Grannar och vänner kom till oss för att fira in advent. Alla boende någonstans i stadens södra delar, från Lagergrensgatan till Hageby, lustigt nog. Smaker av saffran, ingefära, kanel och glögg flödade och fönstren immades av all värme och skratt. Ute frös vattenpölar och gräsmattor på medan vi satt inne i ljusets sken och pratade. Första advent är väl infirat, nu står jag redo för nästkommande helger.
Idag blev det mycket motion för lilla Movi. Vi hade bestämt promenaddejt med Anna och cyklade de fyra kilometrarna hem till henne i Rambodal. Särskilt fort gick det inte men vi hade styrfart. Movi fick vila och dricka medan jag gick husesyn. Sen promenerade jag, Movi, Anna och Bille förbi flygplatsen och ut på landet mot Styrstad kyrka. Movi fick vara lös och hade då massor av energi. Det är mycket roligare att springa fritt än att följa en cykel tycker Movi.
När vi rundat alla härsgårdar kom vi in på en grusväg som tog oss tillbaka till Annas hus. Jag blev förvånad att det var så nära tillbaka. Anna bor inte alls långt från de grusvägar som jag, Sebastian och Movi cyklat runt på hela sommaren. Väldigt lyxigt tycker jag att ha landet så nära. Movi tyckte det var mindre lyxigt när vi skulle cykla hem igen men hon kämpade på hela vägen. Bra träning inför vinterns skidsesong var det iallafall.
Fredag kväll och Sebastian avslutar arbetsveckan med att koppla några kablar. Min och Movis sista aktivitet för denna arbetsvecka var att gå till återvinningsstationen vid badhuset. Det var tydligen fler än vi som tänkte att det var en bra idé att gå dit klockan tio en fredagskväll. Den personen hade dock troligtvis hoppats på att få vara ensam för att i lugn och ro gå igenom kontainern med kläder och annat användbart. Precis som förra gången jag och Movi hade sällskap vid återvinningsstationen en sen kväll höll sig personen i fråga i periferin, hela tiden på andra sidan en container. Vi var alla medvetna om varandra, men våra världar skiljdes åt av en container som vi besökt i olika syften.
Ikväll följde Karin Björkis med hem efter jobbet. Vi tog en promenad med Movi medan Sebastian lagade mat. Movi fick springa fram och tillbaka mellan mig och Karin i parken och hon var så glad så att hon skällde och svansen snurrade runt runt. Ibland är det svårt att få Movi att springa till andra människor men till Karin kunde hon knappt vänta på kommando innan hon var på väg.
Väl hemma hade Love anslutit till gänget. Det var fullt ös i köket med laxbiffar och rotfrukter i ugn samt ägg till Love. Jag rörde ihop en kaka och så satte vi oss och åt med hungern som den bästa kryddan. Sen blev det fika och pärlplattehäng. Det är så fantastiskt att bara få koncentrera sig på de små pärlorna och se hur ett mönster växer fram.
Trots allt detta trevliga med god mat och umgänge så blev det inte ens sent i säng. Klockan är strax tio och Karin ligger nerbäddad i soffan och myser. Imorgon till frukost kommer det att kännas som lördag men riktigt så trevligt kommer det inte att vara.
Sebastian pysslar julklappar i vardagsrummet. Jag får inte vara med för det är hemligt. Ligger i sovrummet och läser. Oj vad mörkt det är och vad det börjar svida i ögonen. Jag blir så ruskigt sugen på att gå och lägga mig. Tittar på klockan och inser att den är halv åtta.
Så kommer Sebastian in och säger att han pysslat klart för ikväll. Det var tur det. Då slipper jag ligga här och försöka läsa med trötta ögon. Lite the piggar säkert upp.
Jag saknar inte direkt sommaren, nu längtar jag efter kyla is och snö. Dock saknar jag ljuset. Denna tid på året måste vara den vänstra. Oendligt mörk, smutsig och ruggig och utan snö som lyser upp. Jag hoppas att vintern kommer snart så att jag kan ta på mig skidorna.
