Arbetande händer i en ny tid

Skräddaren Ricardo Araya Vasquez sitter och syr bakom det stora fönstret i backen på vägen ner från kullen Cerro Alegre. Staden vi befinner oss i är Valparaìso och landet är Chile. Som vanligt när någon passerar det stora fönstret tittar skräddaren upp där han sitter vid sin symanskin. Han utstrålar ett varmt leende. Det sprider sig från läpparna, in i den blygsamma mustachen, genom kinderna och upp i ögonen. Hela ansiktet skiner av tillfredställelse och harmoni. Han har arbetat i samma syatelje under hela sit yrkesverksamma liv. Detta börjades som lärling 1945. Skräddaren beskriver hur arbetet har förändrats.

- - "Idag finns inte samma material som förr. I den svunna tid då jag startade denna atelje arbetade jag med tyget från grunden. Jag ritade upp mönster och sydde upp kläder. Nu kommer de flesta för att laga kläder."

De leende läppar som rör sig mjuk och tydligt under samtalet släpper fram en uns av nostalgi i rösten. Skräddaren framför också en stolthet över det arbete han utför. Kunder i alla åldrar besöker honom och att det alltid finns arbete att göra.

- - "Här lagas allt", säger skräddaren och nämner kläder som skjortor, byxor, kragar och kavajer.

Skräddaren är välklädd. Det prydliga yttre vittnar om en noggrannhet som tycks genomsyra även det arbete som utförs. Klädseln är tidlös. En vit välstruken skjorta täcks av en stickad väst. Runt halsen har han knutit en bred randig slips som stuckits ner under den v-ringade västen. Måttbandet som hänger runt nacken gör identifikationen av skräddarens yrkesprofession tydlig. Om de inte vore för den kala hjässan och de grunda linjerna i ansiktet kunde han tas för en av de unga män som genom sin klädsel vill sticka ut från ett för övrigt konsumtionsinriktat Valparaìso. Vem vet. Kanske var det i liknande attribut som den första kontakten togs med tyget och saxarnas värld då skräddaren vid elvaårs ålder började som lärling.

"Jag har arbetat som skräddare i hela mitt liv. Jag började mitt yrke den 1 juni 1950", säger han.

Svaret vittnar om en livsuppfattning där livet börjar då arbetskarriären tar vid. Den egentliga frågan syftade på skräddarens ålder. Senare under intervjun kommer det fram att han nu är 79 år och började arbeta på riktigt vid16 års ålder. Son mygift började hans yrkeskarriär med frun vid sin sida. Hon var under många år sekreterare för ateljen.

""Åren har passerat och min fru har blivit pensionerad", säger skräddaren som nu ensam styr skutan.

För en stund lämnas den tickande symaskinen. Den bruna rundskurna manchesterkavajen blir liggandes kvar på sybrädet när skräddaren smiter in bakom ett draperi som hänger i ett av det lilla rummets hörn. Den lågmälda röst som används i samtalet med en kund slukas upp av den pigga tangomusik som fyller lokalen. Mängder av kläder ombonar rummet. På väggarna finns attrebut som ger en vink om en lång yrkeserfarenhet. Inom dessa fyra väggar har symaskinen tuggat sitna jeans, festklänningar och kavajer medan världen utanför det stora fönstret sprungit ett helt annat maratonlopp.

I dagens Chile det finns få personer inom denna yrkeskategori. Skräddaren var ensam i familjen att välja denna bana. Yrkesvalet var för honom ändå självklart.

"För många härrans år sedan, vi talar nu om åren 1940 -45, då ägnade sig hela världen åt liknande arbeten som det jag valde. På den tiden fanns inte samma slags restauranger och affärer som idag."

Den svarta glansiga symaskinen, med sina femtio år på nacken, kommer att tugga sig igenom ett antal plagg till. Men vad tänker skräddaren om ateljens framtid?

"När jag inte längre kan arbeta kvar kommer denna atelje att upphöra. Jag har ingen som vill ta över mitt arbete. Mina barnbarn har andra drömmar. Det finns ingen som intresseras av detta idag. Det finns så mycket annat som ungdomar vill göra. De strävar efter att få en titel, bli professionella och många vill arbeta med datorer. Idag behöver man inte arbeta lika hårt för att tjäna pengar. Det finns också större möjlighet till att studera nu än vad det fanns när jag var ung".

