Fredagen som aldrig kom åter

På cykel ner mot stan far vi. Jag skjutsar mamma som skrattar och pratar dialekt. Hon ska till sjukgymnasten och hade tänkt att gå, men minuterna sprang iväg och hon blev sen. Tidsoptimist.

”Suckla inte omkull”, skrattar mamma bakpå pakethållaren.

”Nej, nej jag ska söra försiktigt i svängarna”, svarar jag med mammas skojiga tillgjorda dialekt.

Vi rullar och far och gruset smattrar under däcken.

Pappa ligger på sjukhus med ett ihop lappat hjärta.

Jag skjutsar mamma. Vi pratar dialekt. Hon hoppar av i en korsning. Jag far vidare mot slangarna på sjukhuset. Skrattar och får vårgrus i munnen. Tänderna knastrar. Slangarna i pappas mage sörplar. Hjärtat tickar på skärmen ovanför hans säng. Det ritar berg och dalar med sina jämna slag. Hjärtat gick att laga men själen förblev trasig.

Pappa har en trasig kropp. En trasig själ. Ett trasigt självförtroende. Och ett ihop lappat hjärta. Jag tuggar grus och pappa har skärsår på halsen. Mamma är 60 år och älskar att prata med dialekt. Pappa pratar plågor och hugger sig i hjärtat. Slangarna på sjukhuset sörplar och livet blev inte bättre efter döden.

Pappa och jag pratar om våren och planteringar. Hans paprikaplantor har börjat gro hemma på fönsterbrädet. Slangarna rasslar till och vi blir åter tysta. På sjukhuset kan inte våren nå oss. Knoppande blommor har blivit till susande fläktar. Snödroppar har blivit till näringsdropp i blodet. Jag tuggar grus och pappa får blåsa i ett litet rör. Han tränar lungorna och vickar långsamt fötterna upp och ner. Försiktigt föds han på nytt.

Pappas flickvän stirrar in i en vägg. Pappa stirrar rakt fram och min blick flackar. Inte prata döden. Inte prata döden.

”Och ute är det fortfarande sol.” Tystnad och flackande blickar. ”Det blåser minde också. Skönt.”

Skönt. Obekvämt. Förjävligt.

Jag skjutsar mamma på cykeln.

”Suckla inte så fort!”

Vi skrattar och pappa lider. Han rullar sina fötter och blåser i sitt rör. Ute skiner solen. Hemma ligger kniven nydiskad på köksbänken.

Pappa har flyttats från de tickande apparaterna och hör nu bara vinden i fläktarna. Livet på avdelningen är tryggt. Tiden står still och blir till en oändlighet. Inte pappa emot för han trivs med långsamma rutiner. Hemma i skrivbordslådan ligger självmordstankarna ihopknycklade. Här är han på tryggt avstånd ifrån dem. Här är alla människor snälla och bjuder på nyponsoppa. Hemma på hans gata är folk lyckliga och har jobb. Pappa stannar helst inne för han har ingen lycka att visa upp. Världen är för stor för att sortera. Men livet på avdelningen får plats även i pappas hjärna.

Mamma och jag äter räkmacka på ett konditori. Pappa står vid fönstret och tittar på torra löv som blåser förbi. Han ser en fågel och ett träd. Mamma och jag tittar på varandra. Vi skrattar och tuggar våra handskalade räkor med majonnäs. Mamma pratar med hela kroppen. Jag följer hennes händer med min öppna blick.

Pappa tittar ut genom fönstret. Hans flickvän tittar på hans glada läppar när han berättar för mig vad han ser. Pappa sörplar soppa ur ett sugrör. Jag skrattar och han ler finurligt. Så var han glad igen. Som om de otäcka tankarna aldrig funnits. Som om kniven alltid legat nydiskad på köksbänken.

Det är vår och pappa har ett ihop lappat hjärta. Nu vill han också laga sin själ. För livet är för vackert för att punktera.

Så gick en fredag i mitt liv och kom aldrig åter.