Julklappar har jag iallafall slagit in. Det var typ det jag orkade sysselsätta mig med idag förutom att promenera med Movi. Det blev ett rim på varje klapp och det bästa av allt är att flera av paketen är till mig och kan komma till användning i vinter. Nu får du komma snart vita jul så att jag får gå ut och ha det lite roligt.
När jag kom hem från jobbet bjöd jag med mig Sebastian att följa med till Ingelsta och shoppa lite. Han hängde med utan att tveka och lämnade det varma köket mitt i matlagningen för att spendera sin fredagskväll på en parkering. Det visste han inte då.
Lilla Movi fick också följa med då hon älskar att åka bil. För hennes skull tog vi en sväng till djuraffären för att köpa ben efter att ha handlat på XXL. Det var då, när jag svängt in på parkeringen på baksidan av ICA maxi som det smällde till. Lätt disträ efter shoppingen och spanandes efter vart djuraffären egentligen ligger glömde jag helt enkelt bort att titta på vägen och körde över en kant.
Jag parkerad och vi steg ur bilen för att konstatera att vi fått punka på framdäcket. Ett besök i djuraffären blev det iallafall och under tiden samlade vi energi att ta tag i problemet.
Tillbaka vid bilen tog vi ut det reservdäck och verktyg som bilen tillhandahöll. Sebastian hade tagit lärdom av vår granne helgen innan då hon bytte vinterdäck. Nu skulle kunskapen sättas på prov i verkligheten. När vi kom till att lossa bultarna tog det stopp. De rörde sig inte en milimeter. Jag stod helt handfallen och hade inga råd att ge annat än att ta fram telefonen och ringa efter hjälp.
Medan jag ringde Erica för att fråga om rekomendation av däckfirma att ringa ringde Sebastian vår granne Ludcy. Ludcy som för övrigt tränat karate och crossfitt konstaterade att det är muskler som fattas och hoppade in i bilen och körde till oss. Även med Ludcys hjälp satt mutrarna som berget. Han och Sebastian drog till Biltema för att köpa en hävstång, något Erica rekomenderat.
Hävstången tillsammans med Ludcys styrka gjorde susen. En av bultarna han lossade blixtrade till när den gick upp, så starkt de suttit. Så var alla fem bultar avskruvade och det var dags att lyfta av däcket. Även där tog det stopp. Vi sparkade och ryckte i däcket, vi provade med all kraft och de få medel vi hade men det ville inte röra sig en milimeter.
Det hade nu tagit oss en bra bit över en timme att försöka byta däck, kvällen var kall och parkeringen var ingen mysigt plats för varken mig, Sebastian, Ludcy eller Movi. Vi beslutade oss då att ringa efter professionell hjälp och då en bergningsbil som har de rätta verktygen.
Assistancekåren var hjälpsamma och försökte först ge oss råd via telefon för att vi skulle slippa kostnaden att de åkte ut. De fick sen komma iallafall och var där på några minuter. Killen som kom tog fram gummihammaren direkt och började slå på däcket. Även han konstaterade att det satt hårt så då åkte en planka fram som han lade mot däcket för att kunna slå med all sin kraft. Då gav det äntligen med sig och killen kunde avsluta jobbet.
Trötta, hungriga och fattigare åkte vi hem i en sned bil. Reservdäcket var så mycket nyare och högre än de andra. Efter en händelse som denna som känns så onödig i både tid, kraft och pengar är det lätt att ångra alla beslut jag tagit under kvällen. Om jag inte avbrutit Sebastian i matlagningen och bjudit med honom till Ingelsta hade vi varit hemma och myst istället. Om Sebastian fått ännu mer tid att gå runt på XXL utan att jag skyndat på hade han åkt därifrån mer nöjd och jag hade inte blivit så disträ. Tänk då hade han kunnat köpa det underställ han aldrig köpte och vi hade ändå kommit undan billigare. Tänk om inte. Tänk om.