Som ung hade skräddaren andra drömmar än dem som nämns i beskrivningen av dagens chilenska ungdomar. Med mindre valmöljigheter har ett helt liv skapats och levts inom staden Valparaìsos gränser. Det var drömmen om att ha ett ställe att bo på. Ett riktigt hus, samt att ha barn som drivit skräddarens livsval.

"Sanningen är att man föds utan någonting. Det jag har nu har jag skapat med detta arbete. Min dröm har till stor del gått till uppfyllelse", säger han.

Den moderna epoken med dess beständiga kännetecken, där stabila identiteter knyts till fasta arbeten, har tagit en kaffepaus på sybordet i denna atelje. Den blickar ut över en föränderlig värld där människorna utanför ständigt växlar mellan att vara miljömedvetna studenter, blodtörstiga konsumenter eller bara uttråkade dekadenter.

Texten du nyss läst är en skrivövning jag gjort på eget initiativ. Nyfikenheten över vem den glada mannen bakom fönstret jag passerar dagligen samt viljan att träna det journalistiska mötet och skrivandet av personporträtt drev mig att skapa denna text.

Ett vaket öga i vindarnas slagfält

Imorse vaknade jag innan gryningen av att det stormade utanför mitt fönster. Den vanligtvis kyliga luften i mitt rum hade blivit än kyligare. Jag kröp ner med hela huvudet under min sovsäck och mina tredubbla filtar. Vinden var envis och letade sig in till mitt bara skinn. Där under alla filtar låg jag ock lyssnade på soptunnar och plåtbitar som blåste runt på gatan utanför. Dörren till mitt rum stod och slog i vinden och jag ägnade all min energi åt att försöka att inte höra och inte känna de kalla vindarnas dån.

Efter ett tag gav jag upp försöket att gömma mig från vinden. Jag slängde av mig täcket och reste mig upp från den urblåsta sängen. Plötsligt stod jag ansikte mot ansikte med vindens öga. Fönstret hade var vidöppet och mitt rum hade blivit ett slagfält för vindarnas kamptävling om den starkaste. Jag förde snabbt ut vindarna och stängde fönstret. Kvarlämnorna av vindarnas isande närvaro stannade länge kvar under mina filtar. Inte förrän solen gått upp och väckarklockans pigga ljud tjöt i mitt öra hade den svagt brinnande lågan i min kropp lyckats värma upp den säng jag låg i. Golvet nedanför hade ännu inte återhämtat sig efter att kraftkämparna dragit sig tillbaka.

Kalla fingrar har börjat slå mot Rutans tangenter

Den text som presenteras nedan är ett resultat av en skrivövning jag gjort. Instruktionerna till uppgiften löd: Beskriv Valparaìso utifrån tre detaljer. Detta skulle göras i form av en krönika.

Med en armlängds avstånd

- En berättelse om att vilja komma närmare

Tre hus. Tre intryck. Jag i en ny stad som jag försöker förstå. Jag stannar till på vägen under den redan invanda springrundan. Skapandet av rutin har hunnit ifatt mig. Än så länge är vägen ny så jag passar på att titta. Saker jag lägger märke till som jag snart kommer sluta att se. En ensam hundkoja står på vägens sida. Insprängd mellan dikets betongfåra och en ogräsbeklädd sluttning som leder upp till några hus. Med min blick kryper jag in i det benvita lilla plåthuset med grönt tak. Golvet täcks av tidningspapper. Resterna av aska efter en eld smutsar den frusna kropp som söker skydd från dimman. En oas i stadsbruset.

Bilar och bussar dånar förbi på vägen utanför. Det luktar död. Fyra ljushållare med rester av stearin radar upp sig framför ingången till den lilla kojan. 23 8 90 står det skrivet med röd tuschpenna ovanför öppningen. Ett nummer. Ett årtal. Ett blodstänk på den kalla väggen. Tingen vill inte låta mig förstå dem. Vad gör döden i en benvit hundkoja i en Chilensk bostadsort som denna? Mina joggingskor lämnar en rispa efter sig i marken då jag med snabba steg flyr tillbaka till det hem som tillåter sig vara min borg.

