från en ren articklserie till en reportagebok med skönlitterärt grepp.

Sedan jag kom till Chile har jag planerat denna idé och fått feedback från handledare och övriga klasskamrater. Som ett sätt att komma in i det journalistiska skrivandet och framförallt i det spanska språket har jag gjort några småprojekt och intervjuer. Så igår kom den stora dagen då jag skulle intervjua de första två partnerfria män som jag lärt känna genom kontakter. När jag påbörjade intervjun hade jag fått tipset att inte sitta med en massa papper, att bjuda på mig själv och att de som intervjuades skulle få ut något av intervjun också. Tipsen gjorde mig än mer nervös än vad jag redan var. Jag hade benat upp frågor som jag översatt till spanska och kunde inte nog läsa in mig på dem för att de skulle kunna ställas utantill och vid rätt tillfälle. Alla tre betänkligheter uppfylldes och den sista och viktigaste mest av alla.

Som alltid när man skriver, nöter och gnager ett ämne om och om igen kommer den självkritiska frågan; varför gör jag detta? vem i helvete mer än jag kan vara intresserade av detta ämne. Min forskarvilja slog ofta huvudet i denna stenhårda kritiska vägg under arbetet av Tvåsamhället. Under gårdagens intervju hände dock något som jag sällan kommer att uppleva. Genom ett gemensamt samtal där jag som leverantör av frågor också delade med mig av mina åsikter skapades en energi som sprängde den kritiska muren till sandkorn. Har jag någonsin undrat om det är meningslöst att diskutera tvåsamhetsnormens inverkan på partnerfria människor så tar jag tillbaka det tusen gånger om. De två män jag intervjuade igår berättade med hela sin kropp om ett ifrågasättande som de ständigt upplever. Da hade starka åsikter om idael som hänger samman med konstruktionen av ett heterosexuellt parnerskap. Jag fick känslan av att de var expertdebattörer inom ämnet. Men ingen av dem hade någonsin pratat om eller diskuterat sina känslor kring det partnerfria livet i relation till det tvåsamma tidigare. Aldrig med någon. Detta är för mig tvåsamhetsnormen i en liten ask. Osynlig. Ogreppbar. Näst intill omöjlig att närma sig om man inte ger sig fan på det.

Tvåsamheten drabbar både dem som lever inom den och utanför den. Genom att göra sig till självklar formar människor som lever inom det svenska så väl som det chilenska samhället sina liv efter denna norm. De som lever inom normen gottar sig i tanken om att deras liv baseras på en självvald lycka. De som lever utanför normen drabbas av ett ständigt ifrågasättande både från omgivningens kommentarer och den egna förståelsen av att det livsval som gjorts är något oacceptabelt. Att så leva som en normbrytare utan att få utrymme att fundera kring det och disskutera det måste vara ett tungt projekt. Min önskan är att lyfta partnerfriheten till ett alternativt levnadssätt som ska kunna få samma acceptans som tvåsamheten under vilken fas i livet den än levs och oavsett under hur lång tid den levs.

Flaggklädda fasader för faderlandet

Chiles nationaldag firades i dagarna tre. Många var de husväggar som pryddes av den chilenska flaggan. Det mustiga färskvinet chicha flödade mot tungor som saltats av flottiga korvar och empanadas. Nationens manliga glans, ja för ordet patria syftar ju ändå på det faderliga fosterlandet, hyllades med kött och fylla i överflöd.

På en promenad som Marc och jag tog för att fota flaggor och fasader blev vi spontant inbjudna på en kombinerad födelsedagsfest och faderlandsfest. Flickan som fyirades blev 14 år och faderslandet 199. Vuxna och barn var utklädda till klowner, skräckfigurer och kaniner. Alla deltagare på festen froterade på samma lekande och lättsamma nivå med den enda skillnaden att de vuxna barnen sköljde ner tårta och köttfärspiroger med öl och vin istället för med koncerframkallande sockerdricka (jag har fått det berättat för mig att ett gult färgämne som existerar i chilenska fantaliknande produkter är klassat som kancerframkallande och därav är olagligt i många andra länder). Stämningen var iallafall på topp under denna dubbla födelsedag och jag känner en oerhörd tacksamhet inför de spontana människor som öppnade sin festterass så att även jag fick uppleva denna högtid som annars är högst familjär.

Festligheterna fortsatte utan för mitt fönster när jag kom hem. Mina tidigare okända grannar från våningen övanför hade krypit ut ur sina hålor och dragit ner en soffa, en grill och en stereoutrustning för att avnjuta kvällen på gatan. Den som inte har innergård är allt annat än förpassad till det instängda vardagsrummet. I detta land funkar gatan som festplats närhelst det finns tillfälle att tända på grillen. Min nyinköpta chichaflaska öppnades för att fira den nyvunna vänskapen med dessa sannerligen trevliga och intressanta grannar.