Dessa tankar slog mig för visso men jag lät mig inte luras av att tro att det hjälper att vara efterklok. Jag tänkte sedan istället på den lärdom vi dragit av händelsen. Att vi ännu en gång insett att vi har fina hjälpsamma vänner. Att vi lärt oss att oavsett om vi är trötta, hungriga och kalla så kan vi stå och skratta på parkeringen en fredagskväll för att hålla modet uppe. Att vi lärt oss vilka verktyg vi behöver ha med oss i bilen och hur vi gör vid en nödsituation. Inga människor eller djur kom heller till skada denna fredagskväll och det var ju bra.
Då var sista träningstillfället på nybörjarkursen i rallylydnad avklarat. Eftersom det var sista gången hade våra ledare ordnat en tävling. Banan var lagom svår med flera vänstersvängar som vi under kursen fått tränat mycket på. Movi och jag fick i lottningen startnummer ett så vi var först ut på banan. Koncentrationen var från Movis sida inte på topp och ibland dök hon ner med nosen i marken, något vi inte haft problem med tidigare.
Vänstersvängarna gick dock bra och så även många andra moment. Även fast jag önskat en perfekt runda känns det ändå bra att ha tagit sig igenom och utfört alla moment utan godis. Kallt och mörkt var det också ute och även fast jag försökte bidra med positiv energi kan det faktum att jag höll på att frysa fingrarna av mig ha påverkat även Movis entusiasm.
Av nio tävlande i vår klass fick åtta stycken kvalifecerande resultat och alla åtta fick bra poäng. Jag och Movi kom på fjärde plats med 90 poäng av 100 möjliga. Nu har jag och Movi tävlat två gånger i inofficiella tävlingar. Den första gången gick förvånansvärt bra och denna gång gick helt okej. Att det var moment som vi tidigare inte haft större problem med som vi fick avdrag på känns på ett vis bättre än att vi skulle fått avdrag på exempelvis vänstersvängar som haft svårt för och tränat mycket på. Vi avrundar nu kursen när flaggan är på väg mot toppen, i en vänstersväng på väg framåt, då kan det fortfarande bli bättre.
Movi firade kursavslutningen med ett ben som hon fick då hon tävlat. Precis som sist smakade tävlingsbenet betydligt mycket bättre än de ben som redan finns här hemma.
Efter jobbet åkte jag och Sebastian iväg och testade på crossfit tillsammans med min jobbarkompis Sanja. Det hade aldrig fallit mig i tanken att testa på denna till synes bedrövligt jobbiga sport tidigare. Sanja hade dock idag ingen träningskompis och när hon frågade runt på jobbet igår om någon var intresserad tackade jag ja till både Sebastian och mig för jag visste att han ville prova. Så för min pojkväns skull tränade jag crossfitt idag och hör och häpna var det faktiskt kul. Uppvärmningen var som ett helt träningspass i sig, sen var det träning på teknik och sist 12 minuter av upprepningar i två moment. Passet gick fort och det var en bra blandning av moment. Som tur är går allt att anpassa så jag behövde inte lyfta tyngre än jag klarade av. Dock var det riktigt kämpigt att efter teknikpasset, när det blev upprepningar lyfta en tio kilos (lätt, då alla andra körde med vikter på) stång rakt upp över huvudet först tio gånger, sen nio, sen åtta, sju, sex och så vidare ner till en gång. Jag har ingen större tilltro till min axelstyrka så jag var först glad att jag alls kunde lyfta stången över huvudet. Trots att vi haft en genomgång av vad vi skulle göra innan vi körde igång blev jag överraskad över att vi efter teknikpasset skulle lyfta stången så många gånger till. Jag trodde först att teknikpasset var själva övningen och vi efter det skulle gå vidare till en annan övning. Så var det inte så det var bara för mig att lyfta på. Tur att övningen varierades med en annan övning så att axlarna ibland fick pausa.
