Martyrens dans

En kväll stod den där på min dörrmatta. Den äckligt söta hunden med den barnsliga blicken. Dess runda svarta ögon. De som sårat.

Jag var där då det hände. I en annan stad. En annan tid. Det var då popmusiken dominerade liv. Tygskor och upp vikta jeans var dess nötta uniform. Försiktiga blickar möttes i en ordlös dans. Jag var där. Skulle aldrig bli en del av det. Alltid vara den som stod bredvid. Betraktades på avstånd. Lite på nåder. Men jag var där och jag fick vara med ibland. I min ensamhet. Och den värkte ibland. Visst kunde den göra det. Men jag trivdes på min plats i hörnet. Betraktandes stegen av en ordlös dans.

I tre dygn satt den där. Den enormt äckligt söta hunden med den ruskigt barnsliga blicken. Utan ord på min hallmatta. Jag sparka på hunden men den flyttade sig inte ens då. Den bara satt där. Stirrade på mig med runda svarta tomma ögon.

Dansen fortsatte. Betraktaren betraktade. Gjorde några solonummer på dansgolvet. Vilka hopp, vilken energi. Nu får du lugna ner dig. Väntar i hörnet. Stampar i takt till tygskornas gummisulor. Tiden är ljuv. Takten dov. Det var väl såhär det skulle vara.

Men vad vill du säga din jävla byracka. Sluta stirra med dina äckligt runda barnsliga enormt söta intensivt svarta ögon. Ja vet att det är något konstigt som hänt. Saker är inte som innan. Du har vänt världen upp och ner. Men gå din väg din äckliga hund. Jag klarar inte av de där ögonen.

Jag dansar inga solonummer  På avstånd aldrig mer. Jag betraktar inte utan betraktas. Djupt i ögonen. Jag tar för mig. Ovant till en början. Så lätt det sedan går. Men vad har du gjort med de ordlöst dansande. Det var ju jag som skulle vara martyr. Jag skulle sitta där på dörrmattan med sogset nöjda ögon. Glad över att få vara med. Om ens för en liten stund.

Efter den tredje natten satt inte längre hunden på min dörrmatta. Världen hade vänts upp och ner och tillbaka igen. Men rak var den då inte för den var skev redan innan. Långt innan hunden dök upp. Sorgsen på min dörrmatta.

Jag saknade inte de söta ögonen. Inte det barnsliga ansiktet. Faktiskt ingentigenting av hunden. Den var så äckligt söt så att det gjort ont i mig då jag såg på den. Nej jag saknade den inte. Inte alls. Det hade någon annan gjort så att det räckte och det var därför jag hatat den. Det var därför jag sparkat på den trots att jag inte borde. Jag ångrade dock att jag gjort det. Det var egentligen inte min mening. Jag är ingen ond människa. Jag vill inte såra. Det är därför jag hellre själv väljer att vara martyr.

Nu har jag lärt mig att åter dansa. Med ögonkontakt och med fortsatt energi. Nog förstår jag varför hunden satt där. Sorgsna ögon. Tom blick. En bekräftelse på det förflutna. En påminnelse om det nu. Om det som är. Det som är så lätt att glömma. Att världen är skev. Som en hund som lägger huvudet på sned. Ett försök att förstå. Några första trevande steg. Att våga sluta vara martyr.