Huset jag bor i utstrålar rymd och renlighet. Min blick flyger fyra meter upp från det mörka trägolvet när den följer de målade våggarna upp mot det vita takets stukaturer. En perfekt blandning av gammal scharm möter en stilfull och nytänkande inredning. Europeen i mig känner sig hemma. Det kaklade badrummet är lätt att städa. Husmusen Alejandra med moppen varje dag. Men sedär. Min blick faller på en del av muren ovanför kaklet. Vit krackelerad färg öppnar upp för ett grått pulverliknande innehåll. Det förflutna kryper ut ur den spruckna fasaden och blottar sitt råa stoff. Jag sätter mitt finger på sprickan i färgen. Några få pulverkorn ramlar ner på mina tofflor när sprickan drar ihop sig till en slät vägg. Husets tystnad viskar till mig att jag ska söka efter det som är vackert.

Känslan av att inte riktigt nå fram srider sig genom min kropp. En raket av rastlöshet får mig att kliva i springskorna igen. Mina fötter hoppar över trottoarkanter och fuktiga gatustenar. Blicken pendlar mellan salla tängda portar som håller mig utestängd från de liv som levs bakom fasadernas glada färger. Ett avocadofärgat hus tornar upp sig framför minga ögon. En äldre dam tittar ut från ett öppet fönster. Hon har precis dammat av den sista tavlan i sitt vardagsrum. Böcker står uppradade i en bokhylla och radion fyller huset med chilensk musik. Damen står i fönstret med handen fortfarande greppad runt den yviga dammvippan. Hon följer förbipasserande människor och djur med blicken. Ovetandes om att betraktaren är betraktad vänder hon sig om mot det öppna fösntert. Med vippans lätta svepningar för hon bort några fina dammkorn från glaset. Radion sjunger. Katten hoppar ner från en stol i det ombonade vardagsrummet. Närmre än såhär kan jag omöjligt komma dig just nu. Nya stad.

En vardag tar form

Söndag morgon. Jag sticker ut armen och känner på den kyliga luften som strömmar in från det stängde fönstret ovan mig. Sofia i rummet bredvid har just kokat the till oss båda och sitter nu och knapprar på sin dator. Jeg bestämmer mig för at stanna i sovsäckens värme ett tag till. Läsa bok. Skriva blogg. Jag skulle kunna bo i min säng om det inte vore för att det fanns ett helt nyttspännande land där ute att upptäcka.

Klassen min är god och glad ovh trevlig. Och mycket partylysten. Sofia och jag tycker om att dricka the. Tja någon gånge sådär går det väl att festa till med lite vin. Då blir det liv i luckan i tanternas vardag. Men energin räckte inte till att gå ut och dansa. Reggeaton och salsa. Jag vill ju återuppleva mitt gamla latinamerika. Men det finns tid. Nu myserjag ner huvudet i kudden och tar igen mig efter det sommarlov jag aldrig fick.

Skolarbetet då. Hur går det? Jag kan tänka mig att ni är några som undrar. Veckan inleddes med information och filmvisning under ledning av kursansvariga Bengt. Svenskfödd. Bosatt i Chile. Filmerna vi såg var av dokumentär art och utspelade sig i Latinamerka. De väckte tankar om hur långt en filmare kan gå för att göra bra film. Tankarna och åsikterna efteråt blev många. En diskussionsvillig klass. I mitten av veckan kom Juan Diego. Chilenskfödd. Bosatt i Chile. Han har levt i Sverige i 20 år där han utbildat sig till och varit verksam som journalist. Båda mina lärare har studerat på Di. Ett institut som jag också varit opch nosat på i drömmarna. Juan Diego har läst just den radioproduktionsutbildning som jag en gång sökte til och inte kom in pål. Då när universitetskontexten känndes allt för jobbig.

Mina lärare är intressanta på det sättet att de båda är delar av två kulturer, två nationer, två tillhörigheter. Det verkar också som att båda har mycket kankar och känskor kring det. Jag tror att det finnsmycket att hämta där.

Under klasserna med Juan Diego har vi fått lyssna på två av hans radiodokumentärer samt fått skriva en kort recension. Uppgiften kom som en blixt från ovan. jag var inte alls beredd och hade ingen aning om hur jag skulle skriva. På en eftermiddag skulle det göras. Men som vanligt växte en text fram så fort hjänan kopplades samman med tangentbordet. I redovisningen av våra texter var hethetsintrycket mycket positivt.