Efter middagen som blev omelett med svampstuvning var det Movis tur att träna. Vi har ju kämpat med detta svampletande och idag var hon riktigt duktig. Jag har lärt mig att lägga övningen på en rimlig nivå. Idag började jag med att hålla fram tallriken med kantareller framför nosen på henne. Hon luktade då och lade sig sedan. Då klickade jag för att visa att hon gjort rätt och hon fick en godis som belöning. Jag upprepade detta fyra gånger och detta blev hennes uppvärmning. Sen ställde jag tallriken på golvet och hon gick och luktade på den och lade sig antingen framför eller bredvid. Jag klickade och gav godis. Detta upprepade jag en fem gånger och tallriken ställde jag ibland längre bort men hon gick alltid rakt fram till den och markerade med nosen. Efter dessa få upprepningar fick det vara bra och vi slutade innan felen började komma. Sen körde vi lite annan träning då vi övade på bland annat 360 graders svängar från rallylydnaden men då blev det iallafall lite variation. Imorgon är det sista lektionen i nybörjarkursen på rallylydnad. Då ska vi ha en liten tävling för oss i klassen så då hoppas jag att vi gör en fin runda tillsammans.
Såg just dokumentären Planetens gränser på svt play. Slås av hur tydligt det går att se med det blåtta ögat att miljöförstöringen påverkar isarna i Arktis. Ett svart lager av sot, så kallat krykonit, täcker nu det tidigare vita landskapet. Krykoniten kommer från bland annat naturliga och anlagda bränder, jordbruk och koläldade kraftverk som befinner sig hundratals mil bort. Den vita isen reflekterar solen vilket tidigare varit isarnas naturliga skydd. Den svarta krykoniten drar istället till sig solstrålarna. Detta är alltså ännu en faktor till att isarna snälter tillsammans med att temperaturen ökat några grader.
Dokumentären tog mig även med till jägarbyn Qaanaak i nordligaste Grönland. Där fick jag följa med reportern på en slädtur med hundspann över isarna som blir tunna allt tidigare för varje år. Hundarna, som drar släde över isarna vid jakt, blir arbetslösa allt tidigare på året i och med att vintrarna blir kortare för varje år. De så entusiastisk arbetande grönlandshundarna skällde intensivt på tvn medan Movi susade med huvudet sött på soffkudden. Det var med både nostalgå och sorg som jag tittade på grönlandshundarna i byn Qaanaak. Dessa starka, arbetsvilliga, skällande djur, en art jag själv vuxit upp med. En av våra grönlandhundar hette just Qanak till minne av sitt ursprung. Våra hundar behövde dock inte korsa kritiska sprickor över isar som smälte allt tidigare från år till år och de drabbades inte av arbetslöshet på samma sätt som grönlandshundarna i Qaanaak då långa skogspromenader fick ersätta slädturerna på sommaren.
När jag ligger där i tv soffan och tittar på hundar och smältande isar med sot på så slås jag av samma tanke som även slagit min egen mor för en sådär trettiofem år sedan: varför sätta barn till denna grymma värld? Jag tittar på Movi som sover djupt i soffan, oberörd av grönlandshundarnas skall och forskarnas mörka berättelser om isarna och känner mig lättad över tanken att hon aldrig behöver uppleva konsekvenserna av den annalkande klimatförändringen. Att sätta ännu en människa till världen på denna redan överbefolkade jord, som dessutom med isarnas smältande kommer att krympa till ytan, är för det första en oerhörd belastning på miljön. Det är också att bjuda in en människa till en fest som för länge sedan spårat ur och där alla former av varningssystem gått varma i timmar utan att polisen ens funderat på att dyka upp.
