"Har du varit med om någon kulturkrock då?", har jag kunna få höra då jag bott utom Sverige. Folk förväntar sig oftast att flytten till ett land bortom födelselandet ska innebära en rad möten med knasiga kulturer. Dock måste jag säga att jag har haft ytterst svårt att svara på den frågan fram tills nu då jag återvänt till Sverige.
Redan i gymnasiet började jag krocka med min egen kultur. Jag är en tjej från landet som vuxit upp med knäna i morotsodlingarna och fötterna i skogens gröna mossa. Jag vill minnas att jag ägnade endel tid åt att drömma under min barn- och tidiga ungdom, trots att jag var en person med livlig energi. Barndomens dagar på landet hade iallafall en hög grad av njutning.
Höstlöven föll, vintervindarna isade, tussilagon blommade och glassar svalkade varma sommarkroppar. Barndomen flög iväg och jag började sakta men säkert socialiseras in i den kravfulla vuxenvärlden. Under mitt första år på gymnasiet flöt jag mest med. Jag gjorde det jag skulle men inget mer. Betygen blev godkända och jag var nöjd med det.
Men så hände det som händer allt för ofta. Jag ändrade plötsligt studestrategi till en mer prestationsinriktad. I takt med att svårighetsgraden ökade satte jag också en allt högre ribba för mina studiemål. Jag minns hur jag om kvällarna kämpade mig igenom matteböcker, historietexter och engelskaglosor som envist slank ur mitt minne trots att jag skrev dem om och om igen.
Där någonstans började jag känna hur min andning förändrades. Och under en lektion med inriktning på den egna hälsan lade jag upp minskning av prestation och stress som ett långsiktigt mål.
Jag fortsatte att springa genom livet. Arbeten utfördes och universitetsstudier inleddes. Jag älskade att promenera i naturen. Men takten var oftast skyhög. Jag hade alltid brottom vart jag än skulle.
Där någonstans under andra året av mina universitetsstudier brast det. Jag satt hemma in min lägenhet, efter ett jullov tillammans med mina studieböcker, och grät över att jag inte kom vidare med ett enda ord i min B-uppsats. Jag pluggade och grät. Pluggade och grät. Till slut visste jag inte längre varför jag grät. Jag bara grät.
Jag hadde då nått kulmen på min kulturkrock. Efter att ha dumpat en psykolog som ville få mig att tro att jag inte hade någon egen identitet tog jag mitt förnuft till fånga och försökte ändra min livvstil. Jag kämpade för att stå emot en djupt rotad idé om att alltid uträtta något. En idé om att tiden är kort och måste utnyttjas rätt. Jag unnade mig själv att stirra in i väggen. Att sitta i soffan med en kopp the. Att bara fundera och att inte fundera. Ibland minskade jag till och med takten på mina promenader. Men det var svårt att stoppa snabba fötter.
Ecuador och även Chile bidrog med de sista dropparna som fattades för att uppfylla mitt långsiktiga mål från gymnasiet. Där fanns en lunk som jag tidigare aldrig upplevt. För första gången på åratal slutade jag att kämpa mot tiden. Från att alltid ha kommit till officiella och inofficiella möten fem minuter innan utsatt tid började jag komma över en halvtimme försent nästan jämt. Det fantastiska var att världen aldrig gick under.
Den första juni landade jag den senaste gången åter på Svensk mark. Stockholm blåste mig runt med stark vindkraft, men jag var snart åter på det landställe som ständigt finns i mitt hjärta som jordens mest natursköna plats.
Familjen tog emot mig med öppna armar. När fredagsmiddagen avslutats började lördagens måsten att planeras in. De gamla omvårdades medan färgburkar öppnades. Snart badade hela stugan i ett orange-vitt lödder av målarfärg, disvatten och nybakad rabarberpaj.
När bök och stök var avklarat fick skogen äntligen återförenas med min naturlängtande själ. Genom kamerans lins blev jag ett med blommande blåbärsris och ståtliga tallstammar. Jag tog mig tid att njuta. Till ljudet av susande träd somnade jag till på en mossbeklädd sten drömmandes om hur jag vill leva mitt liv.
Trädens susande var dock en kort dröm.
Krocken som kom med Sverige fick mig ännu en gång att trycka på ömmande knappar om prestationer och livets värde. Snart stod jag åter med målarpenseln i min hand. Tårarna rann sakta ner för mina kinder. Det var inte färgen som var problemet, utan min kultur som sakta äter upp mig inifrån. Den här gången visste jag iallafall varför jag grät.
Det har förändrats från början av min resa.