I mitt kvarter

Jag bor på en kulle som heter Cerro Alegre. Alla har sagt till mig att det är så farligt att gå runt med en kamera ute så jag har daragit mig för att ta med systemkamersan och fota. Men så en eftermiddag fick jag stor lust. Så nu delar jag med mig av foton från mitt kvarter.

Det gula huset med tre portar och en vit skåpbil utanför är det jag bor i. Porten som syns är den närmast kameran den som leder in i min lägenhet. Fönstret näsmast dörren är mitt. Förutom vi fem människodjur som bor i denna lägenhet finns toypudeln Howhow. Han är döpt efter jultomten men eftersom bostaven H aldrig uttalas i spanskan är hans namn Jojo, tänk då på att spanskans J uttalas som vårt ch-ljud. En mycket söt hund med ett lustigt namn helt enkelt.

Backen som kommer sedan är en del av min gata. Den springer jag och Sofia upp för de morgnar då vi vill vara riktigt hurtiga. Det tar endel på krafterna men det går.

Bilden med katten i fönsterkarmen och flaggan på fasaden är ganska reprecentativ för Chile just denna vecka. Imorgon, den 18 december är det nationaldag i Chile. Det säger ganska mycket om statens relation till fosterlandet, "la patria", att den 18 december firas med två röda dagar, både idag och imorgon. Det är också obligatoriskt för samtliga hushåll att ha en flagga på fasaden för att visa sitt stöd för fosterlandet.

Ett reportage

För den som vill läsa det reportage jag skrev om 11 september går det bra att följa lämken nedan. Marc tog bilderna och skötte kontakten med Latinamerikagrupperna så att vi fick bli publicerade.

http://latinamerika.nu/vajande-fanor-for-minnet-av-11-septembers-offer

En dag för minnen

Minnessång för Allende, rena gator och möte med en ecuatorianska är några fragment av dagens lustfyllda resa till Santiago. Den 11 september är för många chilenare en viktig dag för att hadra minnet av dem som föll offer för militärkuppen samt för att visa att kampen om ett demokratiskt, socialistiskt samhälle fortsätter. I egenskap av journaliststudent stod jag redo med block och penna för att dokumentera denna dag.

Efter att ha hört vår värdinnas lite anklagande ord "Ni lämnar väl aldrig Valparaíso?" och "Fransyskorna som bodde här tidigare reste jämt.", steg jag och Sofia på bussen till Santiago för att för första gången sedan vi anlänt till Valparaíso resa ifrån vår stad. Bussresande är för mig något som jag förknippar starkt med Ecuador då jag spenderade 0-taliga timmar på nattbussar för att ta mig till vänner från den sydliga position jag bodde på. Tre veckor har gått sedan jag lämnade Sverige. För varje dag som går landar jag mer och mer i detta nya land. Denna bussresa var för mig ännu ett bevis på att det faktiskt är i Latinamerika som jag befinner mig igen. Det var underbart att inse detta. Men ju tidligare minnena från Ecuador blir desto mer vill jag bara leva i dåtiden. Återuppleva allt som jag upplevde där. Samtidigt som jag vill upptäcka Chile. Skaffa chilenska vänner, se landet och skriva, skriva om allt jag kommer över.

Santiago lös av storstadskänsla. Höga hus och breda gator. Tunnelbana och renlighet. En stad utan skräp på gator och hål i trottoarer. Det var en befrielse att kunna gå med blicken i vädret utan att vara rädd för att ramla ner genom ett trasigt galler eller i någon grop mitt i gatan. Antalet älskade ömsom hatade hundar som täcker gatorna i Valparaíso var också betydligt färre likaså den avföring som de lämnar efter sig på gatan. Inget ont om hundarna för jag fachineras av dem alla men det finns för och nackdelar med allt.

Vid la Moneda, presidentpalatset som störtades av militären och som blev dödsplatsen för Salvador Allende 1973, hade folk börjat rada upp sig med röda flaggor, kampsånger och slagord. Tre damer utsmyckade med ett varsitt svartvitt foto på bröstet kilade förbi det uppradade demonstrationståget. På övre delen av en svart banderoll stod orden; "vi kommer aldrig att glömma" skrivna med stora versaler. Resterande yta på banderollen upptogs av namn. Under denna dag var de döda lika närvarande som jag själv. Flera personer hade en röd nejlika i handen som sedan lades vid Allendes minnesmonument.