Trots min mors kritiska inställning till reproduktion i den grymma värld vi lever i sitter jag här i soffan och tillåts filosefera över livet. Det är med viss skräck inför den framtid hon gett mig men också med en oerhörd tacksamhet att även jag får vara med och delta en stund på denna stundtals grymma och många gånger vackra fest. Om jag ska våga bjuda in fler deltagare återstår att se men som för många andra innan mig kan egoismen komma att segra och dörren öppnas upp för fler trots att vi befinner oss i elfte timmen.
Klockan klämtar, det är något svart på isen i Arktis, jag tycker på något sätt att vi borde få bort det.
Att hösten gör även hunden trött är ett faktum. Frågan är dock om det är min och Sebastians seghet som smittar av sig och får Movi att somna till som en valp som varit igång i timmar eller om bristen på ljus även påverkar de fyrbenta.
Förra sommarens loppisfynd, gamla slitna koppar av märket Gefle och samlingen Neptun, har nu fått sällskap av ännu en överlevare i samma samling. Det var förra helgen då jag gjorde ett besök på Erikshjälpen för att hitta några presenter till Sebastian som jag sprang på kannan. Lika krackelerad som den ena koppen och missfärgad på flera ställen. Kannan blev inhandlad och inslagen tillsammans med övriga ting jag valt ut till Sebastian. Inte speciellt förvånande var den slitna och missfärgade kannan favoriten bland de presenter Sebastian fick av mig den dagen. Det är med glädje jag påminns om att mitt intresse för porslin har smittat av sig till Sebastian.
Förutom några presenter och julklappar hittade jag och Sebastian en bordslampa på en secondhandbutik idag. Lampan står nu i vårt fönster och ger ljus i höstmörkret. När jag tittar på den blir jag glad, tänk vad lite konsumtion kan göra. Den väcker minnen från min barndom och från mörkret på landet. Nu är det dags att dra ner rullgardinen och släcka vår lampa men egentligen vill jag titta på den bara lite till.
När jag och Movi stod på prispallen efter rallylydnadstävlingen i söndags var det en fågel som viskade i mitt öra att vi skulle bjuda på tårta nästa träningstillfälle. Idag som är näst sista gången bjöd vi därför på rallytårta. Gladast över tårtan var Sebastian som åt både snuttarna och bitarna som blev över efter dagens träning. Tur att smör är nyttigt för en arbetande hjärna. Rallytårta är nog ett passande namn. Nu har jag och Movi en anledning att sträva mot pallen fler gånger så att Sebastian får äta rallytårta igen.
Movis svamplektioner fortsätter. Fem minuter varje dag, eller okej lite längre kanske det blir. Det blir så nära rätt varje gång så jag vill bara testa en gång till och en gång till. Godisarna jag tänkt använda tar så snabbt slut så jag får ibland hämta mer både en och två gånger.
Jag och Sebastian tittade en gång på en video som beskrev svampsök. Den verkade vara från 80-telet men den var pedagogisk och bara. Det var en kvinna som var i skogen och hon gjorde det hela i tre steg. Först övade hon på att hunden skulle lägga sig spontant. När den gjorde det klickade hon och den fick godis. Sen övade hon på att hunden skulle lägga sig när den luktat på en kantarell. Hon höll fram en kantarell framför nosen och när den lade sig klickade hon och gav godis. Sen lade hon kantarellen på marken och övade på att hunden skulle lägga sig när den kände lukten av kantarellen från marken. När den gjorde det klickade hon och gav godis. I filmen förklarade hon att om det blir för svårt att öva på nästa steg ska en gå tillbaka till det föregående steget. Hon behövde dock aldrig göra det för det var så lätt för henne och hunden i filmen.
Under Movis teorilektioner har jag försökt öva på steg tre om och om igen. Jag har placerat kantarellerna under en mugg. Ofta lägger hon sig vid muggen med kantareller eftet att ha luktat lite slarvigt. Ibland lägger hon sig vid muggen utan kantareller. Ibland slår hon på muggen så att alla kantareller flyger och så tar hon muggen i munnen eller lägger sig på kantarellerna som spridits ut över golvet. Jag har därför börjat lägga min hand på muggen och då lägger hon sig istället för att slå.