Hittills har båda krserna arbeteta tillsmmans. "Norden i Chile"går från grunden igenom film och skivarkonstens finesser och "Frilanslinjen" arbetar mer självständigt fram reportage i valfri form. I fredags samlades den lilla grupp om fyra personer, som än så länge anlänt till Chile, för att ha ett Frilansmöte. Äntligen fick ideér som långsamt växt fram i Sverige presenteras. En plan för det framtida arbetet lades upp och en spark i baken för påbörjandet av grundarbetet delades ut. Det kliar i fingrarna att börja testa mig fram i skrivandet och skapa möten med intresanta personer som ska få stå i fokus i mina texter. Men det är så mycket jag behöver veta om detta samhälle för att sätta dem i en kontext.

Nu har Sofia slutat knappra på sin dator. Magen kurrar efter frukost och jag tror att vi får avsluta här för denna gång.

Bildförklaring: Mitt rum är det illgröna. Den öppna dörren från mitt rum leder in till Sofias rum som är beige-gul-rosa i färgen. Båda rummen har en varsin ingång förutom dörren mellan dem. Sofias ingångkommer man till om man går från hallen och igenom husets bardisk. Min ingång är direkt i hallen. Det färgglada köket ligger i slutet av korridoren. Där nere bor även Marc.

Valparaísos konst och hundar

Två mycket vanliga och trevliga inslag i gatumiljön här i Valparaíso är all konst som målats på väggar och murar samt alla hundar som springer runt på gatan eller bara ligger ihoprullade på ett torg och tar en siesta i solen. Konsten är oftast väldigt vacker, glad och färgrik eller snygg och med ett politsikt budskap. Hundarna kan vara allt från välmående och matade och påklädda med täcken av kvarterets grannar till att de haltar runt med endast två-tre friska fungerande ben. Hur det än är så är varrriationen stor och dessa två sinslag gör Valparaíso till en snygg och händelserik stad.

Bild 1: En målad vägg som jag passerar på väg ner till centrum.

Bild 2: "Stäng av tv:n, lev ditt liv"

Bild 3: Närbild på motivet på bild 1.

Bild 3: "Esta es la vida del perro eligante" ("Detta är den eliganta hundens liv"), sade damen som gick förbi hunden en halv minut innan jag fotade den.

Bild 4: En hungrig hund.

Bild 5: Stina på cafét "El desayunador".

Tillbaka i Latinamerika

Jag är verkligen i Latinamerika igen och det är sa tydligt! Jag hade en bild av att Chile skulle vara på ett annat sätt. Det är ju sa långt bort från Ecuador och Centralamerika som jag tidigare besökt. Och till skillnad från de länder jag tidigare sett som hör till Latinamerikas fattigatse så tillhör Chile det rikaste. Detta märks på vägen som jag åkte mellan Santiago och Valparaìso men resten är så likt. Stadsmiljön, husen, hundarna på gatorna. När jag tänker efter kan jag inte svara på om antalet försaljare som går omkring på gator och bussar är detsamma. Men frukt och grönsaksstånd finn det gott om likasa ¨gringocafén¨ likt dem som jag stötte på i Quito.

Jag tänkte dra en kort resumé av resan hit. Iberia är ett dåligt flygbolag så åk aldrig med dem frivilligt. På den fyra timmars resan till Madrid cerverades inte en smula gratis. På lång flyget till Santiago var det iallafall mat men den trevliga filmstund jag sett fram emot kunda jag glömma eftersom sätet framför mig bara bestod av en bit tyg. Det treviga med resan var att jag träffade på två av mina klasskamrater Stina och Marc på gaten i Arlanda och jag fick suveränt trevligt sällskap av dem hela vägen. Den fantasitiska utsikt som Anderna bjöd på när vi flög över gränsen från Argentina var obeskrivlig. Jag såg varje sena av bergtopparnas konturer och des högsta punkter täcktes av vit snö där det här pch var stack fram en bit av det kala berget. En lång stund flög vi över denna bergskedja på beskådbart avstånd och jag höll på att ramla ut genom fönstred som jag tittade. Väl framme på flygplatsen i Santiago stod Sofia och väntade trött efter att ha spenderat natten där. Den råa kylan som svepte in genom de öppna dörrarna hade svårt att tränga sig igenom detta kära återseende.