Några tunnelbanestationer bort från la Moneda fanns kyrkogården där Salvador Allende med familj är begraven. Denna kyrkogård är Santiagos största och ger plats åt tusentals peroner i sin sista vila. Att stiga in i kyrkogården var som att beträda ett mindre samhälle. Först kom fattigmansgravarna eller kanske snarare gemeneman och kvinnas gravar. Dessa var byggda som miljonprogrammshus med olika våningar. "Källaren" låg under marken och var mörk. Sen fanns ett etage i markplan och ett etage en våning upp. I varje etage fanns flera rader av rutor där varje ruta hade en bild och några blommor. Längre fram på gatan tog de sofistikerade gravhusen över miljonprogrammen. Detta var kyrkogårdens äldre del. Varje person hade fått sitt eget monument som kunde se ut som ett mindre tempel i gotisk så väl som antik-grekisk stil. Att vi närmade oss familjen Allendes monument rådde det ingen tvekan om då kampsånger och slagord sipprade fram mellan de små stenpalatsen.

Familjen Allendes monument skilde sig från resterande på kyrkogården. Det var byggt av höga vita marmorpelare. För att se graven fick man gå ner en trappa och titta in i en gallergrind. På en bänk utanför den gallergrind som täckts av röda nejlikor, satt en man med mustach och spelade gutarr och sjöng. I låttexterna hedrades minnet av Salvador Allende och socialismen kamp levde vidare. Efter att han spelat klart började en betudligt yngre kille sjunga. En ren och klar röst kom ur en tunn och nätt kropp. Pannan rynkades på denna unga man som artikulerade ut varenda bokstav och i de kraftfulla refrängerna höjde en knuten hand emot skyn. Under sången kom folk ner och fäste fler nejlikor på grinden till graven. Stämningen var till en början allvarlig men sadan började folk prata med varandra. Sofia och jag som satt oss i trappen på väg ner till graven fick frågan om vartifrån vi kom av en dam. Det visade sig att hon bott i Sverige. Hon vinkade till sig sin dotter som satt bredvid den sjungande killen på bänken. Så vips hade vi blivit vänner med en chilensk-svensk familj och vi använde både på spanska och svenska i vår konversation med mor och dotter. Vi blev bjudna hem till familjens hem i Santiago när hels vi ville och fick en varsin svensk vinergummi-karamell innan vi skildes åt. Hungriga, en smula omtummlade och nöjda över vårt möte lämnade Sofia och jag kyrkogårdens palats och miljonprogramm bakom oss.

Eftermiddagen i Santiago var underbart vacker. Eftermiddagssolen spred ett gulrött sjus på de höga husen. I bakgrunden tornade Andernas snötäckta bergskedja upp sig. Solen värmde och den kyliga vind som plågat oss den senaste veckan hade helt dragit sig tillbaka. Med mätta magar och öppna sinnen stannade Sofiaoch jag och pratade med flera gatuförsäljare. Vid en marknad blev vi stoppade av en tjej "Vad letar ni för något?", frågade hon. "Inget", svarade vi och fortsatte. "Vart kommer ni ifrån?", fortsatte hon samtidigt som hon tog ett par steg efter oss. Så var konversationen igång. När tjejen berättade att hon kom från Ecuador, Guayaquil, höll jag på att kasta mig i famnen på henne. Den ecuadorkänsla som krypit fram under bussresan hade vuxit sig allt starkare under eftermiddagen. Så stod hon där en livs levande ecuatorianska. Men det visade sig att hon inte var lika exalterad över sitt hemland som jag. Nej, hon hade kommit till Chile för att det var svårt att leva som lesbisk i Ecuador. Utan familjens vetskap om sin sexuella läggning hade hon tagit sig till Chile för att kunna leva ut den. Vårat samtal varade länge. Det fylldes av skratt och yviga gester. När vi lämnade markanden var Sofia och jag ännu en vänskap rikare och ännu ett hem med tillhörande utekväll kom att vänta på vår återvändo till Santiago.

På bussresan hem satte jag på den reggieton som jag dansade till i Ecuador. Jag kom att tänka på den kväll då jag satte mig på bussen för sista gången från Saraguro efter att ha tagit ett långt adjö av den familj som jag bott hos under fem månader och som blivit min. Jag kom att tänka på hur jag tillsammans med mina compañeras Johanna och Linnéa dansade mig igenom mina sista dagar i Ecuador med glädje i stegen och vemod i bröstet. Musiken fyllde mig där jag satt på bussen från Santiago. Jag ville dela med mig av mina känslor till Sofia som satt bredvid mig och jag ville dansa mig genom hela kvällen. Sofia lyssnade med glädje på de första två låtarna jag delgav henne innan hon helt uppslukades av den mer dystra sinnesstämning som boken om den 11 september 1973 försåg henne med. Och jag, jag omvandlade min dansglädje till skrivarglädje i väntan på vad morgondagen har att erbjuda.