Jag har också provat att lägga kantarellerna på ett fat. När jag håller fram fatet framför nosen lägger hon sig eftet att ha nosat lite. När jag ställer fatet på golvet kan hon lägga sig om jag befinner mig precis bakom fatet, ställer jag fatet en bit bort vet hon inte alls vad hon ska göra.
Efter att ha tränat våra fem minuter som blev fler gick vi ut på en kvällsrunda. Jag funderade under tiden vart vi befinner oss i processen i relation till filmen vi inspirerats av. Jag kom då på att vi är kvar vid steg två och att det är när vi försöker öva på steg tre som det blir kaos och svampar och muggar flyger i luften. Det blev uppenbart för mig att eftersom steg tre ännu är för svårt ska vi gå tillbaka till steg två. Vi ska fortsätta öva på att hon spontant lägger sig då jag håller fram ett fat med kantareller.
Jag berättade min insikt för Sebastian, han är bra att resonera med och han har sett filmen jag reftererar till. Han kom på att vi kan utveckla steg två genom att hålla fram andra saker utöver kantarellerna och bara belöna när hon lägger sig då vi håller fram kantareller.
Efter att ha virrat runt i dimma ett tag känns det som att sikten äntligen blivit klarare. Imorgon blir det fem minuter av steg två och inget annat.
Lördagen den 8e november och Sebastian fyller snart 30 år. Vi hade bestämt att gå ut och äta på kvällen för att fira. Ovetandes om alla planer studerade Sebastian som vanligt på dagen. På kvällen fick han order om att ta på sig något fint och så gick vi till en restaurang som jag valt. När vi steg in på restaurangen såg det till en första anblick fullt ut. Vi blev sen visade till ett bord där det redan satt tre personer och gömde sig bakom menyn.
Vilken överraskning det blev för Sebastian iallafall. Sofia, Dorit och Ludcy var på plats vid ett bord jag bokat till oss alla. Kvällen fylldes av mycket prat och skratt. När maten var uppäten gick vi vidare till Dorit och Ludcy som bor granne med oss. Där öppnade vi nästan lika många flaskor vin som presenter och våra husdjur fick vara med på firandet. Ur högtalarna spelades latinomusik som barchata och reggeaton. Det ryckte i mina ben och det blev en och annan dans även fast Movi försökte förhindra det genom att hoppa och skälla.
Det blev ett riktigt bra 30 årsfirande och nu är det hög tid att sova för oss alla för imorgon ska jag och Movi tävla i rallylydnad för första gången.
Vilken tur att jag blev tvungen att parkera om bilen imorse så att jag kunde lura till mig sällskap ut av de två bästa. Snabbt gick det också så att det blev några minuter över till att besöka parken på årets första vinterpromenad. Nu sitter jag på tåget till Stockholm och förnimmer doften av hyacint i kupén. Du är så välkommen vinter, synd att du inte kommer kunna stanna.
Movi bugade idag för sina systrar som fyller 11 år med henne idag. Systrarna är Tilde och Siri och visas nedan med bilder från deras mattars Facebook konton. Siri firade tydligen sin 11 årsdag med att springa en mil. Movi fick nöja sig med att tugga på ett ben samt leka sök och rapport mellan mig och Sebastian i parken. Det är pigga tanter de där elvaåringarna.
Jag och Sebastian fick med oss ett gäng chilifrukter från stugan som pappa och Ritva odlat. Tur att vi kom för annars hade de ruttnat i växthuset. Dessa fina frukter fanns visst i överflöd.
Sebastian tog på sig att pyssla med chilin så nu har vi ny dekoration i köket, bara att sträcka ut handen och plocka en frukt när en ska laga mat.
