En smygande längtan

Snart har jag levt i trettio år. På ett sätt känner jag ingen skillnad från när jag var tjugo. Kanske mer säker i mig själv och med detta mer barnslig. På jobbet skrattar jag gärna extra högt och slår mig på knäna för att liva upp under en annars pressad situation. Ju mer jag skrattar och flamsar med mina skrattande kollegor desto mer ansvar tar jag över mitt eget välmående. En vuxen insikt kan jag tycka.

Så snart trettio alltså. En ålder då livet ofta stabiliseras och förgrenar sig. Visst har jag en liten groende längtan inom mig. En längtan som så ofta kommer i min ålder, att få sätta pricken över i:et över det liv jag byggt upp. Att få bli en tryggt hamn över ett liv. Längtan som bor inom mig syftar dock inte på det biologiska förökandet som många av er skulle tro. Mina tankar går istället till en len, hårig vän med pigga ögon och glad svans.

Från att jag var nyfödd tills att jag flyttade hemifrån har jag delat mitt hem med två till fyra hundar. Det första jag mötte när jag kom hem från BB var en hunds blöta nyfikna nos. Som barn stod jag när ingen såg i förrådet och knaprade hundmat som om det var godis.

Mina föräldrar bäddade ner mig och min syster under ett fårskinn i släden dragen av familjens lilla hundspann om vintrarna. Vinden ven och min kropp skakade av köld där jag låg och tittade på de springande hundarna. Jag växte med hundarna och stod snart bak på släden och skrek att jag skulle bli slädförare då jag blev stor. Så snart jag blivit säker på skidor var det med en springande grönlandshund i en lina runt midjan som jag for fram över snötäckt is. Målet var alltid korvgrillning på en ö eller vid en avlägsen vik. Jag och min syster åt grillad korv så att det stod oss ut ur öronen under vinterhalvåren som barn.

Grönlandshundarna bodde utomhus sommar som vinter. Ibland på helgerna fick de komma in och mysa med familjen i tvsoffan. Det var den bästa tiden. En stor mjuk ullig hund som stornjöt av soffmyset och som mer än gärna hoppade in och spelade rollen som kudde till oss systrar. Kliade man dem på magen eller låret visste de knappt vart de skulle ta vägen av välbehag.

Om vinterhalvåret var skidåkning var sommarhalvåret båtutflykter och fjällvandring. Med övernattning i båten vid en ö eller i tält på ett fjäll. Även vid dessa utflykter var hundarna med.

Grönlandshundarna hade sin hundgård utanför mitt sovrumsfönster i mitt barndomshem. Hundarna var det första jag såg på morgonen och det sista jag såg på kvällen. Inomhus bodde bearded collien Lisa. Hon som hade sin favoritplats på en kulle med utsikt över grusvägen som band den yttre världen samman med vårt hus. Där satt hon likt tjuren Ferdinand och njöt av livet. Saknade någon i familjen en sko var det på Lisas kulle man letade och fann.

Medan jag och min syster växte blev tillökningen i form av hundar av något mindre modeller. Mina föräldrar som faktiskt träffas på en valpkurs hade tillsammans haft golden retriever, bearded collie och grönlandshund; alla stora raser. De var nu redo att prova något mindre. Till familjen kom då två cairn terriers, inte alls särskilt små hundar till sinnet men i yttre mindre förpackning. Dessa två tränades av mig och min syster men som terriers är blev det aldrig någon riktig pli på dem. Den vackra Rufus med sin intelligenta blick tog alla tillfällen som bjöds till att rymma ut till skogs och jaga rådjur. Den ett år yngre Angus höll sig lugn fram till den dag han blev ensam herre i huset. Vi hade vid det laget flyttat in till en villaförort i stan och alla hundar som gick förbi tomten förtjänade att få sig en rejäl utskällning.

Min barndom är en berättelse om hundar. Varje epok av hundar överlappade varandra. Det var aldrig tomt i huset. Jag är fostrad med och delvis av hundar. Utan hundarna hade mina föräldrar aldrig träffats. Jag har hundarna att tacka för att jag finns till och mina föräldrar att tacka för att jag fått växa upp med djur.  Med hundmat i blodet och de minnen jag bär med mig från barndomens familjemedlemmar är det med respekt jag bär med mig denna längtan efter en egen vän med svans.