Valparaìso en hamnstad som från nb vik in fran havet stracker sig upp mot dess manga kullar. Staden flyter ocksa ihop med turiststaden Viña del Mar. Det är svårt att få en uppfattning om hur stor staden egentlige är efterson jag ser hus överallt. Det sköna är att det knappt finns några höghus på kullarna. Då jag under cirka tva timmar gick och letade efter skolan med Sofia, Stina och Marc stötte vi endast på ett höghus. Nere i centrum finns det dock en hel del höghus med finaste betongkönsla. Jag kan tillägga att letandet efter skolan var en histora i sig efterson vi letade efter den adress som breven skulle skickas till och därmed inte fanns. Men tack vare att ¨svenskarna¨i stan är sa kända på vissa ¨gringocafén¨ lyckades vi hitta rätt tillslut. På den kulle som skolan ligger är de mesta av husen frächa och målade i regnbagens alla färger. Varje hus är tvåfärget och inget är det andra likt.

Jag hade ju haft kontakt med en kompis, Ricardo, till en blivande klasskompis som jag och Sofia skulle bo hos. På den kullen där han bodde fanns en blandningen av lyxhus likt villa villekulla, som kunde stå högst uppe på en kulle och stoltsera med sin existens, samt ruckel likt de fattigaste av kåkstäder. Det var den skarpa skillnaden mellan fattigt och rikt så närvarande. Nu blev det åa att vi hittade reltivt billigt boende, som var varmare och närmre skolan så vi flyttade dit redan samma kväll som vi kom. Men Ricardo har vi fortfarande kontakt med. Det känns redan som att vi har fått lite kompisar här. Vi var även in på en restaurang där de som jobbade blev så glada att svenskarna kommit. Det dröjde nästan an halvtimme innan vi kunde beställa den lilla soppa vi suktade efter eftersom kocken på restaurangen noga ville gå igenom hela menyns delikata smaker för oss. Innan vi gick därifrån fick vi en kindpuss av samtliga tre som arbetade ute i restaurangen den kvällen. Och snacka kan dem alla som jag stött på. Jag hänger ändå med ganska bra och är oerhört glad över att få prata spanska igen. Men dem jag pratat med hitills har de flesta varit vana med turister så de kan ha skippat den chilenska dialekten. När jag skulle handla tofflor i en affär blev jag stående som ett frågetecken då jag inte förstod ett ord av vad kassörsbiträdet sade.

Nu kurrar magen och jag ska snart ta med mig mina huskamrater Sofia och Marc samt Stina som är här på besök och gå till skolans kök för att laga mat med två andra från skolan. Där ska vi sitta på skolans terrass och dricka chilenskt vin och titta ut över havet och anderna. Ni som blir avundsjuka kan iallafall trösta er med att ni har ett varmt hem att krypa in i när kvällarna blir kyliga.

I mormors fotspår

Nu är väskorna packade ännu en gång. Imorgon åker jag och min lilla dator på en resa till Chile. Där ska vi tillsammans arbeta om alla intryck och möten som vi stöter så att de kan levereras i skriftens form till andra sidan jordklotet för att min fina familj, mina vänner och övriga intresserade ska kunna få ta del mitt liv.

Sofia som jag planerat studieresan med har redan tagit sig halvvägs och sitter just nu på en minibuss och åker runt i New York. Jag ska ta ett sista avsked av Sverige och packar ryggsäcken med thé-termos, ägg och sillsmörgås samt drar med mig en Liam som sällskap ut på Badelundaåsens fårharhagar. En utflykt som aldig görs utan att tankarna faller på min beresta, kulturintresserade och naturälskande mormor som sedan några år tillbaka lämnat mig mormorlös på jorden. Den kommande Chilesesan likt den tidigare Ecuadorresan hade med stor sannolikhet aldrig blivit av om inte min goda mormor hade fört in resandets kultur i släkten och skapat en positiv, nästan lyrisk, inställning till allt som har att göra med mötandet av nya kulturer, språk och platser. Formad av min släkt ser jag ingen annan mening med min vistelse på jorden än att upptäcka den. Och hur kan jag göra det bättre än med en penna i handen och en kamera på ryggen?