Det är tidig förmiddag i Valparaíso den 21 maj. Dagen då president enligt tradition talar i kongressen för ett fåtal utvalda personer. Med tredubbla kravallstängsel är orådet runt kongressen avstängt för allmänheten. På torget Plaza Victoria, nio kvarter från kongressen, ställer protestanter från politiska partier och studentorganisationer upp sig för att tåga de fyra kvarter upp mot kongressen, innan avspärrningarna börjar. Målet med demonstrationen är att ta sig fram till avspärrningarna och med gemensam kraft försöka sig ta igenom dem. Syftet är att visa sitt missnöje över den uteslutande politiken där folket utestängs och glöms bort.
Piñerakritiska slagord fyller luften när tåget sakta börjar röra sig framåt. En stor fråga bland demonstranterna är det marknadsinriktade utbildningssystemet där statliga universitet tar terminsavgift.
"Piñera, Chile är inte till salu!" utropas av de demonstranter som står längst fram i tåget. Framför dessa rör sig en stor skara pressfotografer. Pressleg och orangea band skiljer dessa från demonstranterna. Symbolerna ska skydda denna yrkesgrupp mot militärpolisens våld. På ett flertal fotografer sitter en gasmask fastspänd i kameraväskan för att underlätta dokumenteringen av den mäst våldsamma delen av demonstrationen. Med skydd bakom min kamera ansluter jag mig till denna grupp då jag följer tågets färd upp föer gatan.
Några av Valparaísos hundgäng tågar med demonstrationståget upp mot avspärrningen. Med jämna mellanrum fastnar de fyrbenta vännerna på bild. De är en lika stor del av Valparaísos stad som dess tvåbenta meddemonstranter.
Tåget stannar till vid Salvador Allendes plats för allmänna tal, några meter innan avspärrningarna. Ett flertal diskurser svävar ut i den allt taggade atmosfären. På andra sidan stängslen står ett band av uppställda militärpoliser som markerar att det allmänna rummet där är avstängt. En svag vindpust lägger sig över demonstranterna som för en stund paketeras in i en lugn atmosfär.
Talare lägger ner sina stödord i fickan och ansluter sig till tåget. Fanor höjs i skyn och luften delar sig framför demonstranterna som med all sin kraft dånar fram mot kravallstängslet. Metallen klingar då stängsel skjuts upp mot stängsel. Människoklumpen backar och tar sats igen. Militärpolisens vattentankar svänger in på gatan bakom avspärrningarna. Med hög fart närmar de sig demonstranterna. En dov singnal avfyras samtidigt som kamikalieblandat vatten sprutas mot demonstranterna.
Jag som hållt mig på en sidogata några meter bort närmar mig åter demonstranterna efter att militärpolisens vattentank backat tillbaka. Så närmar sig männsikomassan igen, jag drar mig tillbaka och strax därefter dundrar vattentanken fram. Så håller det på ett par gånger innan några av demonstranterna börjar kasta sten mot militärpolisen. Så tvärvänder alla och springer mot mig bort mot den närliggande parken. Militärpolisen har släppt sina tårgasbomber.
Jag följer med den uppjagade folkmassan in i parken. Flera personer döljer mun och näsa i halsdukar, andra kniper ihop ögonen, samtidigt som de springer bortåt. Lyften blir allt mer stickande. Ögon, hals och näsa irriteras mer och mer för varje andetag.
Oron fortsätter inne i parken. En liten militärbil åker med hög fart diagonalt genom hela parken. Stora militärbussar och tankarna omringar parken från tre hörn. Ett flertal demonstranter haffas. Dessa kommer att få betala böter. Ännu en utgift som står dem i ryggen tillsammans med skolavgifter och hög bokskatt som finns kvar från Pinochets tid.
Efter att demonstranterna ännu en gång ställt upp sig. Sprungit upp mot avspärrningarna, hindrats av vatten och tårgas springer de åter in i parken som fylls av både militärpoliser och demonstranter. Jag tar mig med lugna steg ut ur parken för att dra mig tillbaka ner på för den gata där allt började. Ögonen fortsätter att svida men annars är jag oskadd.
Intryckt mot en husvägg sitter en raggig hund och skakar i hela kroppen. Pälsen är fuktig och det är inte helt osannolikt att även denna madborgare drabbats av de kemikalieutspädda vattnet som gör att tårgaseffekten ännu starkare.
Att militärpolisens våld skakar om stadens invånare råder det ingen tvivel om. Kanske gamla sår från diktaturens Chile rivs upp, kanske nya planteras. För den raggiga hunden kommer denna dags skräck sitta kvar en lång tid framöver.
Jag återvänder till mitt trygga hem efter detta låssaskrig. Det är uppenbart att det finns en stor agressivitet från båda håll. Våld bemöts med våld. Men det är nog ändå hos stadsmakten det börjar. En mer accepterande politik där makten under inga omständigheter utnyttjades skulle eliminera den agressiva uppgivenhet som drivit dessa medborgare idag.
Fler bilder från demonstrationen:
1 kommentar:
Var du inte rädd då de kom med vattenkanonerna? Det måste ha känts bra att gå med alla människor som gick för samma sak trots att du var med från den "iakttagande" sidan.
Skicka en kommentar