Middag hos handledare

Dags att lägga upp lite bilder igen! Ett par visar engelskalektionerna i Oñacapac. Asa star vid tavlan och försöker överrösta de elever som pratar, leker samt fragar om de far ga pa toa. Sist vi hade engelska var det värre än nagonsin med den yngsta klassen. De hade inte alls lust att lära sig. Det trakiga är ju att vi är där för deras skull. Men de är ju snälla och sa, bara det att de har sa otroligt mycket energi och inte kan sitta stilla.

I söndags gick ju mamma och jag till en fest som inte blev av. Da hade vi klätt upp oss i indígenakläder. Mamma blev riktigt fin. Sisas anako (kjol) som hon hade var lite trasig och mamma tog pa sig att laga den. Da kom lilla hunden Pancho pa besök och ville mysa. Han är sa himla gullig och bade mamma och jag är helt kära i honom. Han är sa glad och sällskaplig och när man klappar honom börjar han pa en gang stanka och lata lite belatet sa att man inte kan sluta klia honom.

Asa och jag har blivit änn mer kompisar med vara handledare. Pepe och hans tjej Rasa bjöd hem och oss att laga svensk mat en dag. Vi köpte med oss sa att vi kunde göra rotmos, hittade dock inget annat än potatis och morötter, stuvad mangold samt kokta rödbetor med smör. Det var trevligt att fa komma hem till dem. innan har jag bara pratat med dem utanför huset pa väg till Asa eller Saraguro. Köket var litet och spartanskt. Vaggarna var kädda med papper fran sopsäckar. Fönstret täcktes av plast ictället för glas, bordet var litet och stolarna likasa. Rinnande vatten hade de inte för tillfället da presidenten i byn stängt av det. Kollektiv bestraffning da nagra familjer inte betalat den arliga vattenkostnaden. Sa vattnet fick de hämta ner i hingar fran bergen. Hönan ni ser pa bilden är Papes. Det var den enda hönan som var bunden för den hade en förmaga att rymma. Därför knäots den fast i ett snöre runt benet.

Den nya handledaren Angel Alvaro tog oss med för att visa sin by igar. Vi blev presenterade i alla tre klasserna i den lilla skolan och fick höra hur mycket pengar det fattades och att vi behövdes för att hjäolpa dem. Jaja, sade vi, vi ska se vad vi kan göra. Svart att bara säga nej rakt pa. Problemet med detta land är ju att statens pengar fïrsvinner i korruption. Da hjälper det ju inte att vi söker bidrag till en skola. Hemma hos Angel Alvaro lagade hans fru soppa till oss och vi satt ute i solen i gräset och tittade ut över Saraguros bergstoppar medan vi sörplade kol, banan och bönsoppa. De hade ungefär samma standard som Pepe och Rosa men dock mindre. Här var sovrummet och köket samma rum. Ville man ga pa toa fick man ta pa sig en poncho och sátta sig i gräset. Angel Alvaro är en mcket trevlig kille i min alder och jag har haft häga förväntningar pa honom da han verkar intelektuell och utbildad. Han har pratat om att giftemal mellan tva personer av samma kön inte är legalt här och att det är daligt. Men hemma ideras hus var det frun som stod och lagade mat samt cerverade honom tallriken med soppa samt pafyllning. Dessutom slängde han som själv är president i byn pappaers- och plastskräp pa marken när vi var ute och gick. Sa där sjönk han i mina ögon, men dock ända trevligt att fa hälsa pa.