Närhetsknarkare med ett mullrande kramdjur

Sebastian stod och skar grönsaker till sushi när jag kom hem. Jag hade varit på massage och min kropp var avslappnad och seg. När jag går till massören brukar jag hamna i ett tillstånd mellan sovande och vaket. De spända musklerna slappnar av och kroppen lägger sig i dvala. Efter en stund på massagebänken brukar jag vakna till och undra om jag nyss somnat, är på väg att somna eller kanske rent utav sover lätt. Det är en skön känsla. Sen börjar jag fundera på hur lång tid det är kvar av massagen och hoppas för varje rörelse massören gör att det inte ska vara slut. Den tanken håller mig ofrivilligt lite mer vaken.

Så kom jag hem till Sebastian, sushiförberedelserna och hunden. Jag lät Sebastian fortsätta att stöka i köket och vilade mig lite på sängen med Movi som kramdjur. Movi är aldrig mer än ett par meter bort, inte för att våran lägenhet är liten utan för att hon vill vara nära. Bakom varje stängd dörr står det en Movi. Bakom ytterdörren när jag kommer hem. Bakom sovrumsdörren om jag smitit ut innan henne för att ta en dusch på morgonen. Bakom badrumsdörren om jag besökt detta rum utan att hon fått följa med in.

Vi rullade sushi till japansk musik. Sebastian kokade miso soppa med alger i. Han hade läst ett reportage om alger i tidningen Buffé och fick då inspiration till denna mat. Efter maten landade vi på soffan framför en animerad film. Efter en sådan middag ska det gärna vara något från studio Ghibli och så blev det. Porco Rosso från 1992. Inte någon av mina favoriter men den fyllde sitt syfte. Movi låg mellan mig och Sebastian. Som det stora gossedjur hon är njöt hon av uppmärksamheten av två klappande och kliande händer. När det blev för varmt och trångt tog hon en sväng ner på golvet för att åter komma till soffan och stå och hänga vid kanten. Jag lockade henne tillbaka upp i soffan och hon hasade sig upp lite halvdant på kanten. Den del av kroppen som lätt blev hängande utanför soffkanten tog jag och vek upp så att hon låg på mig. När jag gör så kommer det ett dovt muller från djupet av Movis hals för att markera att det inte riktigt är okey att göra så med henne, men när hon väl blir lagd tillrätta kommer alltid avslappningen. Denna gång på min mage föll ögonlocken ner som rullgardiner och huvudet åkte upp och ner i halvt sovande, halvt vaken position liknande mitt tillstånd hos massören. Närhetsknakrkare som vi är båda två. Movi låg länge på min mage och jag klappade henne över den mjuka pälsen. Efter att Movi med minimal ansträngning låtit sig glida ner på golvet  och lagt sig bredvid soffan var det min tur att somna till i soffan. Så lyckades jag komma in i maximal kroppslig avslappning två gånger denna eftermiddag-kväll och även missa slutet på studio Ghiblis film från 1992.